2012-11-03

Makaroner och gamla köttbullar

Det har varit höstlov och jag hade lovat Trassel att hon skulle få ta med en kompis och åka till badhuset.

Badhuset är inte mitt favoritställe, speciellt inte under lov då det kryllar av ungar där. Ungar som tjoar och skriker, skvätter vatten och härjar runt. Det får min hjärna att bli totalt utmattad. Men lovat är lovat och inget man ändrar på bara sådär så självklart blev det ett badhusbesök ändå. Fast jag bestämde mig i sista stund för att inte bada utan istället sitta och läsa.

Innan vi åkte sa jag till Grabben (som skulle vara ensam hemma) att om han ville något fick han ringa till sin pappa istället eftersom jag inte ville ha med mig mobilen in i badhuset. När flickorna badat några timmar och min hjärna var på gränsen till slutkörd bestämde jag att det fick vara nog för denna gång. Flickorna stack iväg mot dusch och bastu medans jag gick till omklädningsrummet och plockade fram väskan ur skåpet.

Kollade mobilen och fick se att där fanns ett missat samtal från Grabben. Han hade ringt strax efter vi kommit dit vilket var några timmar sedan. Ringde upp honom och fick veta att han glömt att han inte kunde ringa till mig.

"Men vad var det du ville då?" undrade jag.

"Jo, jag var ju hungrig och ville laga makaroner och köttbullar men visste inte riktigt hur man skulle göra" sa Grabben.

"Var du hungrig? Men vi åt ju pannkaka alldeles innan vi åkte?"

"Jo jag vet, men jag blev mer hungrig... Fast det gick bra ändå för jag ringde till pappa och fick hjälp" svarade Grabben glatt.

"Ok... Men var hittade du köttbullarna? Du tog väl inte dem som fanns i kylskåpet?" Det var en överbliven påse med köttbullar som blivit kvar och bortglömda i kylskåpet. Jag hade sett dem varje dag och tänkt varje gång att de där måste slängas men som med så mycket annat är steget långt till att verkligen göra det.

"Japp! Det var dem jag åt, det var 14 st kvar så det räckte åt mig!"

"Jaha... smakade de ok...? Jag hade tänkt slänga dem..." började jag men hann hejda mig innan jag sa för mycket.

Grabben var strålande glad över att ha lyckats tillaga mat på egen hand och jag ville inte förta den glädjen. Det är nämligen otroligt sällsynt att han överhuvudtaget tar ett eget initiativ när det gäller sådana saker.

Senare visade det sig att när Grabben inte fick svar hos mig hade han kommit på att jag ju sagt att jag inte skulle kunna svara så då ringde han till sin pappa istället. Nu hade jag ju glömt bort att Mannen skulle till arbetsterapeuten med sitt onda finger och inte heller egentligen var anträffbar på telefon men han hade iallafall svarat första gången Grabben ringde. Efter det ringde han nämligen 3 gånger till och då kunde inte Mannen svara men ringde upp Grabben efter besöket hos arbterapeuten.

Grabben hade bara velat berätta att han var färdig med maten och han hade stängt av plattorna på spisen. Bra tänkt av honom att meddela det eftersom vår stora skräck är att han ska glömma spisen på när han är ensam hemma.

Igår blev det makaroner igen fast då var det jag som kokade dem och ärlig som Grabben alltid är fick jag höra att han nog tycker att han är bättre än mig på att tillaga dem. Mina blev så "breda och konstiga" (överkokta) tyckte han.

"Hörru mamma, tänk att jag som kokade makaroner för första gången lyckades mycket bättre än du som gjort det så jäkla många gånger!"

Och inte blev han sjuk av köttbullarna heller! ;-)