Här hemma har vi börjat prata om vart vi ska åka i sommar. Det blir bara ett par dagars semester tror jag. Antagligen kommer jag att vara utplacerad i någon arbetsmarknadsåtgärd hela sommaren så om vi ska åka någonstans måste det nog bli över en helg. Vi pratar om Kolmården. Där har vi varit förut och det är ett ställe som passar hela familjen.
Sommaren 2006 åkte vi till Stockholm. Andra dagen skulle vi göra en dagsutflykt till Kolmården. Detta var sommarens varmaste dag och resan dit var lång. När vi äntligen kommit fram bestämde vi att vi skulle börja med att åka igenom Safariparken. Det var lång kö in och jag passade på att fråga barnen om de behövde kissa. "Näe" blev svaret. "Det helt omöjligt att kissa när vi kommit in i Safariparken, så är ni det minsta lilla kissnödig så skall ni göra det nu!" försökte jag. De bedyrade att de inte var det minsta lilla kissnödiga.
Vi åkte in i parken och tyckte att "det här blir kul!". Efter två minuter hör jag Trassel harkla sig och säga: "Mamma... vet du.... jag är kissnödig". "Då får du hålla dig!" svarade jag fast jag så väl vet att när hon säger att hon behöver kissa så är det bråttom. "Jag kaaaaan inte!" Nu börjar hon låta panikslagen. Jag inser att jag måste agera snabbt. Allt medans bilen sakta åker förbi giraffer, antiloper och strutsar byter Grabben och jag plats. Jag klättrar över till baksätet och han sätter sig fram bredvid pappa.
Jag lutar mig över baksätet och försöker febrilt leta fram en plastkasse från våra väskor i combibilens bagageutrymme. YES! Hittar en plastkasse! SHIT! Den är full av hål. Fort öppna nästa väska, har ett svagt minne av att det skall finnas ytterligare en plastkasse någonstans. Känns som om jag vunnit på lotteri när jag hittar den. "Maaaammmaaa... jag kan inte hålla mig längre!" Jag sätter mig och ställer Trassel mellan mina ben. Beordrar henne att stå stilla på gummimattan som ligger på bilens golv. Ser en zebra skymta förbi utanför bilens fönster. Trixar med plastkassen och får dit den i samma sekund som Trassel börjar kissa. Det fungerar! Hon kissar läääänge men det fungerar ju att fånga upp det i plastkassen så jag är nöjd. När hon är klar ropar jag glatt till barnens pappa: "Jag lyckades få allt i påsen!". I samma sekund som jag sagt det spricker påsjävlen totalt och allt kiss forsar ner över mina fötter. Som en syndaflod av kiss. Grabben klagar från framsätet:"Det luktar kiss!!" Jag muttrar tillbaka:"Just nu skulle jag vara jävligt glad om jag bara behövde känna lukten av kisset, jag badar mina fötter i kisset, hur kul tror du det känns?".
Jag hinner se ett trött lejon och sedan är Safariparken slut. Utanför parken försöker jag försiktigt lyfta ut bilens golv-gummimatta som nu är en mindre sjö av kiss. Hittar en vattenflaska som jag sköljer av mina fötter med. Sandalerna går inte att få rena. Skit samma, det luktar ju inte så gott i djurparker ändå, säkert ingen som känner doften av mina kiss-sandaler därinne.
Dagen på Kolmården går i rasande fart. Grabben tar täten och småspringer ständigt 15 m före oss. Inte en svettdroppe syns på hans panna trots den enorma hettan. Han letar efter isbjörnen. Vi går backe upp och backe ner i denna stora djurpark och jag tror jag skall få hjärtinfarkt. Vi är färdiga på några timmar och då har vi inte sett skymten av en isbjörn. Alla utom Grabben är jättetrötta och längtar tillbaka till bilens aircondition.
Om det blir en resa till Kolmården även denna sommar hoppas jag på lite mindre dramatik. Fast man vet aldrig.... Safariparken får man inte åka bil igenom längre, nu är det linbana som gäller och jag är höjdrädd...
Upplagd av Mamman kl. 10:09 0 kommentarer
2012-03-09
2012-03-06
Lov
Vi har sportlov. Eller kanske bara lov. Det sportas inte så mycket i den här familjen längre. Anledningen är smärtor och krämpor hos 3 familjemedlemmar och ointresse hos 1.
För att ändå komma ut på lite "friskvård" tog mamman ett enväldigt beslut om att vi skulle åka på äventyrsbad. Det var inte så svårt att övertala de andra. Trassel nappade direkt såklart. Hon har nämligen tjatat och tjatat om äventyrsbad i flera månaders tid. Mannen hakade på utan problem och Grabben som sällan visar sig överlycklig över något sa först: "Jaha.." och sen "Hur länge blir vi där?" och eftersom det inte kom några protester kunde jag ana att han tyckte det var en helt ok idé.
Det är väl egentligen bara jag i familjen som inte är så förtjust i vatten. Jag är
t o m ganska rädd för vatten. Resten av familjen äääälskar vatten. Jag badar där jag når botten och skulle aldrig i mitt liv komma på tanken att åka någon våghalsig rutschbana ner i poolen. Jag håller mig helst i bubbelpoolen.
Trassel, Grabben och Mannen däremot badade bland forsar, höga vågor och åkte galna rutschbanor. Jag fördrev den mesta tiden i olika bubbelpooler. Dagen efter hade jag vansinnigt ont i kroppen. Kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg. Tog en stund innan jag kom på att det antagligen blev lite för hårda bubblor. Min fibromyalgi gillar inte om det blir för mycket sånt tydligen.
Efter badet åkte vi till ett stort köpcenter i närheten och där shoppade både Grabben och Trassel för sparade pengar. Grabben köpte en svindyr musmatta BIGSIZE till datorn. Trassel köpte en smartphone. Båda var mycket nöjda med sina köp.
Idag följde jag och Trassel med mina föräldrar till en grannstad för att kolla i några affärer. Grabben stannade hemma framför datorn. Han ringde efter ett tag och berättade att tandregleringen ringt. Han har stått i kö för att få tandställning och nu var det tydligen dags. Vi har varit ytterst tveksamma till om han ska klara av att ha tandställning. Det är räls-varianten det handlar om och det är för att justera ett överbett. Till saken hör att Grabben inte är som andra barn. Han har svårt för smärta överhuvudtaget och i synnerhet i munnen. Det gör ont att ha tandställning, i allafall varje gång den ska skruvas åt.
Varje gång Grabben haft en lös tand har han inte kunnat tänka på något annat än tanden. Hur det känns. Han har knappt kunnat äta. Av erfarenhet vet jag att en tandställning skulle upplevas som mycket jobbig för honom. Han själv vill inte och då känns det som om det redan från start är kört. Sköterskan som ringt från tandregleringen hade frågat honom om han ville och han hade sagt nej. Hon hade sagt att han skulle prata med oss och att vi sen ska ringa till henne och meddela beslut.
Vi låter honom slippa rälsen nu. Han är bara 14 och om han skulle ångra sig så finns det möjligheten att ordna det senare. Man måste välja sina strider här i bokstavslandet och denna kändes rätt att välja bort.
För att ändå komma ut på lite "friskvård" tog mamman ett enväldigt beslut om att vi skulle åka på äventyrsbad. Det var inte så svårt att övertala de andra. Trassel nappade direkt såklart. Hon har nämligen tjatat och tjatat om äventyrsbad i flera månaders tid. Mannen hakade på utan problem och Grabben som sällan visar sig överlycklig över något sa först: "Jaha.." och sen "Hur länge blir vi där?" och eftersom det inte kom några protester kunde jag ana att han tyckte det var en helt ok idé.
Det är väl egentligen bara jag i familjen som inte är så förtjust i vatten. Jag är
t o m ganska rädd för vatten. Resten av familjen äääälskar vatten. Jag badar där jag når botten och skulle aldrig i mitt liv komma på tanken att åka någon våghalsig rutschbana ner i poolen. Jag håller mig helst i bubbelpoolen.
Trassel, Grabben och Mannen däremot badade bland forsar, höga vågor och åkte galna rutschbanor. Jag fördrev den mesta tiden i olika bubbelpooler. Dagen efter hade jag vansinnigt ont i kroppen. Kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg. Tog en stund innan jag kom på att det antagligen blev lite för hårda bubblor. Min fibromyalgi gillar inte om det blir för mycket sånt tydligen.
Efter badet åkte vi till ett stort köpcenter i närheten och där shoppade både Grabben och Trassel för sparade pengar. Grabben köpte en svindyr musmatta BIGSIZE till datorn. Trassel köpte en smartphone. Båda var mycket nöjda med sina köp.
Idag följde jag och Trassel med mina föräldrar till en grannstad för att kolla i några affärer. Grabben stannade hemma framför datorn. Han ringde efter ett tag och berättade att tandregleringen ringt. Han har stått i kö för att få tandställning och nu var det tydligen dags. Vi har varit ytterst tveksamma till om han ska klara av att ha tandställning. Det är räls-varianten det handlar om och det är för att justera ett överbett. Till saken hör att Grabben inte är som andra barn. Han har svårt för smärta överhuvudtaget och i synnerhet i munnen. Det gör ont att ha tandställning, i allafall varje gång den ska skruvas åt.
Varje gång Grabben haft en lös tand har han inte kunnat tänka på något annat än tanden. Hur det känns. Han har knappt kunnat äta. Av erfarenhet vet jag att en tandställning skulle upplevas som mycket jobbig för honom. Han själv vill inte och då känns det som om det redan från start är kört. Sköterskan som ringt från tandregleringen hade frågat honom om han ville och han hade sagt nej. Hon hade sagt att han skulle prata med oss och att vi sen ska ringa till henne och meddela beslut.
Vi låter honom slippa rälsen nu. Han är bara 14 och om han skulle ångra sig så finns det möjligheten att ordna det senare. Man måste välja sina strider här i bokstavslandet och denna kändes rätt att välja bort.
2012-03-02
Världens säkraste jobb?
Det lär nog vara så att om man är anställd av Försäkringskassan så finns det ingen risk att man blir avskedad pga brist på arbetsuppgifter. De har så att säga sitt på det torra på så sätt. Kan inget annat konstatera när de gång på gång begär in kompletteringar till alla sjukskrivningsärenden. En läkare kan tydligen aldrig vara övertydlig nog i de intyg de skriver när de sjukskriver en person.
Jag fick idag ett brev från Försäkringskassan där de informerar mig om att de har begärt kompletterande uppgifter från min läkare gällande min senaste begäran om sjukskrivning. De har skickat brevet till min läkare också och de vill ha svar från honom senast den 5 mars. Det är på måndag. Jag fick som sagt var brevet idag och jag hoppas verkligen att min läkare fått sitt brev snabbare. Försäkringskassan har daterat sitt brev den 22 februari. Det är långa postgångar på Försäkringskassan.
På måndag ska jag ringa till hälsocentralen och fråga sjuksköterskan om läkaren hunnit skicka in några kompletteringar. Han ska nämnligen vara ledig för sportlov nästa vecka, det vet jag sedan tidigare. Om han inte hunnit, och det har han ju inte om han precis som jag fått brevet idag, måste jag ringa till Försäkringskassan och be om uppskov.
Igår skrev jag färdigt överklagan gällande FK´s beslut om att ge avslag på min sjukskrivning för dec - jan. Jag har gruvat mig länge men kände mig tillräckligt samlad i tankarna igår så jag klarade av att skriva ihop överklagan. Kände mig så nöjd och lättad när det var klart och vaknade lite lättare till sinnet i morse.
Den känslan höll i sig tills jag öppnade brevlådan nu på eftermiddagen och fick se brevet från FK. De gör ta mig fan allt för att göra livet surt för både mig och min läkare. Jag är så extremt trött dem just nu. Extremt.
Jag fick idag ett brev från Försäkringskassan där de informerar mig om att de har begärt kompletterande uppgifter från min läkare gällande min senaste begäran om sjukskrivning. De har skickat brevet till min läkare också och de vill ha svar från honom senast den 5 mars. Det är på måndag. Jag fick som sagt var brevet idag och jag hoppas verkligen att min läkare fått sitt brev snabbare. Försäkringskassan har daterat sitt brev den 22 februari. Det är långa postgångar på Försäkringskassan.
På måndag ska jag ringa till hälsocentralen och fråga sjuksköterskan om läkaren hunnit skicka in några kompletteringar. Han ska nämnligen vara ledig för sportlov nästa vecka, det vet jag sedan tidigare. Om han inte hunnit, och det har han ju inte om han precis som jag fått brevet idag, måste jag ringa till Försäkringskassan och be om uppskov.
Igår skrev jag färdigt överklagan gällande FK´s beslut om att ge avslag på min sjukskrivning för dec - jan. Jag har gruvat mig länge men kände mig tillräckligt samlad i tankarna igår så jag klarade av att skriva ihop överklagan. Kände mig så nöjd och lättad när det var klart och vaknade lite lättare till sinnet i morse.
Den känslan höll i sig tills jag öppnade brevlådan nu på eftermiddagen och fick se brevet från FK. De gör ta mig fan allt för att göra livet surt för både mig och min läkare. Jag är så extremt trött dem just nu. Extremt.
2012-03-01
Läget i dag
Tänk att ibland lönar det sig att vara lite obekväm. Jag mejlade ju rektorn och påpekade att det var så bråkigt och stökigt på skolan. Hon svarade nästa dag att hon skulle ha ett möte med lärarna om detta och tydligen gav det effekt. De senaste dagarna har det varit lugnt och stillsamt i trapphuset och korridorerna på skolan.
Barnen har fått välja om de vill vara inne på rasterna och isåfall måste de sitta inne i klassrummet och rita eller spela spel. Inte springa omkring och bråka. Det har fungerat jättebra. De som valt att vara inne har hållit sig till reglerna och lärarna har varit noga med att se till att lugnet kvarstår.
Trassels fröken hade berättat att det tydligen kommit ett mejl från en förälder som klagat på att det varit bråkigt. Trassel visste att det var jag som mejlat men hon sa inget om det till de andra. Nu återstår att se hur länge lugnet varar.
Funderar starkt på att klaga vidare på busschaufförerna också. De har jag ju skrivit om i ett tidigare inlägg. De uppför sig som idioter. Inte alla men alldeles för många av stadens busschaffisar verkar hata sitt jobb. Och att de hatar barn är uppenbart. Jag tror faktiskt att flera av dem t o m hatar mig.
Jag är nästan lite sugen på att tipsa lokaltidningens ungdomsredaktion om att de ska låta sina ung-reportrar åka med undercover under några bussturer. Skulle kunna bli ett rätt saftigt reportage om hur ungdomar blir bemötta på stans bussar. Av chaffisar som högt deklarerar att "om ungjävlarna orkar gå till busshållplatsen så orkar de fan gå hela vägen hem också". Ord som jag själv hört en chaffis säga med anledning av att barn åker buss hem från skolan.
Nu finns det ju busschaffisar som är väldigt trevliga också. De skulle aldrig uppföra sig som de dårar de har till kollegor. Tycker bara synd om dem att de måste ha så otrevliga arbetskamrater.
Barnen har fått välja om de vill vara inne på rasterna och isåfall måste de sitta inne i klassrummet och rita eller spela spel. Inte springa omkring och bråka. Det har fungerat jättebra. De som valt att vara inne har hållit sig till reglerna och lärarna har varit noga med att se till att lugnet kvarstår.
Trassels fröken hade berättat att det tydligen kommit ett mejl från en förälder som klagat på att det varit bråkigt. Trassel visste att det var jag som mejlat men hon sa inget om det till de andra. Nu återstår att se hur länge lugnet varar.
Funderar starkt på att klaga vidare på busschaufförerna också. De har jag ju skrivit om i ett tidigare inlägg. De uppför sig som idioter. Inte alla men alldeles för många av stadens busschaffisar verkar hata sitt jobb. Och att de hatar barn är uppenbart. Jag tror faktiskt att flera av dem t o m hatar mig.
Jag är nästan lite sugen på att tipsa lokaltidningens ungdomsredaktion om att de ska låta sina ung-reportrar åka med undercover under några bussturer. Skulle kunna bli ett rätt saftigt reportage om hur ungdomar blir bemötta på stans bussar. Av chaffisar som högt deklarerar att "om ungjävlarna orkar gå till busshållplatsen så orkar de fan gå hela vägen hem också". Ord som jag själv hört en chaffis säga med anledning av att barn åker buss hem från skolan.
Nu finns det ju busschaffisar som är väldigt trevliga också. De skulle aldrig uppföra sig som de dårar de har till kollegor. Tycker bara synd om dem att de måste ha så otrevliga arbetskamrater.
2012-02-28
Virrpannor
I flera veckors tid har vi frågat Grabben om det inte är skridskoåkning på gång snart. De brukar ju alltid åka skridskor ett par gånger på gympatimmen den här tiden på året. Han har ju en förmåga att komma med sådan info i sista stund och eftersom han detta år var i behov av nya skridskor så ville vi ju veta i tid.
Jag har frågat i princip varje dag och för ett par veckor sedan fick jag napp. Då sa han att han hört något om att de skulle åka skridskor veckan innan sportlovet. Förra veckan kom vi iväg och köpte nya skridskor och vi kom t o m ihåg att anlita svågern till att slipa dem. Hela tiden har jag haft dagens datum i huvudet när jag planerat för detta. Tisdag den 28/2.
I morse hade Grabben sovmorgon och när han skulle iväg till bussen och i vanlig ordning var försenad, ropade han på mig att han ville jag skulle packa hans skridskor och hjälm. Han stressade och letade runt efter långkallingar och varma strumpor eftersom det kan vara kallt på isen. Jag packade hans väska och när han fått på sig skor och jacka och skulle till att gå iväg till bussen kom jag på att det var något som inte stämde.
Han har ju alltid gympa sista lektionen men idag är det ju tisdag och då har han ju hemkunskap sista lektionen. Jag fick det inte riktigt att gå ihop och frågade Grabben vilken lektion han egentligen hade gympan. Han funderade och sa att han inte kom ihåg utan att kolla på schemat. Vi gick in i köket, kollade på schemat som sitter på kylskåpet. Läste det flera gånger och vi såg antagligen rätt frågande ut båda två då vi inte kunde se att han hade någon gympalektion överhuvudtaget idag.
"Men, vänta nu..." sa jag.
"Du har ju ingen gympa idag!"
"Näe..." sa Grabben
"Jamen, det är ju på onsdagar du har gympa!" sa jag.
"Jaa, jag vet"
"Men varför sa du att du skulle åka skridskor idag då?" sa jag.
"Det var ju inte jag som sa det, det var ju du" sa Grabben.
Vi tittade på varandra och båda började gapskratta. Hur vi lyckades få det till att det var idag han skulle åka skridskor vet jag inte. Om det var han eller jag som virrade till det. Tur att vi kan skratta åt våra brister. Han halvsprang iväg för att hinna med bussen men vände sig om flera gånger och log stort åt mig där jag stod i dörröppningen och fnissade. Sedan ringde jag Mannen på jobbet och skrattade ännu mer när jag skulle berätta om vår miss.
Nu står sportbagen färdigpackad och klar vid ytterdörren och väntar på att det ska bli onsdag och gympa med skridskoåkning. Strategiskt utplacerad för att man ska snubbla på den och inte få en chans att glömma bort att den ska med.
Jag har frågat i princip varje dag och för ett par veckor sedan fick jag napp. Då sa han att han hört något om att de skulle åka skridskor veckan innan sportlovet. Förra veckan kom vi iväg och köpte nya skridskor och vi kom t o m ihåg att anlita svågern till att slipa dem. Hela tiden har jag haft dagens datum i huvudet när jag planerat för detta. Tisdag den 28/2.
I morse hade Grabben sovmorgon och när han skulle iväg till bussen och i vanlig ordning var försenad, ropade han på mig att han ville jag skulle packa hans skridskor och hjälm. Han stressade och letade runt efter långkallingar och varma strumpor eftersom det kan vara kallt på isen. Jag packade hans väska och när han fått på sig skor och jacka och skulle till att gå iväg till bussen kom jag på att det var något som inte stämde.
Han har ju alltid gympa sista lektionen men idag är det ju tisdag och då har han ju hemkunskap sista lektionen. Jag fick det inte riktigt att gå ihop och frågade Grabben vilken lektion han egentligen hade gympan. Han funderade och sa att han inte kom ihåg utan att kolla på schemat. Vi gick in i köket, kollade på schemat som sitter på kylskåpet. Läste det flera gånger och vi såg antagligen rätt frågande ut båda två då vi inte kunde se att han hade någon gympalektion överhuvudtaget idag.
"Men, vänta nu..." sa jag.
"Du har ju ingen gympa idag!"
"Näe..." sa Grabben
"Jamen, det är ju på onsdagar du har gympa!" sa jag.
"Jaa, jag vet"
"Men varför sa du att du skulle åka skridskor idag då?" sa jag.
"Det var ju inte jag som sa det, det var ju du" sa Grabben.
Vi tittade på varandra och båda började gapskratta. Hur vi lyckades få det till att det var idag han skulle åka skridskor vet jag inte. Om det var han eller jag som virrade till det. Tur att vi kan skratta åt våra brister. Han halvsprang iväg för att hinna med bussen men vände sig om flera gånger och log stort åt mig där jag stod i dörröppningen och fnissade. Sedan ringde jag Mannen på jobbet och skrattade ännu mer när jag skulle berätta om vår miss.
Nu står sportbagen färdigpackad och klar vid ytterdörren och väntar på att det ska bli onsdag och gympa med skridskoåkning. Strategiskt utplacerad för att man ska snubbla på den och inte få en chans att glömma bort att den ska med.
2012-02-25
Då och Nu
Jag läser igenom gamla texter och hittar sånt som på pricken beskriver hur Grabben var när han var yngre. Kommer att använda dessa texter i vissa inlägg och jämföra med hur det är nu. Följande utspelar sig för ganska exakt 4 år sedan.
Nu är sportlovet slut. Tack för det! Grabben vill inte hitta på något som innebär att han måste lämna huset. Jag blir snart galen av att vi aldrig lämnar huset så igår bestämde jag att det var dags att åka till köpcentret utanför stan.
Mormor skulle också följa med men inte blev Grabben något gladare för det. Han gillar inte att åka buss. Tycker det är jobbigt när bussen inte åker snabbaste vägen. Grabben grälade hela vägen till busshållplatsen. Bussen skulle komma kvart i och den var sen (såklart...). "Står det kvart i så skall den ju gå kvart i!!" grälar Prins Bus. Visst, det kan ju vem som helst hålla med om.
Bussen kommer en kvart försenad. Grabben är upprörd men går snällt in i bussen och tar en plats långt bak i bussen. Vill inte ha någon bakom ryggen. Han sätter sig inte utan står och hänger över sätet framför honom. Kommenterar alla hållplatser och undrar gång på gång varför bussen inte åker snabbaste vägen.
När en minut av resvägen återstår kan vi se köpcentret på håll. Då sätter sig äntligen Grabben, lutar sig behagligt mot ryggstödet och utbrister:"Det går att sitta också!!" :-)
Efter 2 timmar på köpcentret åker vi hem. Då går det att sitta redan från start. ;-) Vi är alla utmattade. Grabben har pratat oavbrutet och pillat på allt i affärerna. Han har hittat lösnaglar på Lindex som han tycker jag skall köpa så att det syns att jag är kvinna. "jaha, så det syns inte annars?" undrar jag. "Nä" blir hans svar. :-)
4 år senare blir Grabben fortfarande riktigt irriterad om bussen är försenad och han gillar inte när den inte tar snabbaste vägen till hållplatsen han ska av vid. Däremot har han inte längre några problem med att sitta på sätet redan från start och jag tror bestämt att han tycker jag ser ut som en kvinna trots att jag fortfarande inte använder lösnaglar. :-)
Nu är sportlovet slut. Tack för det! Grabben vill inte hitta på något som innebär att han måste lämna huset. Jag blir snart galen av att vi aldrig lämnar huset så igår bestämde jag att det var dags att åka till köpcentret utanför stan.
Mormor skulle också följa med men inte blev Grabben något gladare för det. Han gillar inte att åka buss. Tycker det är jobbigt när bussen inte åker snabbaste vägen. Grabben grälade hela vägen till busshållplatsen. Bussen skulle komma kvart i och den var sen (såklart...). "Står det kvart i så skall den ju gå kvart i!!" grälar Prins Bus. Visst, det kan ju vem som helst hålla med om.
Bussen kommer en kvart försenad. Grabben är upprörd men går snällt in i bussen och tar en plats långt bak i bussen. Vill inte ha någon bakom ryggen. Han sätter sig inte utan står och hänger över sätet framför honom. Kommenterar alla hållplatser och undrar gång på gång varför bussen inte åker snabbaste vägen.
När en minut av resvägen återstår kan vi se köpcentret på håll. Då sätter sig äntligen Grabben, lutar sig behagligt mot ryggstödet och utbrister:"Det går att sitta också!!" :-)
Efter 2 timmar på köpcentret åker vi hem. Då går det att sitta redan från start. ;-) Vi är alla utmattade. Grabben har pratat oavbrutet och pillat på allt i affärerna. Han har hittat lösnaglar på Lindex som han tycker jag skall köpa så att det syns att jag är kvinna. "jaha, så det syns inte annars?" undrar jag. "Nä" blir hans svar. :-)
4 år senare blir Grabben fortfarande riktigt irriterad om bussen är försenad och han gillar inte när den inte tar snabbaste vägen till hållplatsen han ska av vid. Däremot har han inte längre några problem med att sitta på sätet redan från start och jag tror bestämt att han tycker jag ser ut som en kvinna trots att jag fortfarande inte använder lösnaglar. :-)
2012-02-21
Mina barns arbetsplats
Tänk dig att du är på jobbet och ska gå ner för trappen och måste då passera några kollegor. Eftersom det är en stor arbetsplats är dessa kollegor endast några du känner igen till utseendet.
Redan från din plats högst upp i trappen hör du hur några av dessa kollegor skriker ord som: "Din feta jävel", "Din jävla hora", "Håll käften din jävel" till varandra. De är dessutom storvuxna och du känner dig som en liten myra.
De börjar knuffa varandra och du tar några snabba steg ner i trappen för att skynda förbi. Du hör någon be dem lugna ner sig men den personen blir snabbt nertystad av en hotfull knytnäve. När du befinner dig mitt i den breda trappan står plötsligt dessa kollegor utspridda så att du får gå sicksack mellan dem för att ta dig förbi. Hela tiden är du rädd för en knuff eller ett krokben och när du äntligen tagit dig förbi andas du ut och men vågar inte se dig över axeln för tänk om de uppfattar det som provocerande?
Det är mina barns arbetsplats jag pratar om och den lilla myran som försöker ta sig ner genom skolans trapp är Trassel eller hennes kompisar. Exakt denna scen utspelade sig igår när vi skulle hem från skolan och för Trassel och många andra barn är det så deras arbetsdagar ser ut.
Igår var jag med henne och det fick henne att känna sig tryggare men majoriteten av de gånger hon ska gå ner för den trappen eller någon annanstans på skolan är jag ju inte med.
I hennes korridor är det lugnt. Där har det ansvariga lärarlaget stenkoll på vad som händer. På våningen nedanför ansvarar ett annnat lärarlag och där är det otroligt stökigt och bråkigt. Det har det varit i flera år. Jag vet eftersom det var där Grabben hade sitt klassrum när han gick i 4-6:an. Det var ett jävla liv där då också.
De som bråkar är killar med så mycket ilska i sig så det riktigt ryker ur öronen på dem. Killar som inte borde lämnas ensamma med varandra eftersom de retar upp sig på varandra till max. De blir provocerade av att bara se på varandra och när de blivit uppretade exploderar de. Efter många år i Bokstavslandet känner man väl igen sina landsmän.
Det som gör mig mest arg är att skolan inte tycks se varningssignalerna innan det smäller. Jag har ju sett det för länge sedan hos dessa killar. Rimligtvis borde ju skolan ha mer erfarenhet än vad jag har. Jag har ju trots allt bara en Grabb med diagnoser medans det i skolan finns hur många som helst.
Jag vill inte att Trassel och andra barn ska behöva vara rädda på skolan. Jag vill heller inte att dessa killar ska behöva känna sådan explosiv ilska varje dag. Även om de gör mig jäkligt arg de gånger jag passerar dem i trappen så fattar jag ju att det finns en orsak till att de uppför sig så. Det är jag fast övertygad om. Skolan måste agera. När Grabben visar tecken på att explodera här hemma sitter jag inte bara på mitt arsle och väntar på smällen. Jag försöker styra av och förhindra med all min kraft. Ibland lyckas jag och ibland misslyckas jag men jag gör iallafall ett försök. Skolan gör inte ett skit i förebyggande syfte med dessa killar.
Jag skrev ett mejl till rektorn idag. Berättade om hur det faktiskt går till på mina barns arbetsplats där hon råkar vara chef. Ser fram emot svaret.
Redan från din plats högst upp i trappen hör du hur några av dessa kollegor skriker ord som: "Din feta jävel", "Din jävla hora", "Håll käften din jävel" till varandra. De är dessutom storvuxna och du känner dig som en liten myra.
De börjar knuffa varandra och du tar några snabba steg ner i trappen för att skynda förbi. Du hör någon be dem lugna ner sig men den personen blir snabbt nertystad av en hotfull knytnäve. När du befinner dig mitt i den breda trappan står plötsligt dessa kollegor utspridda så att du får gå sicksack mellan dem för att ta dig förbi. Hela tiden är du rädd för en knuff eller ett krokben och när du äntligen tagit dig förbi andas du ut och men vågar inte se dig över axeln för tänk om de uppfattar det som provocerande?
Det är mina barns arbetsplats jag pratar om och den lilla myran som försöker ta sig ner genom skolans trapp är Trassel eller hennes kompisar. Exakt denna scen utspelade sig igår när vi skulle hem från skolan och för Trassel och många andra barn är det så deras arbetsdagar ser ut.
Igår var jag med henne och det fick henne att känna sig tryggare men majoriteten av de gånger hon ska gå ner för den trappen eller någon annanstans på skolan är jag ju inte med.
I hennes korridor är det lugnt. Där har det ansvariga lärarlaget stenkoll på vad som händer. På våningen nedanför ansvarar ett annnat lärarlag och där är det otroligt stökigt och bråkigt. Det har det varit i flera år. Jag vet eftersom det var där Grabben hade sitt klassrum när han gick i 4-6:an. Det var ett jävla liv där då också.
De som bråkar är killar med så mycket ilska i sig så det riktigt ryker ur öronen på dem. Killar som inte borde lämnas ensamma med varandra eftersom de retar upp sig på varandra till max. De blir provocerade av att bara se på varandra och när de blivit uppretade exploderar de. Efter många år i Bokstavslandet känner man väl igen sina landsmän.
Det som gör mig mest arg är att skolan inte tycks se varningssignalerna innan det smäller. Jag har ju sett det för länge sedan hos dessa killar. Rimligtvis borde ju skolan ha mer erfarenhet än vad jag har. Jag har ju trots allt bara en Grabb med diagnoser medans det i skolan finns hur många som helst.
Jag vill inte att Trassel och andra barn ska behöva vara rädda på skolan. Jag vill heller inte att dessa killar ska behöva känna sådan explosiv ilska varje dag. Även om de gör mig jäkligt arg de gånger jag passerar dem i trappen så fattar jag ju att det finns en orsak till att de uppför sig så. Det är jag fast övertygad om. Skolan måste agera. När Grabben visar tecken på att explodera här hemma sitter jag inte bara på mitt arsle och väntar på smällen. Jag försöker styra av och förhindra med all min kraft. Ibland lyckas jag och ibland misslyckas jag men jag gör iallafall ett försök. Skolan gör inte ett skit i förebyggande syfte med dessa killar.
Jag skrev ett mejl till rektorn idag. Berättade om hur det faktiskt går till på mina barns arbetsplats där hon råkar vara chef. Ser fram emot svaret.
2012-02-17
Hönsmamma?
Grabben fyller 14 år i morgon. Det är knappt jag fattar det. Min lilla spinkiga unge har nu blivit en lång yngling med fjun på läppen. Små fötter har han fortfarande men det ligger i släkten så det är genetiskt omöjligt för honom att få jättefötter som de flesta av hans kompisar har.
Han kom ner till mig nu på morgonen och berättade att det är bandyderby på bortaplan i kväll mellan vårt bandylag och grannkommunens. Rätt stor uppslutning brukar det bli eftersom det ligger stor prestige i att ge det andra laget på nöten. Våra små städer har alltid konkurrerat med varandra.
Bandyderby + fredagkväll = Fylla
Grabbens förslag var att han och ett gäng kompisar skulle åka med bussen till grannkommunen och kolla på bandyn och sedan ta den sena kvällsbussen hem igen. En buss som med säkerhet är fullsatt av bandysupportrar varav de flesta troligtvis överförfriskade.
Jag sa: "Nja det tycker jag inte låter som någon bra idé"
Jag sa även: "Men tänk om ni missar bussen hem eller helt enkelt inte får plats på den?"
Jag fortsatte: "Jag ska kolla med din pappa men min åsikt är att du nog inte ska åka"
Efter ett telefonsamtal med Mannen: "Pappa tycker lika som jag, du får inte åka"
Tänk att det skulle vara så svårt att helt enkelt säga rakt ut vad jag tyckte redan från början. Så fort han ställt frågan började ju genast varningssignalerna ljuda i min skalle och jag visste exakt vad jag tyckte att svaret skulle bli. Kanske är jag en hönsmamma i mångas ögon men jag tycker att hellre är jag det än att jag ska låta honom göra något som känns så fel. Han har fortfarande inte lärt sig hur han ska agera om något går på tok och då är det fel att riskera att utsätta honom för en sådan situation. Att vara på en för honom främmande plats och kanske råka ut för uppretade och fulla motspelarsupportrar är mer skrämmande för en person från Bokstavslandet än andra.
Grabben accepterade mitt slutliga beslut lättare än vad jag trodde. Visserligen hängde han med huvudet lite när han sa att han skulle meddela sina kompisar att han inte skulle följa med men han protesterade inte. Ibland blir jag förvånad över hur mycket hans kompisar tillåts göra för sina föräldrar. Verkar inte finnas många gränser för vissa.
Hönsmamma eller ej så försöker jag lotsa ut Grabben i vuxenlivet i den takt jag anser att han klarar av det. Tror att vi vinner på det i slutändan.
Han kom ner till mig nu på morgonen och berättade att det är bandyderby på bortaplan i kväll mellan vårt bandylag och grannkommunens. Rätt stor uppslutning brukar det bli eftersom det ligger stor prestige i att ge det andra laget på nöten. Våra små städer har alltid konkurrerat med varandra.
Bandyderby + fredagkväll = Fylla
Grabbens förslag var att han och ett gäng kompisar skulle åka med bussen till grannkommunen och kolla på bandyn och sedan ta den sena kvällsbussen hem igen. En buss som med säkerhet är fullsatt av bandysupportrar varav de flesta troligtvis överförfriskade.
Jag sa: "Nja det tycker jag inte låter som någon bra idé"
Jag sa även: "Men tänk om ni missar bussen hem eller helt enkelt inte får plats på den?"
Jag fortsatte: "Jag ska kolla med din pappa men min åsikt är att du nog inte ska åka"
Efter ett telefonsamtal med Mannen: "Pappa tycker lika som jag, du får inte åka"
Tänk att det skulle vara så svårt att helt enkelt säga rakt ut vad jag tyckte redan från början. Så fort han ställt frågan började ju genast varningssignalerna ljuda i min skalle och jag visste exakt vad jag tyckte att svaret skulle bli. Kanske är jag en hönsmamma i mångas ögon men jag tycker att hellre är jag det än att jag ska låta honom göra något som känns så fel. Han har fortfarande inte lärt sig hur han ska agera om något går på tok och då är det fel att riskera att utsätta honom för en sådan situation. Att vara på en för honom främmande plats och kanske råka ut för uppretade och fulla motspelarsupportrar är mer skrämmande för en person från Bokstavslandet än andra.
Grabben accepterade mitt slutliga beslut lättare än vad jag trodde. Visserligen hängde han med huvudet lite när han sa att han skulle meddela sina kompisar att han inte skulle följa med men han protesterade inte. Ibland blir jag förvånad över hur mycket hans kompisar tillåts göra för sina föräldrar. Verkar inte finnas många gränser för vissa.
Hönsmamma eller ej så försöker jag lotsa ut Grabben i vuxenlivet i den takt jag anser att han klarar av det. Tror att vi vinner på det i slutändan.
2012-02-13
Lite mycket nu...
Så var det ny vecka igen då. Fasen vad helgerna går fort. Hade hur många planer som helst för denna helg men inget av det som var planerat blev gjort. Huvudplanen var att städa och röja inför kommande födelsedag då Grabben fyller 14 nu på lördag. Resultatet efter helgen som försvann i raketfart är att det är stökigare än någonsin.
En annan plan, dock inte lika viktig men ändå, var att jag skulle få tummen ur och färga håret. Istället har mitt hår på bara ett par dagar blivit katastrofalt grått.
Tredje planen var att gå igenom skåpet i köket med alla viktiga och mindre viktiga papper. Arbetsförmedlingen vill att jag ska visa upp arbetsgivarintyg och det ska vara orginal såklart. Vi har en dålig ovana att lägga alla viktiga papper i ett av köksskåpen. Alltså det är inga tallrikar o glas i det skåpet längre, bara papper och annat "viktigt" (vill bara förtydliga så ni inte tror att jag är helt koko).
Istället för att ta itu med alla dessa planerade aktiviteter har helgen bestått av i nämnd ordning: Besöka ett antal loppisar, skjutsa Trassel till kompis för lek och övernattning, surfat på nätet, kollat på Melodifestivalen, sms:at med Trassel som inte kunde somna hos kompisen pga knä som hoppat fel, hämtat Trassel och sedan försökt få henne att somna trots värken. Söndag: fortsatt trösta Trassel och sedan åkt till jouren för att få smärtlindring till det förbannade knät, köpt nya akvariefiskar till ledsen flicka, fått överraskningsbesök av goda vänner, försökt laga mat + städa + diska samtidigt som jag försökt vara trevlig mot goda vänner (lyckades inte så bra tror jag), snabbätit och sedan fixat fika som snabbt inhandlades på macken av Mannen efter att jag försökt trolla med knäna och letat fikabröd här hemma.
När goda vännerna åkt (jag hoppas de inte blev avskräckta och aldrig vågar komma tillbaka) kom jag på att Trassel måste duscha och det behövdes en lång övertalning och en smula hot för att slutligen komma till en kompromiss där hon fick hjälp med att tvätta håret. Efter det satte jag mig i soffan och försökte koncentrera mig på nya tv-serien "Kontoret". Gick väl sådär kan jag säga...
Idag lyckades jag hitta de viktiga papperna som Arbetsförmedlingen vill se. Jag fick lite halvpanik ett tag när jag letade men så tänkte jag: "kanske skulle kolla i pärmen där de egentligen ska sitta, vet ju att de garanterat inte är där men skadar ju inte att kolla..." och ta mig tusan där satt de ju! Under rätt flik och allt! Måste ha haft en tillfällig ordningssam dag när jag sorterade in dem. :-)
Gick till AF och där var det väldigt många fler än jag som kommit på samma idé idag. Lång kö och endast en handläggare som jobbade i kundtjänst. Efter lång väntan och ingen action bestämde jag mig för att gå tillbaka i morgon istället.
Kanske kan det där håret bli färgat ikväll. Det beror på hur mycket annat som ska komma ivägen. Jag har ju fortfarande inte börjat röja inför kalaset. Kanske städa medans jag har färgmedlet i håret? Vi får se.
Först laga middag.
En annan plan, dock inte lika viktig men ändå, var att jag skulle få tummen ur och färga håret. Istället har mitt hår på bara ett par dagar blivit katastrofalt grått.
Tredje planen var att gå igenom skåpet i köket med alla viktiga och mindre viktiga papper. Arbetsförmedlingen vill att jag ska visa upp arbetsgivarintyg och det ska vara orginal såklart. Vi har en dålig ovana att lägga alla viktiga papper i ett av köksskåpen. Alltså det är inga tallrikar o glas i det skåpet längre, bara papper och annat "viktigt" (vill bara förtydliga så ni inte tror att jag är helt koko).
Istället för att ta itu med alla dessa planerade aktiviteter har helgen bestått av i nämnd ordning: Besöka ett antal loppisar, skjutsa Trassel till kompis för lek och övernattning, surfat på nätet, kollat på Melodifestivalen, sms:at med Trassel som inte kunde somna hos kompisen pga knä som hoppat fel, hämtat Trassel och sedan försökt få henne att somna trots värken. Söndag: fortsatt trösta Trassel och sedan åkt till jouren för att få smärtlindring till det förbannade knät, köpt nya akvariefiskar till ledsen flicka, fått överraskningsbesök av goda vänner, försökt laga mat + städa + diska samtidigt som jag försökt vara trevlig mot goda vänner (lyckades inte så bra tror jag), snabbätit och sedan fixat fika som snabbt inhandlades på macken av Mannen efter att jag försökt trolla med knäna och letat fikabröd här hemma.
När goda vännerna åkt (jag hoppas de inte blev avskräckta och aldrig vågar komma tillbaka) kom jag på att Trassel måste duscha och det behövdes en lång övertalning och en smula hot för att slutligen komma till en kompromiss där hon fick hjälp med att tvätta håret. Efter det satte jag mig i soffan och försökte koncentrera mig på nya tv-serien "Kontoret". Gick väl sådär kan jag säga...
Idag lyckades jag hitta de viktiga papperna som Arbetsförmedlingen vill se. Jag fick lite halvpanik ett tag när jag letade men så tänkte jag: "kanske skulle kolla i pärmen där de egentligen ska sitta, vet ju att de garanterat inte är där men skadar ju inte att kolla..." och ta mig tusan där satt de ju! Under rätt flik och allt! Måste ha haft en tillfällig ordningssam dag när jag sorterade in dem. :-)
Gick till AF och där var det väldigt många fler än jag som kommit på samma idé idag. Lång kö och endast en handläggare som jobbade i kundtjänst. Efter lång väntan och ingen action bestämde jag mig för att gå tillbaka i morgon istället.
Kanske kan det där håret bli färgat ikväll. Det beror på hur mycket annat som ska komma ivägen. Jag har ju fortfarande inte börjat röja inför kalaset. Kanske städa medans jag har färgmedlet i håret? Vi får se.
Först laga middag.
2012-02-10
Om sorg och vänner
Började morgonen med att kolla igenom några bloggar jag följer. Vissa handlar om mode, vissa om bokstavslandet, rätt många om inredning och så finns det några som handlar om lite allt möjligt. Gott och blandat kan man säga.
Jag kom till Vimmelmamman´s blogg som jag läst i några år. Det senaste inlägget där berättar att en tjej som heter Jenny nu har somnat in efter att cancermonstret tagit hennes unga liv. Jag känner inte till Jenny sedan tidigare men blir genast påmind om en annan person som däremot var min bästa vän. Carina dog för snart 1 år och 9 månader sedan och det var cancermonstret som tog henne också.
Jag saknar Carina vansinnigt mycket. Jag saknar hennes ironiska humor och hennes skratt. Jag saknar hennes ärlighet, förståelse och envishet.
Hon sa alltid som det var. Inga förskönande ord som kunde förvilla. Om jag frågade henne om råd kunde jag vara säker på att hon menade det hon sa.
Trassel frågar ofta vem som är min bästa vän nu. För barn är det ju viktigt att ha en bästis. Jag brukar svara att jag nog inte har någon bästa vän längre men däremot många goda vänner. Kompisar som funnits med i många år och en hel del nya som jag lärt känna genom jobb och blogg. Underbara människor som betyder väldigt mycket för mig.
De allra flesta av mina vänner känner till min ADHD-diagnos och de accepterar den. De som inte känner till den har jag medvetet valt att inte berätta för ännu eftersom jag är osäker på deras reaktion. Carina visste om att jag skulle utredas men hon hann aldrig få veta resultatet av den utredningen. Att hon hade accepterat min diagnos finns det ingen tvekan om. Hon och jag skämtade ofta om våra personligheter. Jag som var den pladdriga, impulsiva med hetsigt humör och hon den coola, strukturerade men med en släng av hypokondri.
Jag saknar henne och skulle kunna gråta en hel dag trots att det gått snart 2 år sedan hon dog. "Men sluta!" skulle hon ha sagt. Därför ska jag försöka plocka fram alla roliga minnen av henne och istället fnissa för mig själv. En sak är ju säker och det är att det blev bra mycket roligare i himlen när Carina kom dit.
Jag kom till Vimmelmamman´s blogg som jag läst i några år. Det senaste inlägget där berättar att en tjej som heter Jenny nu har somnat in efter att cancermonstret tagit hennes unga liv. Jag känner inte till Jenny sedan tidigare men blir genast påmind om en annan person som däremot var min bästa vän. Carina dog för snart 1 år och 9 månader sedan och det var cancermonstret som tog henne också.
Jag saknar Carina vansinnigt mycket. Jag saknar hennes ironiska humor och hennes skratt. Jag saknar hennes ärlighet, förståelse och envishet.
Hon sa alltid som det var. Inga förskönande ord som kunde förvilla. Om jag frågade henne om råd kunde jag vara säker på att hon menade det hon sa.
Trassel frågar ofta vem som är min bästa vän nu. För barn är det ju viktigt att ha en bästis. Jag brukar svara att jag nog inte har någon bästa vän längre men däremot många goda vänner. Kompisar som funnits med i många år och en hel del nya som jag lärt känna genom jobb och blogg. Underbara människor som betyder väldigt mycket för mig.
De allra flesta av mina vänner känner till min ADHD-diagnos och de accepterar den. De som inte känner till den har jag medvetet valt att inte berätta för ännu eftersom jag är osäker på deras reaktion. Carina visste om att jag skulle utredas men hon hann aldrig få veta resultatet av den utredningen. Att hon hade accepterat min diagnos finns det ingen tvekan om. Hon och jag skämtade ofta om våra personligheter. Jag som var den pladdriga, impulsiva med hetsigt humör och hon den coola, strukturerade men med en släng av hypokondri.
Jag saknar henne och skulle kunna gråta en hel dag trots att det gått snart 2 år sedan hon dog. "Men sluta!" skulle hon ha sagt. Därför ska jag försöka plocka fram alla roliga minnen av henne och istället fnissa för mig själv. En sak är ju säker och det är att det blev bra mycket roligare i himlen när Carina kom dit.
2012-02-08
Tics
En av Grabbens diagnoser är Tourettes Syndrom. Tror nästan att det är den diagnos folk i allmänhet har störst missuppfattningar om. De tror att ALLA som har Tourette är personer som skriker svordomar och fula ord. Det som med ett annat ord kallas för Koprolali. Grabben och de allra flesta andra som har Tourette har inte den varianten.
Grabbens Tourette började visa sig sista året han gick på dagis. Då var det mest hummande ljud och harklingar. De märktes extra mycket då de hade samlingar och alla andra satt tysta. I samband med denna period blev han allvarligt sjuk i Scharlakansfeber. Penicillinet hjälpte inte och det blev några oroliga dygn på sjukhuset. I efterhand har vi fått veta att Tourette ibland kan bryta ut efter en allvarlig streptokockinfektion.
Grabbens tics gick i perioder. Han bytte hummandet och harklingarna mot höga pipljud och blinkningar. Andra tics blev handklapp, ryckningar med huvudet och fnysningar. Han fick vissa tvång, det kunde handla om att inte kunna låta bli att ta på sina klasskompisar eller att saker måste ställas i en viss ordning.
I samband med ADHD-utredningen ställdes även frågor om tics och tvång och det stod snart klart att en Tourette-diagnos var självklar. Grabbens tics kan vara svåra att märka för en person som inte är insatt. Han försöker dölja dem som går att dölja. Det tog lång tid innan en av hans lärare hade lagt märke till hans ögontics. Jag frågade henne men hon sa att det enda hon lagt märke till var att han verkade trött eftersom han ofta satt och höll händerna för ansiktet. Förklaringen av ju att han gjorde så för att dölja sina tics.
Efter alla år med Grabben och hans följeslagare Mr Tourette har vi vant oss vid hans tics. Nya dyker upp ibland men oftast så är det gamla kända som återkommer. Att hålla inne ett tics är som att hålla inne en nysning. I stort sett omöjligt alltså. Många med Tourette lär sig att byta ut ett synligt tics mot ett mer osynligt de gånger det är allt för svårt att ticsa fritt t ex i skolan eller på jobbet. Risken är ju rätt stor att man blir utstirrad om man börjar låta högt eller göra märkliga rörelser. Här hemma släpper Grabben fram sina tics helt och hållet. Det är hans fristad och han måste kunna göra det för att må bra.
Grabbens Tourette började visa sig sista året han gick på dagis. Då var det mest hummande ljud och harklingar. De märktes extra mycket då de hade samlingar och alla andra satt tysta. I samband med denna period blev han allvarligt sjuk i Scharlakansfeber. Penicillinet hjälpte inte och det blev några oroliga dygn på sjukhuset. I efterhand har vi fått veta att Tourette ibland kan bryta ut efter en allvarlig streptokockinfektion.
Grabbens tics gick i perioder. Han bytte hummandet och harklingarna mot höga pipljud och blinkningar. Andra tics blev handklapp, ryckningar med huvudet och fnysningar. Han fick vissa tvång, det kunde handla om att inte kunna låta bli att ta på sina klasskompisar eller att saker måste ställas i en viss ordning.
I samband med ADHD-utredningen ställdes även frågor om tics och tvång och det stod snart klart att en Tourette-diagnos var självklar. Grabbens tics kan vara svåra att märka för en person som inte är insatt. Han försöker dölja dem som går att dölja. Det tog lång tid innan en av hans lärare hade lagt märke till hans ögontics. Jag frågade henne men hon sa att det enda hon lagt märke till var att han verkade trött eftersom han ofta satt och höll händerna för ansiktet. Förklaringen av ju att han gjorde så för att dölja sina tics.
Efter alla år med Grabben och hans följeslagare Mr Tourette har vi vant oss vid hans tics. Nya dyker upp ibland men oftast så är det gamla kända som återkommer. Att hålla inne ett tics är som att hålla inne en nysning. I stort sett omöjligt alltså. Många med Tourette lär sig att byta ut ett synligt tics mot ett mer osynligt de gånger det är allt för svårt att ticsa fritt t ex i skolan eller på jobbet. Risken är ju rätt stor att man blir utstirrad om man börjar låta högt eller göra märkliga rörelser. Här hemma släpper Grabben fram sina tics helt och hållet. Det är hans fristad och han måste kunna göra det för att må bra.
2012-02-06
Helgen
Det var fredag eftermiddag och jag och Trassel var på väg hem från skolan. Iskallt, blåsigt och en jädrans massa snö. Grabben ringde mig på mobilen och pratade i vanlig ordning så snabbt så jag var tvungen att be honom upprepa det han sagt.
"Mamma, M ska ha LAN hemma hos sig ikväll,visst får jag vara med? Vi ska sova över också."
M är en kille i Grabbens klass som han blivit god vän med. Grabben och en tredje kille i klassen hade blivit inbjudna. Dataspel är ju ett jätteintresse hos Grabben och chansen att få sitta tillsammans med kompisarna och spela en hel kväll och möjligtvis stor del av natten lockade ju enormt.
Jag sa att det var ok men att han inte fick åka iväg förrän efter kvällsmaten. Han behövde ju skjuts eftersom han skulle ha dator och allt med sig. Lyckligare kille fick man leta efter. Förväntansfull och nervös på samma gång.
Strax efter kl 17 ringde Mannen och berättade att bilen inte startade. Han hade jobbat och efter att ha stått en hel dag i -18 gav bilbatteriet upp. Jag ordnade så starthjälp kom på plats men det tog rätt lång tid innan Mannen var hemma igen och Grabbens tålamod var på väg att ta slut. I hans huvud existerade bara tankarna om att han skulle LAN:a och då har man inte överseende med krånglande bilar.
När Mannen så äntligen kom hem och vi hade ätit var det dags att packa ihop Grabbens dator, skärm, tangentbord, mus och skjutsa honom till kompisen. De två största väskorna satte vi in i bagageutrymmet på bilen och jag sa åt honom att den tredje väskan skulle vara inne i bilen. Han tittade frågande på mig och pekade på det som stod i bagageutrymmet och sa "Men vaddå inne i bilen? Tycker du att dom där väskorna är utanför bilen på nått sätt?". Han himlade med ögonen och smålog åt mig som uppenbarligen var så korkad. Vis av erfarenhet tog jag inte den diskussionen med honom.
Jag sms:ade honom några gånger under kvällen och frågade om allt gick bra och fick hans standardsvar tillbaka: "Aa". Mer än så svarar han oftast inte. Vid lunchtid på lördagen skickade jag ett sms om att han skulle ringa när han vaknat. Strax efteråt ringde han upp. Vi bestämde att vi skulle hämta honom ett par timmar senare.
Det var en trött Grabb som kom ut ur hissen med datorn och alla prylar nerpackade i de tre väskorna. Efter lite lirkande kom det fram att de spelat till kl 04 och därefter hade han suttit i en fåtölj och sovit. Jag undrade varför han inte letat sig en bekvämare plats men det hade han inte tänkt på fick jag till svar.
Resten av lördagen gjorde han sitt bästa för att hålla sig vaken. Varje gång han reste sig från datastolen lät det som om vi hade en elefant på övervåningen. Han var medicinfri och då hörs han väldigt mycket mer än annars. Fötterna trummade i golvet och det tjoades och levdes om när han satt vid datorn. Middagen intogs samtidigt som han klappade ljudligt med handflatan mot låret. Om Grabben inte hade sin medicin skulle varje sekund av hans vakna timmar vara så. Extremt hyperaktiva.
Resten av helgen blev lugnare. Söndagen tillbringades hemma med skidåkning från TV-soffan för Mannen och dataspel för Grabben medans jag och Trassel försökte oss på symaskinen. Den packades snabbt ner igen eftersom den inte ville som vi. Istället plockade Trassel och jag ihop leksaker som hon vuxit ifrån och lade ut dem på Tradera. Hon planerar att köpa ett akvarium förstår ni.
Nu laddar vi för ny vecka.
"Mamma, M ska ha LAN hemma hos sig ikväll,visst får jag vara med? Vi ska sova över också."
M är en kille i Grabbens klass som han blivit god vän med. Grabben och en tredje kille i klassen hade blivit inbjudna. Dataspel är ju ett jätteintresse hos Grabben och chansen att få sitta tillsammans med kompisarna och spela en hel kväll och möjligtvis stor del av natten lockade ju enormt.
Jag sa att det var ok men att han inte fick åka iväg förrän efter kvällsmaten. Han behövde ju skjuts eftersom han skulle ha dator och allt med sig. Lyckligare kille fick man leta efter. Förväntansfull och nervös på samma gång.
Strax efter kl 17 ringde Mannen och berättade att bilen inte startade. Han hade jobbat och efter att ha stått en hel dag i -18 gav bilbatteriet upp. Jag ordnade så starthjälp kom på plats men det tog rätt lång tid innan Mannen var hemma igen och Grabbens tålamod var på väg att ta slut. I hans huvud existerade bara tankarna om att han skulle LAN:a och då har man inte överseende med krånglande bilar.
När Mannen så äntligen kom hem och vi hade ätit var det dags att packa ihop Grabbens dator, skärm, tangentbord, mus och skjutsa honom till kompisen. De två största väskorna satte vi in i bagageutrymmet på bilen och jag sa åt honom att den tredje väskan skulle vara inne i bilen. Han tittade frågande på mig och pekade på det som stod i bagageutrymmet och sa "Men vaddå inne i bilen? Tycker du att dom där väskorna är utanför bilen på nått sätt?". Han himlade med ögonen och smålog åt mig som uppenbarligen var så korkad. Vis av erfarenhet tog jag inte den diskussionen med honom.
Jag sms:ade honom några gånger under kvällen och frågade om allt gick bra och fick hans standardsvar tillbaka: "Aa". Mer än så svarar han oftast inte. Vid lunchtid på lördagen skickade jag ett sms om att han skulle ringa när han vaknat. Strax efteråt ringde han upp. Vi bestämde att vi skulle hämta honom ett par timmar senare.
Det var en trött Grabb som kom ut ur hissen med datorn och alla prylar nerpackade i de tre väskorna. Efter lite lirkande kom det fram att de spelat till kl 04 och därefter hade han suttit i en fåtölj och sovit. Jag undrade varför han inte letat sig en bekvämare plats men det hade han inte tänkt på fick jag till svar.
Resten av lördagen gjorde han sitt bästa för att hålla sig vaken. Varje gång han reste sig från datastolen lät det som om vi hade en elefant på övervåningen. Han var medicinfri och då hörs han väldigt mycket mer än annars. Fötterna trummade i golvet och det tjoades och levdes om när han satt vid datorn. Middagen intogs samtidigt som han klappade ljudligt med handflatan mot låret. Om Grabben inte hade sin medicin skulle varje sekund av hans vakna timmar vara så. Extremt hyperaktiva.
Resten av helgen blev lugnare. Söndagen tillbringades hemma med skidåkning från TV-soffan för Mannen och dataspel för Grabben medans jag och Trassel försökte oss på symaskinen. Den packades snabbt ner igen eftersom den inte ville som vi. Istället plockade Trassel och jag ihop leksaker som hon vuxit ifrån och lade ut dem på Tradera. Hon planerar att köpa ett akvarium förstår ni.
Nu laddar vi för ny vecka.
2012-02-02
Djävulens påfund eller läxor som de också kallas
Läxor. Bara ordet får mig att sucka och bli sur. Det har under hela Grabbens skoltid varit ett helvete att få honom att göra läxor. Han resonerar som så att varför ska man göra skolarbete hemma? Jag håller med honom eftersom jag vet hur många konflikter detta fenomen leder till i så många familjer.
Det spelar ingen roll hur mycket Grabben jobbat på lektionerna så får han ändå läxor. Det går inte riktigt ihop för mig. Om man på lektionstid med god marginal hinner med det arbetspass som är planerat borde det väl inte behövas läxor?
När Grabben var yngre fick vi varje vecka ett veckobrev med hem från skolan och där stod vilka läxor han skulle göra. Ofta följde det med lösa papper med matteuppgifter eftersom mattebokens uppgifter redan var gjorda i skolan. Men hade det då inte kunnat räcka med det? Att han hunnit med det han skulle i skolan? Nähe, det gjorde det inte för barnen skulle ha läxor hur mycket de än jobbat i skolan punkt slut!
Jag vet inte hur många timmar vi ödslat på att tjata på Grabben om att han skulle göra dessa läxor. Direkt när han kommit hem från skolan har det varit uteslutet eftersom han då är så trött efter en skoldag med mängder med intryck som måste bearbetas. Grabben bearbetar inte sina jobbiga dagar med att lägga sig på sängen och vila. Han gör det med att spela dator eller tv-spel. Det är hans sätt att koppla av och det är hans specialintresse. Vem som helst som lever i Bokstavslandet vet att det är nästan en omöjlig uppgift att avbryta när barnet gör något som de mår bra av.
När Grabben började 7:an och fick ny mentor gjorde jag ett nytt försök att han skulle få slippa läxor. Mentorn sa att det bara var att acceptera, läxor kommer att finnas med hela skolgången och det kommer bara att bli värre och värre ju äldre han blir. Det lät ju väldigt uppmuntrande. Vissa lärare har dock fattat galoppen och låter honom göra läxorna i skolan när han gjort färdigt det som var planerat på lektionen. All heder åt dem.
Läxuppgifterna har också ändrat karaktär nu när Grabben börjat högstadiet och det blir så tydligt att han inte skulle ha en chans att klara dem om han inte fick hjälp från oss. Nu senast skulle han göra en hemtenta som gick ut på att han fick välja mellan tre olika ungdomar som alla hade problem på olika sätt och han skulle skriva ner olika synpunkter på hur man skulle kunna lösa deras problem. Texten skulle vara en hel A4-sida. Omöjlig uppgift för Grabben att klara på egen hand. Han som skriver så kort och sammanfattat som det bara går skulle helt plötsligt brodera ut meningarna till att täcka en hel A4-sida.
Lösningen blev att han fick tänka ut budskapet själv och jag fick hjälpa honom brodera ut det till så utförliga meningar som möjligt. Han skrev själv såklart men det är så svårt för honom att förstå själv hur en mening med tre ord (som enligt honom säger allt som kan behövas sägas) kan byggas ut till att kanske bli tio ord lång istället.
Jag önskar ju att en sådan uppgift gjordes i skolan istället för hemma. Jag är ingen utbildad pedagog utan lär honom på mitt sätt men jag vet ju inte om det är rätt.
Det spelar ingen roll hur mycket Grabben jobbat på lektionerna så får han ändå läxor. Det går inte riktigt ihop för mig. Om man på lektionstid med god marginal hinner med det arbetspass som är planerat borde det väl inte behövas läxor?
När Grabben var yngre fick vi varje vecka ett veckobrev med hem från skolan och där stod vilka läxor han skulle göra. Ofta följde det med lösa papper med matteuppgifter eftersom mattebokens uppgifter redan var gjorda i skolan. Men hade det då inte kunnat räcka med det? Att han hunnit med det han skulle i skolan? Nähe, det gjorde det inte för barnen skulle ha läxor hur mycket de än jobbat i skolan punkt slut!
Jag vet inte hur många timmar vi ödslat på att tjata på Grabben om att han skulle göra dessa läxor. Direkt när han kommit hem från skolan har det varit uteslutet eftersom han då är så trött efter en skoldag med mängder med intryck som måste bearbetas. Grabben bearbetar inte sina jobbiga dagar med att lägga sig på sängen och vila. Han gör det med att spela dator eller tv-spel. Det är hans sätt att koppla av och det är hans specialintresse. Vem som helst som lever i Bokstavslandet vet att det är nästan en omöjlig uppgift att avbryta när barnet gör något som de mår bra av.
När Grabben började 7:an och fick ny mentor gjorde jag ett nytt försök att han skulle få slippa läxor. Mentorn sa att det bara var att acceptera, läxor kommer att finnas med hela skolgången och det kommer bara att bli värre och värre ju äldre han blir. Det lät ju väldigt uppmuntrande. Vissa lärare har dock fattat galoppen och låter honom göra läxorna i skolan när han gjort färdigt det som var planerat på lektionen. All heder åt dem.
Läxuppgifterna har också ändrat karaktär nu när Grabben börjat högstadiet och det blir så tydligt att han inte skulle ha en chans att klara dem om han inte fick hjälp från oss. Nu senast skulle han göra en hemtenta som gick ut på att han fick välja mellan tre olika ungdomar som alla hade problem på olika sätt och han skulle skriva ner olika synpunkter på hur man skulle kunna lösa deras problem. Texten skulle vara en hel A4-sida. Omöjlig uppgift för Grabben att klara på egen hand. Han som skriver så kort och sammanfattat som det bara går skulle helt plötsligt brodera ut meningarna till att täcka en hel A4-sida.
Lösningen blev att han fick tänka ut budskapet själv och jag fick hjälpa honom brodera ut det till så utförliga meningar som möjligt. Han skrev själv såklart men det är så svårt för honom att förstå själv hur en mening med tre ord (som enligt honom säger allt som kan behövas sägas) kan byggas ut till att kanske bli tio ord lång istället.
Jag önskar ju att en sådan uppgift gjordes i skolan istället för hemma. Jag är ingen utbildad pedagog utan lär honom på mitt sätt men jag vet ju inte om det är rätt.
2012-01-29
Vänner
Under Grabbens uppväxt har det sett lite olika ut med hans vänskapsrelationer. Den kompis han känt längst är en jämnårig kille som vi bor granne med. Killarna har haft samma intressen och kompletterade varandra väldigt bra eftersom den kompisen var ungefär lika lugn som Grabben var vild som liten. Det har ytterst sällan blivit konflikter mellan dem. Tyvärr går grannen i en annan skola och pga det har de kommit ifrån varandra på senare tid och träffas inte IRL så ofta.
En annan vän i Grabbens liv är klasskompisen som han lärde känna när de började 6-års. Det är också en lugn kille som visat stort tålamod med Grabben och hans ibland tokiga infall. Klasskompisen har funnits där när ingen annan i skolan velat veta av Grabben. Ofta har klasskompisen haft jobbigt med studierna och då har Grabben som alltid haft lätt för sig på så sätt kunnat hjälpa honom.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg fick Grabben en ny klass när han började
7:an. Den gamla klasskompisen följde också med till den nya klassen. Där fanns också en glad pigg kille som snabbt blev god vän med Grabben. Han fick honom intresserad av bandy och tack vare honom vågade Grabben för första gången gå till ungdomsgården. Fler killar i klassen blev vänner med Grabben och helt plötsligt hade han ett helt gäng att umgås med.
Under en period blev det nära på för mycket av det goda. Varje dag och kväll skulle tillbringas på ungdomsgården med kompisarna. Vi märkte att det blev jobbigt för Grabben. Det är jobbigt för honom att ha så många människor omkring sig när det blir både på skoltid och fritid. Han har mycket tics och dem vill han inte visa för kompisarna och det blev nästan ohållbart att försöka hålla tillbaka dem hela tiden. Grabben blev trött och ilsken av alla spänningar han varit tvungen att hålla inne med.
Efter höstterminen lugnade det ner sig. Han började förstå att han kunde behålla sina nyfunna vänner även om han inte var med dem IRL varje dag efter skolan. Istället träffas de via nätet då de spelar dataspel mot varandra och snackar via Skype. De har riktigt roligt tillsammans och det underlättar för Grabben att umgås på så sätt eftersom han lätt kan stänga av micken när han måste ticsa. Han är mer harmonisk än på länge och anser själv att han faktiskt är social samtidigt som han får hålla på med sitt specialintresse som är datorn. Två flugor på en smäll liksom.
En annan vän i Grabbens liv är klasskompisen som han lärde känna när de började 6-års. Det är också en lugn kille som visat stort tålamod med Grabben och hans ibland tokiga infall. Klasskompisen har funnits där när ingen annan i skolan velat veta av Grabben. Ofta har klasskompisen haft jobbigt med studierna och då har Grabben som alltid haft lätt för sig på så sätt kunnat hjälpa honom.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg fick Grabben en ny klass när han började
7:an. Den gamla klasskompisen följde också med till den nya klassen. Där fanns också en glad pigg kille som snabbt blev god vän med Grabben. Han fick honom intresserad av bandy och tack vare honom vågade Grabben för första gången gå till ungdomsgården. Fler killar i klassen blev vänner med Grabben och helt plötsligt hade han ett helt gäng att umgås med.
Under en period blev det nära på för mycket av det goda. Varje dag och kväll skulle tillbringas på ungdomsgården med kompisarna. Vi märkte att det blev jobbigt för Grabben. Det är jobbigt för honom att ha så många människor omkring sig när det blir både på skoltid och fritid. Han har mycket tics och dem vill han inte visa för kompisarna och det blev nästan ohållbart att försöka hålla tillbaka dem hela tiden. Grabben blev trött och ilsken av alla spänningar han varit tvungen att hålla inne med.
Efter höstterminen lugnade det ner sig. Han började förstå att han kunde behålla sina nyfunna vänner även om han inte var med dem IRL varje dag efter skolan. Istället träffas de via nätet då de spelar dataspel mot varandra och snackar via Skype. De har riktigt roligt tillsammans och det underlättar för Grabben att umgås på så sätt eftersom han lätt kan stänga av micken när han måste ticsa. Han är mer harmonisk än på länge och anser själv att han faktiskt är social samtidigt som han får hålla på med sitt specialintresse som är datorn. Två flugor på en smäll liksom.
2012-01-26
Beslut
Avslag
Det blev Försäkringskassans beslut om min sjukskrivning. Jag ringde handläggaren igår och efter att hon först rabblat upp alla kompletteringar jag lämnat in (läkarutlåtande, psykologutlåtande samt Arbetsförmedlingens sammanställning av deras utredning om min arbetsförmåga) meddelar hon att hon tillsammans med försäkringskasseläkaren kommit fram till att det inte finns rätt till sjukskrivning.
Under telefonsamtalet satt jag vid köksbordet. Trassel satt mitt emot mig och spelade på datorn men ju mer upprörd min röst blev under samtalet ju svårare hade hon att fokusera på spelet. Till slut stockades min röst av gråten jag försökte hålla tillbaka. Handläggaren lät besvärad av att ha en främmande röst i luren som tappade behärskningen. Förhoppningsvis gjorde ändå min gråt att jag blev en människa för henne och inte bara ett namn på ett papper.
"Du kan ju alltid överklaga." Det var orden hon avslutade försökte avsluta vårt samtal med. Då gick min gråt över till ilska. Det gör mig så vansinnigt arg att någon som aldrig ens träffat mig ska ha rätten att totalt dissa det läkare, psykolog och Arbetsförmedlingen säger. De som trots allt lärt känna mig under flera års tid och vet hur jag fungerar.
Efter samtalet bröt jag ihop. Trassel kramade mig och försökte trösta så gott hon kunde. En stund senare kom Grabben hem från skolan. Han kände redan i hallen att något var fel och kom in till köket och frågade vad som hänt. Jag berättade att jag var ledsen och försökte förklara för honom varför. Hans spontana svar blev "Du måste polisanmäla dem mamma!". Jag sa att det tyvärr inte fungerar så men det ville han inte höra. "Om någon behandlar en illa kan man polisanmäla dem." Önskar jag kunde.
Resten av kvällen var det många tårar som spilldes. Oro inför framtiden. Natten blev lång med timmar av ångest. I morse var tårarna slut och ilskan tog överhanden igen. Nu har jag bestämt att jag minsann ska göra som FK erbjuder. Jag ska överklaga. De har fattat fel beslut och jag ska göra allt i min makt för att ändra på det.
Det blev Försäkringskassans beslut om min sjukskrivning. Jag ringde handläggaren igår och efter att hon först rabblat upp alla kompletteringar jag lämnat in (läkarutlåtande, psykologutlåtande samt Arbetsförmedlingens sammanställning av deras utredning om min arbetsförmåga) meddelar hon att hon tillsammans med försäkringskasseläkaren kommit fram till att det inte finns rätt till sjukskrivning.
Under telefonsamtalet satt jag vid köksbordet. Trassel satt mitt emot mig och spelade på datorn men ju mer upprörd min röst blev under samtalet ju svårare hade hon att fokusera på spelet. Till slut stockades min röst av gråten jag försökte hålla tillbaka. Handläggaren lät besvärad av att ha en främmande röst i luren som tappade behärskningen. Förhoppningsvis gjorde ändå min gråt att jag blev en människa för henne och inte bara ett namn på ett papper.
"Du kan ju alltid överklaga." Det var orden hon avslutade försökte avsluta vårt samtal med. Då gick min gråt över till ilska. Det gör mig så vansinnigt arg att någon som aldrig ens träffat mig ska ha rätten att totalt dissa det läkare, psykolog och Arbetsförmedlingen säger. De som trots allt lärt känna mig under flera års tid och vet hur jag fungerar.
Efter samtalet bröt jag ihop. Trassel kramade mig och försökte trösta så gott hon kunde. En stund senare kom Grabben hem från skolan. Han kände redan i hallen att något var fel och kom in till köket och frågade vad som hänt. Jag berättade att jag var ledsen och försökte förklara för honom varför. Hans spontana svar blev "Du måste polisanmäla dem mamma!". Jag sa att det tyvärr inte fungerar så men det ville han inte höra. "Om någon behandlar en illa kan man polisanmäla dem." Önskar jag kunde.
Resten av kvällen var det många tårar som spilldes. Oro inför framtiden. Natten blev lång med timmar av ångest. I morse var tårarna slut och ilskan tog överhanden igen. Nu har jag bestämt att jag minsann ska göra som FK erbjuder. Jag ska överklaga. De har fattat fel beslut och jag ska göra allt i min makt för att ändra på det.
2012-01-21
Kläder
När man lever i Bokstavslandet är ofta kläder ett stort problem. Det handlar om att inte ha för varma kläder på sig eller alldeles för tunna och det handlar om att kläderna inte sitter obekvämt eller har fel färg.
Grabben har alltid haft svårt att veta när det är dags att klä på sig lite extra när det behövs. När hösten kommer och det blir kyligare dagar tycker han ändå att det är ok att gå i t-shirt utan jacka. När det är vinter och iskallt har han varm jacka och mössa men kan gå utan handskar trots att händerna blir i det närmaste blåa av kylan. Han tänker helt enkelt inte på att det är dags att plocka fram handskarna ur jackfickan (som jag tvingat honom att stoppa dit).
Under hans uppväxt har vi även blivit väl medvetna om att vissa kläder kan upplevas som smärtsamma att ha på sig. Under många år klarade han inte av att ha tvättlappen kvar då den skavde. Tydliga sömmar på insidan av en tröja kan kännas otroligt obehagligt för honom. När han var yngre klarade han inte av andra byxor än mjukisbrallor eftersom jeans kändes hårda som metall för honom. Knappar har alltid varit ett problem för honom så han har aldrig använt skjorta.
Grabben har en garderob fylld med kläder men det är bara ett fåtal som accepteras. Om de råkar ligga i smutstvätten blir det stora problem eftersom han inte kan tänka sig att använda några andra än just de kläder som är godkända i hans ögon. Att en sådan gång säga till honom: "välj en annan tröja" går inte för han kan inte göra ett sånt val i det läget. Då är det bättre att välja ut den minst smutsiga av de godkända tröjorna och låta honom använda den en dag till tills någon annan är rentvättad.
Att bli tvingad att använda kläder som är "fel" för honom skulle betyda att han inte skulle kunna fokusera på något annat hela dagen. Han skulle tycka att det skaver, kliar, smärtar och är så fruktansvärt obekvämt. Han ser inte tjusningen med att ha många olika kläder att välja bland.
Skor var ett stort problem när han var yngre. Grabben lärde sig knyta skosnören när han var 12 år. Innan dess var det kardborre som gällde när vi skulle köpa gympaskor. Att ha rätt skor vid rätt tillfälle kunde också vara något som var extremt viktigt för honom. Efter en hel sommar med foppa-tofflor på fötterna, åkte vi till Göteborg på semester och när vi skulle besöka Liseberg upptäckte vi att foppa-tofflorna var de enda skor Grabben hade fått med sig hemifrån. Borde inte ha varit så stort problem eftersom han använt dem hela sommaren men just då fick han för sig att man inte kunde ha foppa-tofflor när man skulle åka karusell. Då spelade det ingen roll att vi blev försenade för han kunde ändå inte tänka om i det läget. Istället fick vi leta upp en sportaffär och försöka hitta ett par skor som accepterades. De skorna användes den kvällen på Liseberg och efter det aldrig mer för det var ju bara just den kvällen det skulle åkas karusell på hela sommaren.
Så länge Grabben bor här hemma kommer vi att kunna hjälpa honom med att förstå vad som är lämplig klädsel. Sakta måste vi försöka få honom att klara detta mer och mer på egen hand för det är inte allt för många år kvar tills han flyttar hemifrån och ska klara sånt själv.
Grabben har alltid haft svårt att veta när det är dags att klä på sig lite extra när det behövs. När hösten kommer och det blir kyligare dagar tycker han ändå att det är ok att gå i t-shirt utan jacka. När det är vinter och iskallt har han varm jacka och mössa men kan gå utan handskar trots att händerna blir i det närmaste blåa av kylan. Han tänker helt enkelt inte på att det är dags att plocka fram handskarna ur jackfickan (som jag tvingat honom att stoppa dit).
Under hans uppväxt har vi även blivit väl medvetna om att vissa kläder kan upplevas som smärtsamma att ha på sig. Under många år klarade han inte av att ha tvättlappen kvar då den skavde. Tydliga sömmar på insidan av en tröja kan kännas otroligt obehagligt för honom. När han var yngre klarade han inte av andra byxor än mjukisbrallor eftersom jeans kändes hårda som metall för honom. Knappar har alltid varit ett problem för honom så han har aldrig använt skjorta.
Grabben har en garderob fylld med kläder men det är bara ett fåtal som accepteras. Om de råkar ligga i smutstvätten blir det stora problem eftersom han inte kan tänka sig att använda några andra än just de kläder som är godkända i hans ögon. Att en sådan gång säga till honom: "välj en annan tröja" går inte för han kan inte göra ett sånt val i det läget. Då är det bättre att välja ut den minst smutsiga av de godkända tröjorna och låta honom använda den en dag till tills någon annan är rentvättad.
Att bli tvingad att använda kläder som är "fel" för honom skulle betyda att han inte skulle kunna fokusera på något annat hela dagen. Han skulle tycka att det skaver, kliar, smärtar och är så fruktansvärt obekvämt. Han ser inte tjusningen med att ha många olika kläder att välja bland.
Skor var ett stort problem när han var yngre. Grabben lärde sig knyta skosnören när han var 12 år. Innan dess var det kardborre som gällde när vi skulle köpa gympaskor. Att ha rätt skor vid rätt tillfälle kunde också vara något som var extremt viktigt för honom. Efter en hel sommar med foppa-tofflor på fötterna, åkte vi till Göteborg på semester och när vi skulle besöka Liseberg upptäckte vi att foppa-tofflorna var de enda skor Grabben hade fått med sig hemifrån. Borde inte ha varit så stort problem eftersom han använt dem hela sommaren men just då fick han för sig att man inte kunde ha foppa-tofflor när man skulle åka karusell. Då spelade det ingen roll att vi blev försenade för han kunde ändå inte tänka om i det läget. Istället fick vi leta upp en sportaffär och försöka hitta ett par skor som accepterades. De skorna användes den kvällen på Liseberg och efter det aldrig mer för det var ju bara just den kvällen det skulle åkas karusell på hela sommaren.
Så länge Grabben bor här hemma kommer vi att kunna hjälpa honom med att förstå vad som är lämplig klädsel. Sakta måste vi försöka få honom att klara detta mer och mer på egen hand för det är inte allt för många år kvar tills han flyttar hemifrån och ska klara sånt själv.
2012-01-20
Annat än kläder...
Hade ju utlovat ett inlägg om klädproblem i Bokstavslandet men det får bli nästa gång. Istället måste jag berätta hur det gick med mitt försök att kravla mig upp ur deppträsket.
Jag gick ut i strålande sol, isande kyla och promenerade ner till stan, köpte med mig en lunchlåda och besökte fd arbetsplatsen. Där träffade jag ett gäng underbara personer som jag saknat enormt mycket. Det har snart gått 2 månader sedan jag slutade. Nu fick jag tanka energi genom att träffa dem igen och det behövde jag så väl.
Efter lunchen gick jag till sköterskan på Vuxenpsyk där det skulle kollas blodtryck och pratas medicin. Det räckte med att sköterskan skulle fråga hur allt gått sedan vi träffades senast (ett par dagar innan jul) för att jag tappade fattningen och gråtandes berättade hur vansinnigt jobbigt den senaste tiden varit. Hon visste ju inget om FK´s strul eftersom jag ännu inte heller visste något senast jag var på kontroll.
Nu fick hon alltså veta och hon sa några kloka ord till mig. Nu har jag gjort allt jag kunnat för att få rätt beslut. Om det räcker vet vi ju inte än men JAG har i alla fall gjort ALLT JAG KUNNAT. Jag måste ta de orden till mig och låta dem sjunka in i mig. JAG HAR GJORT ALLT JAG KUNNAT. Det är huvudsaken. Det löser inte den ekonomiska biten men det kan vara bra för sinnet att tänka så.
Blodtrycket var ju högre än någonsin men det var väntat eftersom jag är så stressad. Det är med största säkerhet inte en medicinbiverkan eftersom jag åt medicin i nästan en hel månad innan jul och då var blodtrycket lågt och fint. Jag ska tillbaka och göra en ny koll om en vecka.
Fick också frågan om jag lärt mig andas i kvadrat. Det har jag faktiskt, en ung psykolog lärde mig det för ett par år sedan och jag dissade det helt till en början men när jag lärde mig det upptäckte jag att det fungerade. Man ska tänka sig att in- och utandning ska vara lika långa, precis som i en kvadrat. Det förhindrar att man hyperventilerar som faktiskt kan vara vanligt när man är stressad och har ångest. Finns massor av människor som hyperventilerar fast de inte vet om det. Så andas i kvadrat när ni är stressad mina vänner. Jag tänker göra det från och med idag.
Jag gick ut i strålande sol, isande kyla och promenerade ner till stan, köpte med mig en lunchlåda och besökte fd arbetsplatsen. Där träffade jag ett gäng underbara personer som jag saknat enormt mycket. Det har snart gått 2 månader sedan jag slutade. Nu fick jag tanka energi genom att träffa dem igen och det behövde jag så väl.
Efter lunchen gick jag till sköterskan på Vuxenpsyk där det skulle kollas blodtryck och pratas medicin. Det räckte med att sköterskan skulle fråga hur allt gått sedan vi träffades senast (ett par dagar innan jul) för att jag tappade fattningen och gråtandes berättade hur vansinnigt jobbigt den senaste tiden varit. Hon visste ju inget om FK´s strul eftersom jag ännu inte heller visste något senast jag var på kontroll.
Nu fick hon alltså veta och hon sa några kloka ord till mig. Nu har jag gjort allt jag kunnat för att få rätt beslut. Om det räcker vet vi ju inte än men JAG har i alla fall gjort ALLT JAG KUNNAT. Jag måste ta de orden till mig och låta dem sjunka in i mig. JAG HAR GJORT ALLT JAG KUNNAT. Det är huvudsaken. Det löser inte den ekonomiska biten men det kan vara bra för sinnet att tänka så.
Blodtrycket var ju högre än någonsin men det var väntat eftersom jag är så stressad. Det är med största säkerhet inte en medicinbiverkan eftersom jag åt medicin i nästan en hel månad innan jul och då var blodtrycket lågt och fint. Jag ska tillbaka och göra en ny koll om en vecka.
Fick också frågan om jag lärt mig andas i kvadrat. Det har jag faktiskt, en ung psykolog lärde mig det för ett par år sedan och jag dissade det helt till en början men när jag lärde mig det upptäckte jag att det fungerade. Man ska tänka sig att in- och utandning ska vara lika långa, precis som i en kvadrat. Det förhindrar att man hyperventilerar som faktiskt kan vara vanligt när man är stressad och har ångest. Finns massor av människor som hyperventilerar fast de inte vet om det. Så andas i kvadrat när ni är stressad mina vänner. Jag tänker göra det från och med idag.
Ut i solen
Nu får det vara nog med isoleringen från omvärlden. Jag har pga depp undvikit att gå utanför hemmet i största möjliga mån. Har inte orkat med tanken på att träffa någon som undrar hur jag mår och då vara tvungen att antingen ljuga eller säga sanningen att jag mår skit. Då hade det blivit massa följdfrågor och om varför och jag orkade bara inte.
Idag mår jag bättre. Har bestämt mig för att gå ut i solen och trots kylan ta mig en promenad ner till stan och våldgästa min fd arbetsplats. Där ska jag äta lunch och under en timme låtsas att allt är som förr. Tanka lite energi.
För Grabben väntar bandymatch i kväll. Inte spela utan hejja i klacken. Jag anar att han kommer att frysa rejält men har sedan länge gett upp om att få honom att klä sig ordentligt. Det mesta känns oskönt för honom och det kombinerat med vanligt tonårs-tjafs om kläder gör det till en omöjlig uppgift att få honom att acceptera det jag föreslår när det gäller kläder.
Kommer att skriva mer om klädproblem i Bokstavslandet i nästa inlägg! Till dess hoppas jag ni har en trevlig dag!
Idag mår jag bättre. Har bestämt mig för att gå ut i solen och trots kylan ta mig en promenad ner till stan och våldgästa min fd arbetsplats. Där ska jag äta lunch och under en timme låtsas att allt är som förr. Tanka lite energi.
För Grabben väntar bandymatch i kväll. Inte spela utan hejja i klacken. Jag anar att han kommer att frysa rejält men har sedan länge gett upp om att få honom att klä sig ordentligt. Det mesta känns oskönt för honom och det kombinerat med vanligt tonårs-tjafs om kläder gör det till en omöjlig uppgift att få honom att acceptera det jag föreslår när det gäller kläder.
Kommer att skriva mer om klädproblem i Bokstavslandet i nästa inlägg! Till dess hoppas jag ni har en trevlig dag!
2012-01-18
Trasslande knä
Trassel är en liten otursunge. Ofta gör hon sig illa och det beror både på att hon alltid har hög fart samt att hon måste ha fått en större andel otur än de flesta andra människor.
Sjukhusbesöken har varit många under hennes 9 år unga liv. Hon opererades i hjärnan redan som 7-månaders bebis men då pga en medfödd skada och sedan dess har det varit täta resor till sjukhuset med alla möjliga åkommor.
Hon har haft ett himla krångel med fötterna och benen. Fotvalven är alldeles för höga och det ger värk i fötter och hälsenor. I samband med det upptäcktes att hennes reflexer inte svarar som de ska. Då blev vi lite uppskakade eftersom det misstänktes att det som åtgärdades i hennes hjärna när hon var bebis, nu kommit tillbaka. Efter flera undersökningar uteslöts det akuta och svaret vi fick var att störningen på reflexerna var en skada efter hennes tillstånd som bebis som helt enkelt inte upptäckts förrän nu.
Nu är det Trassels knä som krånglar. Hennes knäskål sitter löst och sladdrar. Musklerna som ska hålla den på plats är för slappa och det gör att knäskålen när som helst hamnar ur läge. Ju fler gånger det händer desto mindre belastning behövs för att det ska hända igen. Nu är det så illa att det räcker att Trassel ändrar läge när hon sitter i soffan eller vänder sig i sängen för att knäskålen ska "hoppa ur".
Det gör riktigt jäkla skitont och det har varit många kvällar då Trassel gråtit sig till sömns för att det värker så i hennes knä. Vi har varit hos doktorn, träffat sjukgymnast, fått träningsprogram men ingenting fungerar och hennes knä fortsätter att "hoppa ur" flera gånger varje dag. Trassel är en aktiv unge som vill hålla igång men fler och fler aktiviteter måste strykas då det helt enkelt inte fungerar. När skolan går på utflykt får hon så ont av promenaden att hon sedan blir sittandes medans de andra barnen kan leka.
Så här går det ju inte att fortsätta så nu är remiss skickad till specialistläkare och vi hoppas att hon får rätt hjälp där. Det går att operera den här typen av skada men tiden efteråt blir rätt krävande. Flera veckor med helgipsat ben och lång rehabträning är det som väntar om det blir operation.
Tack o lov är inte Trassel rädd för att åka till doktorn, något som Grabben alltid haft stor skräck för. Han var ofta sjuk som liten och det var en kamp varje gång vi åkte till sjukhuset. Trassel däremot tycker det är helt ok att träffa doktorn och har inget emot blodprover och sånt. Hennes största bekymmer är att hon kanske blir sängliggandes de första dygnen efter operation och det kan vara riktigt jobbigt för en ständigt skuttande 9-årig Trassel.
Sjukhusbesöken har varit många under hennes 9 år unga liv. Hon opererades i hjärnan redan som 7-månaders bebis men då pga en medfödd skada och sedan dess har det varit täta resor till sjukhuset med alla möjliga åkommor.
Hon har haft ett himla krångel med fötterna och benen. Fotvalven är alldeles för höga och det ger värk i fötter och hälsenor. I samband med det upptäcktes att hennes reflexer inte svarar som de ska. Då blev vi lite uppskakade eftersom det misstänktes att det som åtgärdades i hennes hjärna när hon var bebis, nu kommit tillbaka. Efter flera undersökningar uteslöts det akuta och svaret vi fick var att störningen på reflexerna var en skada efter hennes tillstånd som bebis som helt enkelt inte upptäckts förrän nu.
Nu är det Trassels knä som krånglar. Hennes knäskål sitter löst och sladdrar. Musklerna som ska hålla den på plats är för slappa och det gör att knäskålen när som helst hamnar ur läge. Ju fler gånger det händer desto mindre belastning behövs för att det ska hända igen. Nu är det så illa att det räcker att Trassel ändrar läge när hon sitter i soffan eller vänder sig i sängen för att knäskålen ska "hoppa ur".
Det gör riktigt jäkla skitont och det har varit många kvällar då Trassel gråtit sig till sömns för att det värker så i hennes knä. Vi har varit hos doktorn, träffat sjukgymnast, fått träningsprogram men ingenting fungerar och hennes knä fortsätter att "hoppa ur" flera gånger varje dag. Trassel är en aktiv unge som vill hålla igång men fler och fler aktiviteter måste strykas då det helt enkelt inte fungerar. När skolan går på utflykt får hon så ont av promenaden att hon sedan blir sittandes medans de andra barnen kan leka.
Så här går det ju inte att fortsätta så nu är remiss skickad till specialistläkare och vi hoppas att hon får rätt hjälp där. Det går att operera den här typen av skada men tiden efteråt blir rätt krävande. Flera veckor med helgipsat ben och lång rehabträning är det som väntar om det blir operation.
Tack o lov är inte Trassel rädd för att åka till doktorn, något som Grabben alltid haft stor skräck för. Han var ofta sjuk som liten och det var en kamp varje gång vi åkte till sjukhuset. Trassel däremot tycker det är helt ok att träffa doktorn och har inget emot blodprover och sånt. Hennes största bekymmer är att hon kanske blir sängliggandes de första dygnen efter operation och det kan vara riktigt jobbigt för en ständigt skuttande 9-årig Trassel.
2012-01-15
Söndag
Det är söndag och i stort sett hela dagen har tillbringats i soffan. Vi var på kalas igår kväll och det känns i kroppen. Inte en baksmälla pga alkohol utan av den typ alla fibromyalgi-patienter får då de gjort något kroppen inte riktigt klarar av. För min del berodde det på en stol som inte kroppen klarade av att sitta på flera timmar i sträck. Idag har jag så ont så jag känner mig som om jag vore överkörd av tåget.
Grabben har studsat runt och varit mer yvig än vanligt i rörelserna. Han fick ingen medicin idag eftersom vi tyckte han behövde en lång sovmorgon istället för att bli väckt för att ta sitt piller. Det kan funka att vara utan medicin när han är ledig från skolan men under en skoldag skulle vi inte välja att låta honom skippa pillret.
Han började medicineras med centralstimulantia när han gick i 2:a klass. Efter första dagen kom hans lärare ut till oss och sa glädjestrålande: "Men herregud, han har suttit på stolen en hel lektion!". Det hade aldrig tidigare hänt under Grabbens skoltid. Ett litet piller som förändrade livet för Grabben.
I morgon börjar en ny skolvecka för Trassel och Grabben. De är lika varandra på många sätt men raka motsatsen när det gäller vad de berättar för oss om vad som hänt i skolan. Trassel berättar ingående om allt som händer och Grabben säger ingenting alls så länge vi inte ställer en direkt fråga. I fredags frågade jag vad han gjort på gympan och sedan frågade jag något om gympamajjen och då fick jag veta att han är föräldraledig och att de hade fått en vikarie. Jag frågade då vidare om han vetat i förväg att de skulle få en vikarie och då sa han att det hade han vetat sedan förra terminen. Jag blev förvånad och undrade varför han inte berättat men fick då det i och för sig väntade svaret: "Du har ju inte frågat..."
Det kan ta många dagar att få veta det man undrar för Grabben pallar inte med att man ställer för många frågor på en och samma gång. Man får liksom fördela dem över veckans dagar för annars får han härdsmälta och svarar inte överhuvudtaget. Och om jag ställer några frågor när Grabben kommer hem efter skolan och Mannen senare på kvällen råkar ställa samma frågor, eftersom han inte varit hemma på dagen, ja då är vi illa ute för det finns inget som Grabben ogillar så mycket som att svara på samma fråga flera gånger.
Nu laddar vi får en ny vecka som vi hoppas blir lite mindre jobbig än den förra.
Grabben har studsat runt och varit mer yvig än vanligt i rörelserna. Han fick ingen medicin idag eftersom vi tyckte han behövde en lång sovmorgon istället för att bli väckt för att ta sitt piller. Det kan funka att vara utan medicin när han är ledig från skolan men under en skoldag skulle vi inte välja att låta honom skippa pillret.
Han började medicineras med centralstimulantia när han gick i 2:a klass. Efter första dagen kom hans lärare ut till oss och sa glädjestrålande: "Men herregud, han har suttit på stolen en hel lektion!". Det hade aldrig tidigare hänt under Grabbens skoltid. Ett litet piller som förändrade livet för Grabben.
I morgon börjar en ny skolvecka för Trassel och Grabben. De är lika varandra på många sätt men raka motsatsen när det gäller vad de berättar för oss om vad som hänt i skolan. Trassel berättar ingående om allt som händer och Grabben säger ingenting alls så länge vi inte ställer en direkt fråga. I fredags frågade jag vad han gjort på gympan och sedan frågade jag något om gympamajjen och då fick jag veta att han är föräldraledig och att de hade fått en vikarie. Jag frågade då vidare om han vetat i förväg att de skulle få en vikarie och då sa han att det hade han vetat sedan förra terminen. Jag blev förvånad och undrade varför han inte berättat men fick då det i och för sig väntade svaret: "Du har ju inte frågat..."
Det kan ta många dagar att få veta det man undrar för Grabben pallar inte med att man ställer för många frågor på en och samma gång. Man får liksom fördela dem över veckans dagar för annars får han härdsmälta och svarar inte överhuvudtaget. Och om jag ställer några frågor när Grabben kommer hem efter skolan och Mannen senare på kvällen råkar ställa samma frågor, eftersom han inte varit hemma på dagen, ja då är vi illa ute för det finns inget som Grabben ogillar så mycket som att svara på samma fråga flera gånger.
Nu laddar vi får en ny vecka som vi hoppas blir lite mindre jobbig än den förra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)