Skolan har börjat. Vi schema och brev från mentorer hemskickat förra veckan. Bra, tyckte vi. Lite förberedelse är ju alltid bra. En av mentorerna är ny, återstår att se hur det fungerar för Grabben. Han visar inte något större intresse av att gilla denna nya lärare men det kan ju förändras när de lär känna varandra.
Igår hade de upprop och presentation av nya läraren. Vad de gjorde mer fram tills de slutade vid lunchtid vet jag inte för Grabben har inget intresse av att dela med sig av det till oss. Svarar "Vetinte" på varje fråga från oss.
Idag visste vi att det skulle vara "mingel" för att lära känna nya lärare och de elever som börjat 7:an. Det lät ju trevligt tyckte jag. Nu när jag vet vad detta "mingel" innebar tycker jag att det inte alls verkade trevligt.
Tydligen har skolan en tradition att vid varje skolstart får årets 9:or uppgiften att hitta på tävlingar som 7:orna och 8:orna sedan ska genomföra tillsammans, ungefär som en Kick-Off om man vill använda ett positivt ord. Tyvärr blev det mer som en Nollning av eleverna.
Grabben kom hem med nersölad tröja och kladd i hår och ansikte. Så hade han gått hem genom stan. Såg ut som om han ätit välling och kräkts. För andra året i rad hade han varit med i en tävling där tävlingmomentet bl a bestod av att doppa ansiktet i vatten och sedan i en bunke med mjöl för att leta upp något med munnen. För andra året i rad hade ingen annan i hans lag velat ställa upp så då hade han gjort det eftersom laget måste få ihop poäng. Kan tänka mig att de skrattade gott åt hans nerkladdade ansikte, hår och kläder. Grabben hatar att bli kladdig i ansiktet. Det får honom att må riktigt dåligt. Att han ställde upp på att göra det handlar om att han inte kan säga nej när han känner pressen från de andra.
Han var arg när han kom hem. Han hade inte tänkt berätta något för mig men det var ju ganska tydligt att det hänt när man såg hans ansikte och kläder. Vi blev osams eftersom jag tycker han inte ska utsätta sig för sånt. Dessutom blir jag jättearg på skolan som låter sånt förekomma. Visst kan de har roligt tillsammans och tävla men vem fan tycker egentligen att det är roligt att kladda ner sig så man ser ut som en vandrande spya? Trodde denna typ av "lekar" inte längre existerade inom skolans värld. Trodde de kommit längre än så. Det som de ansåg vara mingel liknade mer kränkning för vissa elever.
2012-08-22
2012-08-16
Att göra sånt man inte gillar
Grabben hade tid hos tandis idag. Vanlig undersökning. Vi fick tiden hemskickad för rätt länge sedan så han har haft gott om tid att förbereda sig. Tandläkaren är något som Grabben ogillar. Alltså inte personen ifråga utan själva stället. Efter några mindre lyckade besök där fick han till slut en fantastisk tandis som förstår honom men han gillar ändå inte att gå dit.
För en vecka sedan märkte vi att han hade något på hjärtat. Det är sällan Grabben för något på tal själv så när han väl börjar berätta något spetsar man öronen för då är det viktiga saker. Han sa att han var orolig eftersom han visste att han slarvat med tandborstningen i sommar. Men nu skulle han skärpa sig, sa han. Senaste veckan har han alltså borstat tänderna supernoga för laga hål är riktigt läskigt tycker han. Han har bara behövt lagat ett enda hål under sina 14 år och det är ju rätt bra. Den gången övertalade tandis honom att välja bort bedövningen eftersom han är livrädd för sprutor och tycker bedövningen sitter i för länge och blir arg över det (han har varit bedövad då han behövt dra ut en tand).
Idag tog han cykeln ner till stan för att möta upp mig utanför tandläkaren. Jag ringde hem från jobbet för att kolla av innan och då berättade han att han redan borstat tänderna två gånger idag och att han skulle borsta en gång till innan han åkte.
När vi träffades var han jättenervös. Han hade många frågor och ticsade mer än vanligt. Undrade hur länge undersökningen skulle ta. Jag gissade på 20 min. När vi satt i väntrummet såg vi tandis gå förbi. Hon hade knappt hunnit passera oss då Grabben sa med liiite för hög röst: "Jag tycker hon ser äldre ut är sist". Jag fnissade lite och sa att hon nog tycker att Grabben också ser äldre ut än senast de sågs.
Sedan var det dags för röntgen och undersökning. Prat om att Grabben finns uppsatt i kö till tandställning men att vi valt att tacka nej för tillfället. Han vill själv inte ha tandställning och då blir det genast svårt att få det att fungera. Han har alltid tyckt det varit jobbigt med tandlossning och annat som inte är som det ska i munnen så vi vet att en tandställning skulle ställa till stora problem för honom. I samråd med tandregleringen kom vi överens om att tacka nej nu men att han står kvar i kön utifall han ändrar sig senare. Tandis förstod precis hur vi tänkte, sa hon.
Ett litet hål hittade hon idag. Det ska lagas och hon trodde absolut att Grabben klarar det utan bedövning. Han hängde lite med huvudet när vi gick därifrån eftersom han hoppats på inget hål alls. Jag hängde däremot inte alls med huvudet eftersom jag tänkte på vilken otrolig skillnad det är att gå till tandläkaren med honom nu jämfört med när han var yngre. Under flera år stannade han vid tröskeln in till undersökningsrummet och tog inte ett steg till. Sedan följde några år då han gick med på att gå in i rummet om han fick sitta i mitt knä. Han gillar inte att bli undersökt men han sätter sig i stolen, lutar huvudet bakåt och låter det ske för han förstår att ibland måste man göra sånt man inte gillar också.
För en vecka sedan märkte vi att han hade något på hjärtat. Det är sällan Grabben för något på tal själv så när han väl börjar berätta något spetsar man öronen för då är det viktiga saker. Han sa att han var orolig eftersom han visste att han slarvat med tandborstningen i sommar. Men nu skulle han skärpa sig, sa han. Senaste veckan har han alltså borstat tänderna supernoga för laga hål är riktigt läskigt tycker han. Han har bara behövt lagat ett enda hål under sina 14 år och det är ju rätt bra. Den gången övertalade tandis honom att välja bort bedövningen eftersom han är livrädd för sprutor och tycker bedövningen sitter i för länge och blir arg över det (han har varit bedövad då han behövt dra ut en tand).
Idag tog han cykeln ner till stan för att möta upp mig utanför tandläkaren. Jag ringde hem från jobbet för att kolla av innan och då berättade han att han redan borstat tänderna två gånger idag och att han skulle borsta en gång till innan han åkte.
När vi träffades var han jättenervös. Han hade många frågor och ticsade mer än vanligt. Undrade hur länge undersökningen skulle ta. Jag gissade på 20 min. När vi satt i väntrummet såg vi tandis gå förbi. Hon hade knappt hunnit passera oss då Grabben sa med liiite för hög röst: "Jag tycker hon ser äldre ut är sist". Jag fnissade lite och sa att hon nog tycker att Grabben också ser äldre ut än senast de sågs.
Sedan var det dags för röntgen och undersökning. Prat om att Grabben finns uppsatt i kö till tandställning men att vi valt att tacka nej för tillfället. Han vill själv inte ha tandställning och då blir det genast svårt att få det att fungera. Han har alltid tyckt det varit jobbigt med tandlossning och annat som inte är som det ska i munnen så vi vet att en tandställning skulle ställa till stora problem för honom. I samråd med tandregleringen kom vi överens om att tacka nej nu men att han står kvar i kön utifall han ändrar sig senare. Tandis förstod precis hur vi tänkte, sa hon.
Ett litet hål hittade hon idag. Det ska lagas och hon trodde absolut att Grabben klarar det utan bedövning. Han hängde lite med huvudet när vi gick därifrån eftersom han hoppats på inget hål alls. Jag hängde däremot inte alls med huvudet eftersom jag tänkte på vilken otrolig skillnad det är att gå till tandläkaren med honom nu jämfört med när han var yngre. Under flera år stannade han vid tröskeln in till undersökningsrummet och tog inte ett steg till. Sedan följde några år då han gick med på att gå in i rummet om han fick sitta i mitt knä. Han gillar inte att bli undersökt men han sätter sig i stolen, lutar huvudet bakåt och låter det ske för han förstår att ibland måste man göra sånt man inte gillar också.
2012-08-08
Ovisst
Framtiden känns oviss. Vet att jag har jobb till sista augusti men efter det då? Sjukskrivning är inte aktuell. Jag kan ju jobba, har jobbat i snart 3 månader och det funkar så pass att jag anses som arbetsför.
A-kassedagarna är i det närmaste förbrukade och då återstår ju att skrivas in i Jobb- och Utvecklingsgarantin som det så fint heter. Jag kommer med andra ord att bli placerad i något åtgärdsprogram, förhoppningsvis syssla med meningsfulla uppgifter men sanningen är att det lika gärna kan bli på ett ställe som jag tycker är urtrist.
Jag hoppas såklart på att min nuvarande arbetsplats ska erbjuda en förlängd anställning men tror att det inte kommer att hända eftersom vissa arbetsuppgifter flyttas till annan stad och det råkar vara just de arbetsuppgifterna jag haft denna sommar.
Har sökt ett annat jobb som jag verkligen vill ha. En tjänst på en fd arbetsplats, inte samma arbetsuppgifter som jag sysslade då jag jobbade där utan en tjänst som innebär betydligt mer kundkontakt. Skulle vara ett så himla roligt jobb att ha!
Jag besitter stor social kompetens. Det är en av mina bästa egenskaper. Jag kan prata med en tom stol om det behövs. Ett jobb där jag skulle prata i telefonen och svara på mejl är som klippt och skuret för mig. Hoppas, hoppas, hoppas!
Jag har jobbat i kundtjänst tidigare men då var det på en lokaltidning. Svarade bl a på abonnemangsfrågor och fick ta emot klagomål hela dagarna om tidning som inte kommit, tidning som var skrynklig och allt möjligt annat. Klarade det galant även om första veckan var rätt tuff innan man lärt sig att det inte var mig personligen kunden var arg på.
Det är snart 7 år sedan jag hade min senaste "fasta" anställning. Då blev hela sektionen uppsagda pga arbetsbrist som det kallades. Det var inte mitt drömjobb men det var ändå ett jobb som gav en trygg regelbunden inkomst varje månad. Det har jag saknat sedan dess. Det har varit jäkligt påfrestande att man samtidigt som man varit sjuk varit tvungen att oroa sig över ekonomin.
Jag tycker det är min tur nu att få känna lite trygghet. Att få känna att jag som äntligen fått svar på varför jag mått dåligt i alla år även ska få chansen att visa vad jag går för på arbetsmarknaden. Jag har mycket att ge om jag bara får chansen.
A-kassedagarna är i det närmaste förbrukade och då återstår ju att skrivas in i Jobb- och Utvecklingsgarantin som det så fint heter. Jag kommer med andra ord att bli placerad i något åtgärdsprogram, förhoppningsvis syssla med meningsfulla uppgifter men sanningen är att det lika gärna kan bli på ett ställe som jag tycker är urtrist.
Jag hoppas såklart på att min nuvarande arbetsplats ska erbjuda en förlängd anställning men tror att det inte kommer att hända eftersom vissa arbetsuppgifter flyttas till annan stad och det råkar vara just de arbetsuppgifterna jag haft denna sommar.
Har sökt ett annat jobb som jag verkligen vill ha. En tjänst på en fd arbetsplats, inte samma arbetsuppgifter som jag sysslade då jag jobbade där utan en tjänst som innebär betydligt mer kundkontakt. Skulle vara ett så himla roligt jobb att ha!
Jag besitter stor social kompetens. Det är en av mina bästa egenskaper. Jag kan prata med en tom stol om det behövs. Ett jobb där jag skulle prata i telefonen och svara på mejl är som klippt och skuret för mig. Hoppas, hoppas, hoppas!
Jag har jobbat i kundtjänst tidigare men då var det på en lokaltidning. Svarade bl a på abonnemangsfrågor och fick ta emot klagomål hela dagarna om tidning som inte kommit, tidning som var skrynklig och allt möjligt annat. Klarade det galant även om första veckan var rätt tuff innan man lärt sig att det inte var mig personligen kunden var arg på.
Det är snart 7 år sedan jag hade min senaste "fasta" anställning. Då blev hela sektionen uppsagda pga arbetsbrist som det kallades. Det var inte mitt drömjobb men det var ändå ett jobb som gav en trygg regelbunden inkomst varje månad. Det har jag saknat sedan dess. Det har varit jäkligt påfrestande att man samtidigt som man varit sjuk varit tvungen att oroa sig över ekonomin.
Jag tycker det är min tur nu att få känna lite trygghet. Att få känna att jag som äntligen fått svar på varför jag mått dåligt i alla år även ska få chansen att visa vad jag går för på arbetsmarknaden. Jag har mycket att ge om jag bara får chansen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)