tag:blogger.com,1999:blog-77343314840881247092024-03-08T11:40:17.436+01:00Rocky Road FamilyOm livet i BokstavslandetMammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.comBlogger70125tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-10325084660511389092013-09-24T14:38:00.002+02:002013-09-24T14:38:40.428+02:00TisdagstankarVet inte hur många gånger jag fått höra dessa ord: "Men så där är ju mitt barn också och han har ingen diagnos!"<br />
<br />
Tror den som säger så till mig att jag blir tröstad av att höra sånt? Eller rättare sagt, tror den som säger så att jag behöver bli tröstad bara för att jag har barn med Npf-diagnoser?<br />
<br />
Jag behöver ingen tröst. Jag behöver förståelse. Mina barn behöver förståelse. Att säga att mina barns problematik är som vilken unges som helst visar att det inte finns förståelse. Den som säger att det är för lätt att få en Npf-diagnos har helt fel. I de allra flesta fall tar det flera års väntan och utredningar innan det sätts en diagnos. Tänk om det tog så lång tid att diagnostiseras med diabetes?<br />
<br />
Sedan finns det ju även de personer som verkligen har barn som är som mina men som inte vill inse att de faktiskt troligtvis har en diagnos de också. Som vägrar se de tydliga symptomen som blinkar som varningljus omkring deras barn. Ungefär som om en Npf-diagnos skulle vara det värsta tänkbara för deras barn att få. I själva verket kan en diagnos rädda deras liv.<br />
<br />
Värst av alla är de personer som suckar och säger att nu för tiden tycks alla ha en bokstavsdiagnos. Att det blivit på mode. Då vill jag bara vända på klacken och gå därifrån. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-91069562424675369742013-08-18T18:58:00.001+02:002013-08-18T18:58:23.539+02:00Om att ta fel beslutJag sitter i bilen som står parkerad på vår egna garageuppfart. Trots att det var en stund sedan vi kom hem har jag ännu inte förmått mig att kliva ur bilen. Känner faktiskt som om jag skulle vilja sitta kvar här rätt länge.<br />
<br />
Utan för åker Trassel omkring på sin sparkcykel. Cirklar runt på gatan med den och med jämna mellanrum kommer fram till bilens fönster vid passagerarsidan där jag sitter. Hon stirrar på mig och knackar hårdhänt på rutan.<br />
<br />
"Mamma, mamma, mamma! Kom ut! Hur länge ska du sitta där?"<br />
<br />
"Jag vet inte..." Svarar jag med trött röst.<br />
<br />
"KOM UT NU!!! Är du arg? Varför är du arg? Hur länge ska du vara arg?"<br />
<br />
Ja, jag är faktiskt båda arg och ledsen. Det är därför jag sitter kvar i bilen. Måste få en time-out och samla mig innan jag orkar möta verkligheten igen. Trassel vet det men frågar ändå.<br />
<br />
Bilturen som slutar i bråk på garageuppfarten hade börjat så bra tidigare på dagen. Vi åkte ut för att leta ett loppis och samtidigt få oss en biltur. Trassels hundvalp följde med eftersom han älskar att åka bil. Till loppisen hittade vi aldrig men fick en härlig tur ändå och en trevlig pratstund med Trassel.<br />
<br />
Vi pratade om karuseller som är Trassels favoritnöje. Hon älskar att åka karuseller och ju värre de är desto bättre. Hon var glad och pigg tills hon upptäckte att vi åkte en annan väg än hon tänkt när vi skulle hemåt igen. Det är något som vi känner igen alldeles för väl från Grabbens uppväxt. Att göra något oväntat kan få hemska konsekvenser. Ändå blir det ju så ibland. Man tar beslut som triggar igång. <br />
<br />
Det som var helt fel beslut denna gång var när Mannen stannade till vid en gårdsbutik som han trodde jag skulle vilja gå in i. Trassel mulnade ihop direkt och vägrade lämna bilen. Mannen stannade kvar med henne och valpen medans jag gick iväg mot gården där butiken fanns. På grinden till gården stod en lapp om att just denna helg var butiken stängd så jag vände direkt och gick tillbaka till bilen.<br />
<br />
Det gjorde inte Trassel gladare utan fungerade snarare som när man häller bensin på öppen eld. Nu var hon ursinnig och orden som kom hur hennes mun var grova förolämpningar mot både mig och Mannen.<br />
<br />
Vi ignorerade det mesta av vad hon sa men ibland gjorde hon så kraftiga övertramp att vi bara inte kunde tiga utan gav oss in i diskussionen med henne.<br />
<br />
Så här sitter jag alltså kvar i bilen och försöker samla ihop mig. Det går inte att vara långsur när man har barn med Npf. När deras utbrott är över måste man själv också agera som vanligt igen.<br />
<br />
Dessutom har jag och Trassel lovat varandra att oavsett hur mycket vi bråkat under dagen ska vi ändå alltid ta vår hundpromenad tillsammans på kvällen och då ska vi vara vänner. <br />
<br />
Jag öppnar bildörren och kliver ur. Trassel ser nöjd ut. Jag går in i huset och hämtar tvätten som ska hängas på tork ute. Trassel följer mig som en skugga med hundvalpen som sällskap. Medans jag hänger tvätten hoppar hon studsmatta och utbrottet är över för denna gång.Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-20178076871464678072013-07-17T19:56:00.003+02:002013-07-17T19:56:31.392+02:00TillbakaLänge sedan sist. Det blev så mycket som kom emellan och bloggen glömdes bort.<br />
<br />
Jag jobbar. Har sommarjobb på en gammal favoritarbetsplats. Har asmycket att göra men trivs otroligt bra med arbetsuppgifterna så dagarna går i rasande fart. Kände mig så välkommen när jag började veckan innan midsommar. Så många välkända ansikten som tittade in och hälsade mig välkommen tillbaka. Sånt gör en lycklig även om jag vet att jag bara är där för en kortare period. <br />
<br />
Sommarjobbet är i 7 v och efter det väntar ovissheten igen. Men nu är nu och bättre att fokusera på det. Det är två år sedan jag hade dessa arbetuppgifter och jag trodde jag glömt bort det mesta men det tog nog bara en halv dag innan jag kände att jag visst kom ihåg allt ändå. <br />
<br />
Lyckades förhandla till mig en veckas ledighet för att kunna semestra lite med make och barn. Vi gjorde en roadtrip och drog iväg söderut med Linköping som första stopp. Där besökte vi Flygvapenmuseet. Just det stoppet planerades in med en extra tanke på Grabben. Han har alltid varit intresserad av det militära. Han har det nog i generna eftersom både hans pappa, farbror och farfar varit yrkesmilitärer. Dessutom har jag och min svärmor varit civilanställda inom flygvapnet. <br />
<br />
Efter stoppet i Linköping åkte vi vidare till Jönköping för att övernatta där. Försökte ta en stadstur tidigt på kvällen men Grabben kände sig orolig och ville att vi skulle åka tillbaka till hotellet. Han gillar inte att gå omkring i okända städer eftersom han oroar sig för att vi ska komma vilse (Asperger som talar till honom...). Alltså åkte vi tillbaka till hotellet.<br />
<br />
Dag två åkte vi till Ullared. Hade bokat stuga där och shoppade loss på Gekås. Inte alls speciellt mycket folk och tack vare att vi delade upp oss gick shoppingen utmärkt. Grabben och Mannen gick tillsammans och fokuserade mest på spel- och filmavd medans jag och Trassel shoppade kläder, smink och annat smått och gott. På kvällen blev det äventyrsgolf i stugbyn och varmkorv i stugan.<br />
<br />
Dag tre klev vi upp tidigt för att städa ur stugan och åka vidare till Kolmården. Jag vaknade med en fruktansvärd ryggvärk och hade stora problem att röra mig överhuvudtaget. När vi kom fram till Kolmården bestämde vi oss för att börja med delfinshowen (för att jag skulle få en chans att sitta) och medans vi stod i kön utanför trodde jag ett tag att jag skulle svimma av smärtan i ryggen. Senare under dagen kollade vi på sälshowen och åkte linbanesafarin. Det var Grabben som bestämde i vilken ordning vi skulle kolla på djuren i parken. Vi har lärt oss av tidigare år att det är bäst att han får göra det. <br />
<br />
Dag fyra blev det ännu en dag i djurparken och då kollade vi bl a på Rovfågelshowen. Den var också väldigt bra men kanske lite väl häftig för mig som är fågelrädd. Berguven flög så lågt över mitt huvud att jag kände hans vingar. <br />
<br />
Det mesta funkade bra under semestern men måltiderna är nästan alltid ett moment där det lätt blir fel eftersom Grabben har så bestämda åsikter om vad som duger att äta. <br />
<br />
Har hänt en hel del annat också men mer om det i nästa inlägg.<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-38167153082853103762013-05-14T11:27:00.001+02:002013-05-14T11:27:35.857+02:00En kompromiss-diagnosBup-tanten ringde. Jag visste exakt vad hon skulle säga. Hon hade fått det pedagogiska utlåtande som skolan gjort. <br />
<br />
Bup-tant: "Nu har jag läst igenom skolans utlåtande och det framgår ju klart och tydligt att Trassel inte har några som helst svårigheter i skolan och eftersom det krävs svårigheter från två olika miljöer, t ex hemma och i skolan, för att man ska starta<br />
en ADHD-utredning så förstår du ju att det inte kommer på fråga nu."<br />
<br />
Jag *med djup suck*: "Ja, jag vet att det är så ni ser på saken men jag har ju sagt hela tiden att Trassel håller ihop i skolan och släpper ut alla känslor när hon kommer hem."<br />
<br />
Bup-tant: "Jo, jag har förstått det men det här är våra regler och jag kommer aldrig att få klartecken för en utredning när hon inte har svårigheter i skolan. Men när jag tittar igenom de frågeformulär hon svarade på när ni var här så ser jag ju tydligt att hon har en problematik med hyperaktivitet, ångest, impulsivitet och ilskeutbrott."<br />
<br />
Jag *med en ännu djupare suck*: "Och det är ju kriterierna för ADHD...."<br />
<br />
Bup-tant *lite besvärad*: "Jo det är ju sant men någon sådan utredning kan vi ju inte starta. Men du! Det finns ju något som heter GAD, Generaliserat Ångestsyndrom som hon skulle passa in på och då behövs inte skolans utlåtande. Vad säger du om det?"<br />
<br />
Jag: "Hur menar du?"<br />
<br />
Bup-tant *lite ivrig*: "Skulle vi inte kunna göra så att vi sätter GAD och jobbar efter det istället? Planerar för behandling istället för utredning. Sedan är det ju inget som hindrar att det blir en ADHD-utredning i framtiden, om det går åt skogen i skolan vill säga."<br />
<br />
Jag *som känner att jag snart börjar bli arg*: "Blir nog bra... När sätter ni igång?"<br />
<br />
Bup-tant: "Det är ju lite väntetid så ni måste nog räkna med att det blir någon gång i sommar."<br />
<br />
Vi avslutar samtalet och jag blir mer och mer arg när jag tänker på vad jag just fått höra. Trassel uppfyller kriterierna för ADHD men kan inte bli utredd eftersom hon fixar skolan men en GAD-diagnos kan hon tydligen få??? Som någon jävla kompromiss! Jag har själv GAD och i mitt fall är läkaren övertygad om att det beror på alla år med outredd ADHD. Med andra ord: ADHD kommer först och när man inte får den hjälpen man behöver utvecklar man GAD. Rätt vanligt förekommande. <br />
<br />
Så nu står vi alltså på ännu en väntelista. Känns ju som om det vettigaste vore att Bup valde att behandla den grundläggande orsaken istället för symptomen. Tycker jag...Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-58365784362810340172013-05-08T11:50:00.002+02:002013-05-08T11:50:58.405+02:00Om migI fredags gjorde jag min sista dag på praktikplatsen. Visserligen har jag trivts lite bättre där den senaste tiden men det var ändå skönt att få ett avslut. Efter 6 månader kände jag mig fortfarande osäker på hur folk uppfattade mig som person. Det var en arbetsplats där det inte var helt självklart att man pratade med varandra om annat än jobbrelaterade ämnen och det fanns ganska tydliga grupperingar bland personalen. <br />
<br />
Jag tycker det känns konstigt att sitta en hel lunchrast utan att prata med personerna vid samma bord. Kanske är jag översocial på så sätt men jag har aldrig tidigare varit med om liknande beteende på de arbetsplatser jag haft. Jag blir nervös av sånt beteende och när jag blir nervös känner jag att jag måste göra något åt det och då blir det automatiskt att jag börjar prata. <br />
<br />
Beroende på vem som satt vid samma bord som mig fick jag respons. Vissa fick jag faktiskt igång ett samtal med men vissa betraktade mig som om jag vore en idiot som inte hade förstånd att hålla käften och låta dem fortsätta lösa sina korsord ifred. Ibland växte hornen i pannan på mig och då pratade jag ännu mer och tvingade in dem i samtalet med hjälp av massor av frågor. Ibland blev jag bara deppig och tyst och mitt självförtroende sjönk till botten. <br />
<br />
Nu har jag en paus innan sommarjobbet börjar. Jag har fått 7 veckors jobb på en arbetsplats jag varit på tidigare. Känns väldigt bra och jag ser fram emot jobbet även om det betyder att jag ännu en gång jobbar när andra är lediga. Men jag börjar vänja mig vid det och eftersom jag ska jobba deltid känner jag att jag kommer att hinna umgås mycket med familjen ändå. Dessutom lyckades jag förhandla till mig att få vara ledig en vecka då Mannen har semester och då ska hela familjen resa iväg några dagar.<br />
<br />
Tills det är dags att börja sommarjobbet ska jag försöka njuta av ledigheten och ta vara på dagarna. Har mängder av projekt att ta itu med här hemma och några kanske kan bli gjorda om jag får tummen ur. Jag gillar ju egentligen att fixa och dona hemma men har inte haft orken till det det senaste halvåret. Nu kanske orken kommer med solen och värmen som ju alltid fått mig att må mycket bättre.<br />
<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-77516260843555861802013-05-06T09:32:00.001+02:002013-05-06T09:32:43.659+02:00För duktig för en diagnos?Sedan rätt lång tid tillbaka ser vi ju att Trassel också har en problematik som skulle kunna tyda på adhd. Vi har tyckt att vi kunde hantera det själva eftersom vi pga Grabbens diagnoser redan lever att väl anpassat liv. <br />
<br />
Men så började Trassels svårigheter eskalera och bli större än vad vi kände att vi klarade av på egen hand. Detta kom i samband med att hennes klass blev dubbelt så stor. Till saken hör också att en av Trassels lärare visade sig vara en riktig skitstövel och Trassels skoldagar blev med ens mycket mer påfrestande än tidigare.<br />
<br />
I skolan har hon hållit ihop. Varit en mönsterelev rent av. Så snart hon lämnat skolan har alla känslor virvlat upp och det har varit tvära kast mellan ilska och skratt. Tröttheten har varit enorm men ändå har hon inte kunnat varva ner. <br />
<br />
Efter samtal med Bup blev vi rekommenderade att träffa en kurator på Familjehälsan. Trassel fick prata om sina känslor och rädslor och kuratorn tyckte precis som vi att det fanns misstanke om adhd och skickade därför remiss till Bup.<br />
<br />
Blev kallade till Bup för ett första möte. Träffade där samma kurator som var delaktig i Grabbens utredning för många år sedan. Hennes bedömning när det gäller Trassel är att Bup visserligen kan göra en utredning men om skolan inte ser några svårigheter hos Trassel så kommer utredningen aldrig att leda till en diagnos. Alltså måste man först misslyckas i skolan för att få en diagnos som man trots allt uppfyller kriterierna till. <br />
<br />
Jag påpekade att jag själv klarade skolan med fina betyg trots att det många år senare visade sig att jag har adhd. Grabben har adhd, aspergers och tourettes och har fina betyg trots detta. Men det är klart, han slog och bråkade sig igenom låg och mellanstadiet. Fast inlärningen har det aldrig varit några problem med, tvärtom, han är smartare än de flesta.<br />
<br />
Bup krävde alltså ett pedagogiskt utlåtande från skolan. Specialpedagogen gjorde några tester och lärarna skrev ner sina iakttagelser. De kom fram till att Trassel är jätteduktig men har ett visst kontrollbehov både när det gäller henne själv och andra elever och även lärare. De hade också reflekterat över att hon vissa dagar är jättetrött. Men hon bråkar inte. <br />
<br />
Skolan är väl medvetna om hur Trassel är när hon är hemma, med de personer hon känner sig tryggast hos. Jag har berättat om hennes utbrott, oro och ångest. De tror på oss men eftersom Trassel inte visat denna sida i skolan kan det inte tas med i det pedagogiska utlåtandet som ju ska handla enbart om hur hon fungerar i skolan. Rektorn och mentorn ger oss sitt fulla stöd och lovar att de ska vara fortsatt uppmärksamma på Trassel även om det visar sig att hon ej får någon diagnos. Den skitstövel till lärare som också finns med i undervisningen har rektor, mentor och jag ögonen på. <br />
<br />
Skolans utlåtande är skickat till Bup och jag väntar nu på besked från dem. Troligtvis blir deras svar att Trassel blivit påverkad av sin uppväxt med Grabben och hans diagnoser. Jag hävdar ju istället att eftersom både jag och Grabben har diagnoser så vore det ju inte helt otroligt om Trassel också har det. Arvsanlaget är starkt och Trassel är så lik mig i sitt beteende. <br />
<br />
Flickor med adhd är inte som pojkar med samma diagnos. Flickor vänder ofta sin hyperaktivitet inåt och är ofta måna om att vara duktiga flickor inför t ex skolan. Duktiga flickor kan också ha adhd.Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-11572363237388371112013-04-24T19:42:00.001+02:002013-04-24T19:42:13.832+02:00En strategisk placerad bacillDen elaka bacillen som Grabben släpat hem hoppade vidare till mig, Trassel och Mannen. Grabben mår finfint nu medans vi andra i familjen hostar, snorar, nyser, fryser och svettas omvartannat.<br />
<br />
Humöret är väl inte direkt på topp och då tryter även tålamodet. Speciellt när man måste argumentera om det mesta som man ber barnen göra. Dessutom är båda av den extremt envisa sortens människor och det är ju jag också så ingen vill liksom ge med sig. Efter åratal med barn i Bokstavslandet har jag lärt mig att välja mina strider men även de så noga utvalda kan vara nära på omöjliga att gå segrande ur. <br />
<br />
Senaste dagarna har det bråkats om hårtvätt, läxor, sjukgymnastik, speltider och middagar. Det är väl antagligen sånt som vanliga familjer också bråkar om men jag kan lova er att det är inte samma sak att argumentera med en "vanlig" 15-åring som att argumentera med en 15-åring som lever i Bokstavslandet. Speciellt inte om 15-åringen har Aspergers Syndrom. Enda chansen man har att vinna den striden är att se till att man har gott om tid och ett enormt tålamod för det kan ta timmar. <br />
<br />
Den här veckan har Grabben gått som segrande ur de flesta av våra strider men så har han ju underminerat mig med en elak bacill också... ;-) Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-75605472619148409132013-04-19T11:13:00.001+02:002013-04-19T11:13:12.905+02:00Grabben Grabben är krasslig. Han vaknade i förrgår med 39,4 i feber och skakade av frossa. Det är inte ofta han är sjuk men när han blir det brukar det bli ordentligt. Dessutom ökar hans tics när han är förkyld. Kraftiga harklingar och pipljud hörs över hela huset. <br />
<br />
Överhuvudtaget är det mycket ljud från Grabbens rum. Det hörs att det är en hyperaktiv person som bor där om man säger så. Men vi låter honom hållas eftersom hans rum måste få vara hans fristad. Ibland när han är med oss måste vi försöka dämpa honom eftersom det är oerhört stressande att t ex försöka äta middag samtidigt som han kör ett trumsolo genom att med slå med händerna på bordet så att tallrikarna vibrerar. Eller när man sitter i soffan med honom och han gungar med benet så man nästan blir sjösjuk av att sitta intill. <br />
<br />
Han är 15 år nu. Känns helt ofattbart att tiden gått så fort. Jag tänker på hur dessa år varit. Hur han som 7-åring sprang varv efter varv runt sin soffa på kvällarna, oförmögen att sitta stilla en endaste minut. Hur han kastade upp skorna på garagetaket hemma hos kompisen eftersom han bara fick för sig att testa om det gick. Hur han varje rast råkade i bråk och hur han aldrig satt ner på stolen vid skolbänken. Hur han som tandlös 6-åring gick sin första kurs i ilskekontroll på Bup. Hur vi kämpade varje dag med att få honom klar att åka till skolan och hur vi varje dag hämtade honom och fick rapportering om vad tok som hänt under dagen. Hur han kräktes av ångest inför valet till högstadiet och hur ledsen han var när det fanns så många som inte förstod honom. Jag tänker på gummistöveln som han sparkade iväg genom altandörrens glasruta då han blev arg över att det skulle bli fiskpinnar till middag. <br />
<br />
Jag tänker också på hur han samlade sina Pokémonfigurer och kunde namnen på dem allihop. Hur han älskar drakar och de hundratals teckningar han ritat med exakt samma motiv, en eldsprutande drake. Hur hans fotografiska minne fått honom att minnas varje liten detalj av såväl viktiga som oviktiga saker. Hur hans simultanförmåga gjort att han kan sitta och spela tv-spel samtidigt som han via Skype guidar en kompis genom en svår bana i ett helt annat spel. <br />
<br />
Jag tänker hur lätt han har för att lära sig främmande språk och på hur duktig han är på NO. Hur bra det blev med nya klassen när han började högstadiet och vilka otroligt fina vänner han fått.<br />
<br />
Jag tänker på hur mycket jag älskar honom. <3<br />
<br />
<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-35822350090783065102013-04-15T16:27:00.000+02:002013-04-15T16:27:53.696+02:00En liten uppdateringLivet rullar på och det mesta är sig likt med undantag från ny medicin och ett gipsat ben. <br />
<br />
Det är jag som börjat med ny medicin. Ångesten blev för jobbig och det räckte inte att andas i fyrkant utan något mer måste till och det hade min dr koll på. <br />
<br />
Det gipsade benet har Trassel. För ett par veckor sedan opererade hon sitt knä och nu ska hon ha benet gipsat i 4 v. Det är en s k knäkappa, ett plastgips som sitter från låret, i höjd med ljumsken, ner till strax ovanför fotknölen. Operationen gick bra, det är samma typ av op som hon gjorde förra sommaren fast denna gång höger knä. <br />
<br />
Vetskapen om att Trassel hade en stor operation på gång gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Oron gnagde i mig och jag kände att jag aldrig skulle orka med att vara ensam med henne på sjukhuset denna gång.Operationen skulle ske på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna så Mannen tog semester och bodde på hotell men tillbringade den mesta tiden med oss på sjukhuset. Grabben var kvar hemma i huset men hade mormor och morfar som sällskap.<br />
<br />
Min ångest och oro den senaste tiden har inte heller blivit bättre av att jag känner att min praktikplats inte är något för mig. Det är så fruktansvärt monotona arbetsuppgifter och jag kan för det första inte hålla koncentrationen när det blir för enformigt och för det andra orkar inte kroppen med att sitta i samma position, framför en dataskärm under hela arbetstiden. Jag behöver något mer varierat för att det ska passa både kroppen och knoppen.<br />
<br />
Jag känner mig också lite ensam på arbetsplatsen. Visserligen finns det några som jag fått bra kontakt med men de flesta är lite avståndstagande eller hur man nu ska uttrycka det. De pratar inte så mycket som jag är van vid från tidigare arbetsplatser och jag känner att jag nog behöver vara bland folk som är mer öppna för jag har en tendens att tro att de är tysta för att jag är konstig på något vis. Visserligen kan väl jag föra talan (jag gillar att prata) på fikarasten och lunchen men jag skulle uppskatta om det var fler än jag som pratade. Jag är nog helt enkelt för social för att passa in där. <br />
<br />
I morgon kommer min AF-handläggare på besök på arbetsplatsen och då för jag höra om han har något förslag till annan praktikplats. Jag har sökt några jobb också och hoppas att jag ska kunna få ett sommarvik på en arbetsplats jag jobbat på tidigare.<br />
<br />
Den här vantrivseln och frustrationen tillsammans med ovissheten för framtida jobb kan göra en galen. De finns de som säger att jag har framtiden i mina egna händer. Skit på er säger jag då! Jag har allt annat än kontroll över min egen framtid när det gäller jobb. Den makten ligger hos andra.<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-36237626642473138552013-02-13T12:23:00.001+01:002013-02-13T12:23:14.865+01:00PraktikDet är en ganska jobbig period nu. Jag har så jävla ont i kroppen och skallen sprängs snart av alla tankar som trängs och kräver uppmärksamhet. Ovissheten om framtiden är så vansinnigt energikrävande. Har alltid sagt att för mig spelar det ingen roll vad jag jobbar med, att jag kan anpassa mig och trivas med allt. Jag inser nu att det kan jag inte. Problemet är att det tycks i stort sett omöjligt att hitta ett jobb jag klarar av både fysiskt och psykiskt. <br />
<br />
Grabben provar också på arbetslivet. Han har praktik en dag/vecka under 7 veckors tid. Kravet från honom för att överhuvudtaget sätta sin fot på en praktikplats var att få vara på samma ställe som kompisen. Skolan skulle ordna platsen och jag skämtade med Grabben och sa: "tänk om du ska vara på ett dagis?" eftersom jag förstod att det vore det sista alternativet om han själv fick välja. <br />
<br />
En vecka senare kom han hem från skolan och berättade att han och kompisen fått praktikplats på just ett dagis. Till på köpet ligger dagiset en bra bit utanför stan så det skulle innebära bussåkning och som lite extra bonus är det ett ur-och-skur-dagis som innebär att i stort sett hela dagarna tillbringas utomhus oavsett väderlek.<br />
<br />
Oj oj, vad många tankar som hann passera genom våra skallar innan det blev dags för den första praktikdagen. Jag ringde till handledaren som visade sig vara en helt underbar person med egen erfarenhet av lite speciella ungar. Jag berättade om Grabben och hur det ibland kan gå fel för honom och att man måste vara tydlig mot honom för annars kan han missförstå totalt. Jag berättade även att han ofta kan känna sig osäker bland små barn. Jag fick superbra kontakt med handledaren och jag kände att det nog skulle kunna gå bra. <br />
<br />
För att göra allt så enkelt som möjligt bestämde jag och Mannen att killarna skulle få skjuts ut med bil istället för att behöva trängas på en överfull buss. Det blev en nervös dag innan de var hemma igen. Grabben var supertrött och grinig och när jag frågade vad han gjort under dagen fick jag ett vresigt: "Passat barn" till svar. Mycket mer än så fick jag inte veta.<br />
<br />
Veckan efter ringde handledaren till mig och jag hann bli ordentligt nervös innan hon berättade att hon ringde för att tala om att hon och övrig personal tycker att Grabben och hans kompis är så himla mysiga och duktiga killar. De leker med barnen hela dagarna och ungarna älskar dem. Grabben har visat att han tar jobbet på stort allvar då han redan första dagen lade märke till att en av flickorna saknades då de var ute och lekte. Flickan hade blivit hämtad tidigare men det hade inte Grabben vetat om så han hade blivit orolig då han inte såg henne ute på gården. Det är våran Grabb det! Han har en superförmåga för detaljer och ser genast vad som saknas. :-) Handledaren sa att hon visste så väl hur det är att ha en speciell unge som ofta råkat i trubbel och hur sällan man får höra om de bra saker de faktiskt gör. <br />
<br />
Tänk vilken tur han haft Grabben! Som får göra sin praktik på en arbetsplats där personalen bryr sig om honom och tänker på hur han mår. Han hade ju lika gärna kunnat blivit placerad på en verkstad där ingen jäkel brytt sig om honom. <br />
<br />
Nu fattar jag ju ändå att Grabben aldrig kommer att bli förskolelärare för det tar alldeles för mycket på hans krafter att tillbringa dagarna med mängder av små barn som klänger på honom och för oväsen. Men jag är så himla stolt över att han inte bara står ut och hoppas att dagen snart ska ta slut utan att han faktiskt anstränger sig till max för att göra ett så bra jobb som möjligt. Även om det tröttar ut honom enormt. För det är så livet är. Ibland måste man göra saker som går helt emot vad man egentligen vill och man kan klara av det eftersom det just är bara ibland man måste göra det. Bra träning!<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-31630842074226456932012-12-11T16:34:00.000+01:002012-12-11T16:34:04.623+01:00Sånt som hänt sedan sist38 dagar. Ibland tar det extra lång tid att få till ett blogginlägg.<br />
<br />
Livet har de senaste 38 dagarna inneburit en salig blandning av nya människor att lära känna, nya arbetsuppgifter att förstå sig på, alldeles för många födelsedagskalas att avklara och detta tillsammans med mina ständiga följeslagare Fru Fibro och Fru Adhd gör att jag tappat sugen. <br />
<br />
Men herregud, livet är ju fullt av tappade sugar så det är väl bara att rycka upp sig och ta nya tag... Eller nåt...<br />
<br />
Trött är jag i alla fall och jag vet inte riktigt varifrån jag ska få den extra energi jag behöver. <br />
<br />
Trassel kämpar på med skolan som tröttar ut henne alldeles förskräckligt vissa dagar. Hon har fyllt 10 år alldeles nyligen och ett par av alla födelsedagskalas de senaste 38 dagarna har varit tillägnade henne. Hon har haft dramaredovisning i skolan och gjort stor succé. Hon är en liten teaterapa som lever upp när hon kliver in i komiska roller. <br />
<br />
Grabben har jag inte sett så vansinnigt mycket av de senaste 38 dagarna. Men jag har hört honom desto mer så jag vet att han har hälsan i behåll. Den mesta delen av sin tid här hemma tillbringar han på sitt rum, framför datorn med lurarna på huvudet och kompisarna är med via Skype. Då tjoar han och skrattar minsann. När vi försöker få igång en konversation vid matbordet har han visst nästan slut på ordförrådet för det enda han svarar är "nä" eller "aa" och det gör han på max 5 frågor för sedan blir vi för jobbiga så då drar han sig tillbaka till rummet igen. Det gäller att ha lagt upp taktiken rätt så man hinner fråga de mest nödvändiga frågorna. Inget jäkla kallprat för då slösar man på chansen att få prata med honom. ;-)<br />
<br />
Häromkvällen blev jag rätt less på att inte kunna föra ett vettigt samtal med honom. Jag tyckte dessutom att det var ett bra samtalsämne, nämligen julklappsönskningar. Grabben har knappt önskat sig någonting alls till julklapp detta år. Visserligen gör det inte oss något om han hellre vill ha pengar men då måste det vara helt klart med honom att han inte kan komma den 23:e och ha en lång lista på saker han önskar sig för då är det liksom försent. <br />
<br />
Hur som helst så blev vi oense, jag och grabben om detta. Jag menar att han måste bestämma sig typ NU hur han vill ha det. Han tycker jag är skitjobbig som ställer sådana krav. Till slut drog han iväg upp till sitt rum (då hade jag förbrukat mina 5 frågor) och jag kände att jag var på väg att smälla av. <br />
<br />
Trassel såg förskräckt på mig och frågade vad jag tänkte göra. Jag svarade att jag tänkte ta ett hett bad och antingen grina ögonen ur mig eller sjunga en jäkla massa julsånger där i badkaret för att på något vis bli av med ilskan.<br />
<br />
"Får jag sjunga med dig?" frågade då den kloka lilla Trassel.<br />
<br />
Så då gjorde vi det. Jag badade tokvarmt och Trassel satt på en stol bredvid och så sjöng vi oss igenom den stora tjocka boken med julsånger. :-)<br />
<br />
Nu hoppas jag att det inte ska dröja lika länge till nästa inlägg men OM det ändå gör det så kan det bero på att jag är för upptagen med att bada och sjunga för än har jag inte fått någon klarhet i om det ska ligga klappar eller pengar under granen.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-72266848548264992972012-11-03T07:55:00.003+01:002012-11-03T07:55:49.170+01:00Makaroner och gamla köttbullarDet har varit höstlov och jag hade lovat Trassel att hon skulle få ta med en kompis och åka till badhuset.<br />
<br />
Badhuset är inte mitt favoritställe, speciellt inte under lov då det kryllar av ungar där. Ungar som tjoar och skriker, skvätter vatten och härjar runt. Det får min hjärna att bli totalt utmattad. Men lovat är lovat och inget man ändrar på bara sådär så självklart blev det ett badhusbesök ändå. Fast jag bestämde mig i sista stund för att inte bada utan istället sitta och läsa.<br />
<br />
Innan vi åkte sa jag till Grabben (som skulle vara ensam hemma) att om han ville något fick han ringa till sin pappa istället eftersom jag inte ville ha med mig mobilen in i badhuset. När flickorna badat några timmar och min hjärna var på gränsen till slutkörd bestämde jag att det fick vara nog för denna gång. Flickorna stack iväg mot dusch och bastu medans jag gick till omklädningsrummet och plockade fram väskan ur skåpet.<br />
<br />
Kollade mobilen och fick se att där fanns ett missat samtal från Grabben. Han hade ringt strax efter vi kommit dit vilket var några timmar sedan. Ringde upp honom och fick veta att han glömt att han inte kunde ringa till mig. <br />
<br />
"Men vad var det du ville då?" undrade jag.<br />
<br />
"Jo, jag var ju hungrig och ville laga makaroner och köttbullar men visste inte riktigt hur man skulle göra" sa Grabben.<br />
<br />
"Var du hungrig? Men vi åt ju pannkaka alldeles innan vi åkte?"<br />
<br />
"Jo jag vet, men jag blev mer hungrig... Fast det gick bra ändå för jag ringde till pappa och fick hjälp" svarade Grabben glatt.<br />
<br />
"Ok... Men var hittade du köttbullarna? Du tog väl inte dem som fanns i kylskåpet?" Det var en överbliven påse med köttbullar som blivit kvar och bortglömda i kylskåpet. Jag hade sett dem varje dag och tänkt varje gång att de där måste slängas men som med så mycket annat är steget långt till att verkligen göra det. <br />
<br />
"Japp! Det var dem jag åt, det var 14 st kvar så det räckte åt mig!" <br />
<br />
"Jaha... smakade de ok...? Jag hade tänkt slänga dem..." började jag men hann hejda mig innan jag sa för mycket.<br />
<br />
Grabben var strålande glad över att ha lyckats tillaga mat på egen hand och jag ville inte förta den glädjen. Det är nämligen otroligt sällsynt att han överhuvudtaget tar ett eget initiativ när det gäller sådana saker.<br />
<br />
Senare visade det sig att när Grabben inte fick svar hos mig hade han kommit på att jag ju sagt att jag inte skulle kunna svara så då ringde han till sin pappa istället. Nu hade jag ju glömt bort att Mannen skulle till arbetsterapeuten med sitt onda finger och inte heller egentligen var anträffbar på telefon men han hade iallafall svarat första gången Grabben ringde. Efter det ringde han nämligen 3 gånger till och då kunde inte Mannen svara men ringde upp Grabben efter besöket hos arbterapeuten.<br />
<br />
Grabben hade bara velat berätta att han var färdig med maten och han hade stängt av plattorna på spisen. Bra tänkt av honom att meddela det eftersom vår stora skräck är att han ska glömma spisen på när han är ensam hemma.<br />
<br />
Igår blev det makaroner igen fast då var det jag som kokade dem och ärlig som Grabben alltid är fick jag höra att han nog tycker att han är bättre än mig på att tillaga dem. Mina blev så "breda och konstiga" (överkokta) tyckte han. <br />
<br />
"Hörru mamma, tänk att jag som kokade makaroner för första gången lyckades mycket bättre än du som gjort det så jäkla många gånger!" <br />
<br />
Och inte blev han sjuk av köttbullarna heller! ;-)<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-89411148116366636422012-10-24T11:27:00.000+02:002012-10-24T11:27:51.491+02:00Med Adhd på jobbetJag är ju arbetslös eller rättare sagt arbetssökande om man vill tänka positivt i en annars rätt negativ sits. <br />
<br />
Stämpeldagarna är slut och jag är inskriven i ett av regeringens åtgärdsprogram där slutstationen så småningom heter FAS 3. Fast nu är jag i FAS 1 och min handläggare på AF garanterar att jag aldrig kommer så långt som till FAS 3 och det hoppas jag han har rätt i. <br />
<br />
I väntan på ett "riktigt" jobb ska jag praktisera. Känns helt ok för mig eftersom alternativet är att gå en 6-månaders kurs i att "söka-jobb-och-lära-känna-dig-själv". Då jag vid ett flertal tillfällen gått sådana kurser och känner mig själv så jäkla mycket vid det här laget känns det mer angeläget att jag får praktik för då kan jag iallafall använda det som arbetsmerit.<br />
<br />
Igår var det dags för ett första möte på nya arbetsplatsen. AF-handläggaren följde med och innan vi gick dit sa han att han tyckte det var bäst att jag från start är helt och hållet öppen med vilka funktionshinder jag har, alltså fibron och Adhd-diagnosen. Så att allt blir rätt från början.<br />
<br />
Alltså berättade jag om detta på mötet med chefen och hon såg lite förvånad ut när jag nämnde Adhd-diagnosen. Det är den vanliga reaktionen har jag märkt. Det tyder på vilken missuppfattning folk i allmänhet har om Npf-diagnoser. Om man är vuxen med Adhd förväntas man för det första vara kriminell och sedan även ha drogproblem, vara otrevlig och inte kunna sköta sitt jobb. <br />
<br />
Där satt jag med fina referenser från tidigare arbeten, välklädd och trevlig, möjligtvis kanske lite väl pratsam men inte konstig på något sätt. Kan en sådan människa ha Adhd? Jag berättade för chefen att min Adhd främst är jobbig för mig själv. Hon kommer med största sannolikhet att aldrig lägga märke till den (förutom att jag pratar mycket).<br />
<br />
När jag slutade på mitt senaste jobb (sommarvikariatet) frågade en kollega hur det kändes att gå ut i arbetslösheten. Jag sa då att det jobbigaste är nog att veta att så småningom väntar en ny placering med nya människor som man ska lära känna (vare sig det är kurs eller praktik). Jag sa: "Jag vet faktiskt inte om jag orkar lära känna fler människor". Under alla dessa år som gått sedan jag hade min senaste tillsvidareanställning har jag varit på så många arbetsplatser och träffat så mycket folk och det har liksom fyllt min kvot. <br />
<br />
Det mest positiva med nya praktikplatsen är att jag får ett eget rum. Behöver inte sitta tillsammans med någon annan som jag kanske inte ens gillar. Jag får min plats och mina arbetsuppgifter och jag gör mina timmar innan det är dags att gå hem. Jag kommer att göra ett bra jobb, ingen ska kunna klaga men just nu känns det som om jag inte kommer att anstränga mig allt för mycket för att få nya vänner bland arbetskamraterna. <br />
<br />
Så känns det nu iallafall. Sedan vet man ju aldrig, kollegorna kanske skyr mig som pesten när de får veta att jag är en "sån där" med bokstäver. För de kommer att få veta det. Chefen ringde igår efter mötet och frågade hur jag tänkt. Om jag vill vara öppen med detta inför arbetskamraterna också. Och det vill jag ju för jag har i alla år uppmanat min son till att inte skämmas för sina diagnoser och då vore det väl fan om jag själv inte skulle våga vara öppen.<br />
<br />
Chefen frågade också om jag ville berätta själv eller om hon skulle göra det innan jag börjat där. Jag valde att hon berättar det eftersom jag då slipper se eventuella negativa reaktioner vid själva avslöjandet. Vore ju halvjobbigt om en kollega först är jättetrevlig mot mig och sedan efter jag berättat blir skitkonstig. Om någon är skitkonstig nu när jag börjar så kan det ju lika gärna beror på att personen helt enkelt har den personligheten. Jag vet ju inte hur han/hon var innan.<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-46593685395338391702012-10-01T10:33:00.001+02:002012-10-01T10:33:30.069+02:00Om att resa med diagnoser i bagagetVi har varit på semester. Disneyland i Paris var resmålet. Barnen fick välja mellan Disneyland och en solresa och för dem var valet lätt som en plätt. Disneyland har varit drömresan sedan många år.<br />
<br />
Vi reste reguljärt vilket innebar att vi själva fick ordna transfer mellan flygplatsen och Disneyland där vårt hotell fanns. Det var inte helt optimalt att göra så när Grabben var med eftersom han alltid blir väldigt orolig över om vi ska hitta rätt. Att vi landade på Europas näst största flygplats och dessutom lyckades gå fel ett par gånger gjorde ju honom inte mindre orolig. <br />
<br />
Till slut satt vi där ändå, på bussen som skulle ta oss till Disneyland och vårt hotell. När vi kom fram åkte bussen runt till de olika hotellen och släppte av familj efter familj tills det bara var vår familj kvar och då var Grabben nästan i upplösningstillstånd eftersom han var övertygad om att chauffören skulle åka förbi vårat hotell. <br />
<br />
Självklart blev vi avsläppta men Grabben hade ändå svårt att slappna av. Vi gick in i parken så snart vi fått våra biljetter i hotellreceptionen. Hemma hade vi pratat om att vi inte skulle springa kors och tvärs över parken utan beta av ett område i taget men den överenskommelsen var som bortblåst och så fick det förbli eftersom det kändes viktigt att Grabben inte skulle få en låsning. Alltså gick vi dit Grabbens näsa pekade.<br />
<br />
Mot kvällen återvände vi till hotellet för att hinna vila lite innan det var dags för pool och middag. Allt gick bra fram tills middagen. Det var buffé och Grabben åt inte mer än två tuggor av maten. Han började må illa och ville tillbaka till hotellrummet. När vi kom dit gick han genast och la sig för att sova. Glädjen han visat i parken var borta. Ångesten hade tagit över i stället.<br />
<br />
Ångesten fanns kvar på morgonen. Efter ett långt samtal där han berättade om allt han var orolig för märktes det att tyngden över hans bröst lättade och han började må bättre. Vi lovade att göra allt på hans villkor och det gjorde honom lugn.<br />
<br />
Följande dagar på Disneyland gick fantastiskt bra. Båda barnen var glada och lyckliga över att äntligen få var där och uppleva allt det roliga. Grabben var tydlig med att berätta när han tyckte vissa saker blev jobbiga och då lyssnade vi och försökte anpassa oss efter det. <br />
<br />
På hemresedagen checkade vi ut tidigt för att åka tåg in till Paris och tillbringa dagen där innan vi skulle flyga hem till Sverige på kvällen. Det var ett dumt beslut, inser vi så här i efterhand. Det var alldeles för rörigt inne i Paris och Grabben var hela tiden rädd för att vi skulle tappa bort oss och missa flyget hem. Med facit i hand skulle vi ha stannat kvar på Disneyland och åkt därifrån med bussen som vi åkte dit med.<br />
<br />
På Disneyland var det superstrukturerat och det passar ju en Npf-familj som handen i handsken. Okända storstäder blir för skrämmande så dem får vi nog försöka undvika i framtida resor.<br />
<br />
Nu har vi varit hemma sedan några dagar tillbaka. Resan till Disneyland blev ett fint minne men också en lärdom om vad Grabben klarar av och vad han inte klarar av. <br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-37893844230864906362012-09-17T11:49:00.001+02:002012-09-17T11:49:04.458+02:00Ny veckaRegnet öser ner här idag. Ny vecka har just börjat och den ser ut att bli lika hektiskt som den förra. Utvecklingssamtal, tandis, HAB, Ortopedtekniska, är några av besöken som ska avklaras denna vecka. <br />
<br />
Tack o lov har jag piggat på mig och mår bra förutom att rösten fortfarande är jättehes. Har väl pratat för mycket antar jag. Det är liksom inte min grej att vara tyst. ;-)<br />
<br />
Trassel kom hem i fredagskväll med mobilskärmen spräckt i tusen bitar. Hon hade tappat den och naturligtvis landade den på en sten. Självrisken på hemförsäkringen blev lika dyr som priset på mobilen då hon köpte den i våras så det kändes inte aktuellt att laga den. Ordnade en ny istället med extra försäkring denna gång. <br />
<br />
Grabben har en skoluppgift detta läsår som heter "Boken om mig". De ska skriva en bok som handlar om dem själva och de får olika ämnen för varje kapitel. Jag tror att det är så iaf. Grabben säger inte mycket själv och någon annan information har vi inte fått. I vilket fall är det meningen att även en förälder ska skriva ett kapitel i boken också. Vad vi skulle skriva, hade Grabben glömt i morse då han berättade det men han skulle försöka ta reda på det idag. <br />
<br />
Grabben är ju rätt kortfattad i sitt sätt att prata såvida det inte gäller hans stora intressen för då pratar han på tills man tappar fokus. Samma sak gäller när han skriver. Det är korta meningar som gäller för honom. Han svävar inte ut på samma sätt som jag gör när jag skriver. Jag kan tänka mig att den här skoluppgiften är lite jobbig för honom. Att fylla en hel skrivbok med (korta) meningar om sig själv. Men det är ju bra att han får öva sig. Hans svenskalärare är även hans mentor och hon är fullt insatt i hans svårigheter så det känns ju lite betryggande.<br />
<br />
Han går i 8:an nu och det innebär ju prao. Under 10 el 12 veckors tid kommer han att vara ute på en arbetsplats en dag/vecka. Det går bra att leta sig en plats själv men om man inte lyckas med det kommer skolan att ordna något. Varje elev ska även skriva ett CV som de ska använda då de söker sina prao-platser. Sedan ska de föra loggbok över sina arbetsdagar och varje vecka får de frågor med sig om hur olika saker fungerar på just den arbetsplatsen, hur facket jobbar, vad ingångslönen är och vilken utbildning som krävs t ex. <br />
<br />
Nu återstår att komma underfund med vad Grabben vill vara på för slags arbetsplats. Han själv har inga idéer just nu. Tror detta är en sak som kan stressa honom jättemycket. Det är liksom inte trygghet för honom att komma ut till en främmande plats utan vare sig kompisar eller oss som följeslagare. Då måste det vara ett ställe där det finns en person tar sig ann honom på ett bra sätt för han kommer inte själv att ta sig den plats han behöver. <br />
<br />
Data är ju huvudintresset så det skulle ju kanske passa honom att vara på ett företag där man lagar eller programmerar datorer. Men först på tur står alltså boken han ska skriva om sig själv. Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-60032755546220712862012-09-14T11:35:00.003+02:002012-09-14T11:35:55.319+02:00Sjukt jobbigtHar inte glömt bort bloggen, har bara inte haft orken och lusten att skriva. <br />
<br />
De senaste veckorna har varit jobbiga på flera olika sätt. Jag har blivit arbetslös. Det var ju väntat men lik förbannat är det jobbigt när man sitter där på Arbetsförmedlingen och ska anmäla sig som arbetslös. Men nu är det som det är och vad som händer framöver återstår att se.<br />
<br />
Blev ju sjuk också. Fick något supervirus som hållit sitt grepp i en vecka nu. Rösten försvann nästan helt och feber, hosta, snor på det. Bihålorna ville också vara med på ett hörn. <br />
<br />
Typiskt nog var rösten i princip helt borttappad i måndags då vi hade föräldramöte för Trassels klass. Hade sååå mycket jag ville säga då men det gick inte annat än viska fram och det funkar ju inte på ett möte. <br />
<br />
Det har varit en otroligt dålig start för Trassel och hennes klass. De är dubbelt så många barn nu eftersom två klasser slagits samman. Ledningen vill gärna att det ska vara dubbelklasser eftersom det är så bra när barnen lär av varandra över årskullarna. Det är den officiella förklaringen. Den krassa sanningen är att skolan inte har pengar till tillräckligt många lärare och det dessutom inte finns tillräckligt många klassrum. <br />
<br />
Från att ha gått i en klass med 16 elever där det varit lugnt och tryggt, går nu Trassel i denna dubbelt så stora klass. För de elever som har Npf-problematik är detta katastrof. Det är stökigt, skrikigt, bråkigt och vissa av lärarna har helt tappat greppet och uppför sig helt oacceptabelt. <br />
<br />
Trassel berättar att hon inte kan fokusera på skolarbetet när det blir så där pratigt och stökigt omkring henne. Hon hör alla ljud lika högt, pennor som vässas, fingrar som trummar i bänken, någon som gör smackande ljud med munnen och så allt prat. Vi känner igen och förstår precis vad hon menar. Har ju sett tecken länge hos henne som kan tyda på Npf men eftersom det funkat bra i skolan tidigare så har vi ansett att vi kunnat hantera detta utan hjälp.<br />
<br />
Trassel är en flicka som är en drömelev i skolan. Hon protesterar aldrig högt, finner sig och fogar sig och dessutom är hon smart och charmig. Det är hemma hon vågar släppa ut all frustration över skoldagen. Här har humöret pendlat från skratt till ilska till gråt i en vansinnig fart. Hon är supertrött och för att hantera det blir hon hyper och härjar runt i ett högt tempo samtidigt som hon pladdrar och sjunger.<br />
<br />
Det finns barn i klassen med en mer tydlig Npf och de har också tydligt visat att det är jättejobbigt för dem i skolan just nu. <br />
<br />
Som om inte detta vore nog fick vi veta på föräldramötet att det pågår mobbing i klassen. En av mammorna till de utsatta gav dessutom en hint till oss om att även ett par av de yngre flickorna blivit drabbade, däribland Trassel. Jag satt bara och gapade för jag har inte hört ett ord om detta. När jag kom hem från mötet bestämde jag mig för att ta Trassel med överraskning och sa redan i hallen att jag vill veta om dessa två flickor varit dumma mot henne. Hon såg lika förvånad ut som jag kände mig på mötet och sedan sa hon att tjejerna aldrig gjort henne något illa. <br />
<br />
Jag frågade gång på gång och hon nekade. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag brukar lätt genomskåda henne då hon ljuger men denna gång var hon så trovärdig. Antingen talar hon sanning eller så är hon en skådis väl värd en Oscar.<br />
<br />
Tack o lov är mentorn tillbaka efter sjukdom och semester och hon är handlingskraftig så jag hoppas att hon tar tag i allt detta.<br />
<br />
Var på föräldramöte för Grabbens klass också. Där gick det väldigt mycket bättre. En av mentorerna är ny för detta läsår och honom hade Grabben gruvat sig lite för. Han har inte så bra erfarenheter av manliga lärare sedan tidigare. Nu visade sig denna lärare vara av den allra bästa sorten. "Han är bäst" var Grabbens kommentar häromkvällen. Det är det högsta betyg man kan få av en Grabb som inte har för vana att ösa beröm över andra. Nya läraren hade massor av beröm att ge tillbaka til eleverna. Grabbens klass är ju lite speciell. Officiellt inte någon specialklass för barn med diagnoser men skolan har medvetet valt att placera många bokstavsbarn i just den klassen. Skulle ju kunna vara värsta kaoset där men det är det inte. Lugnaste klassen på högstadiet, det är det däremot! <br />
<br />
Ser fram emot en skön helg nu. Trassel ska till stallet för ridlektion och förövrigt tänker jag bara vila och tillfriskna.Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-54607293038620473072012-08-22T19:16:00.001+02:002012-08-22T19:16:13.277+02:00Mingel = KränkningSkolan har börjat. Vi schema och brev från mentorer hemskickat förra veckan. Bra, tyckte vi. Lite förberedelse är ju alltid bra. En av mentorerna är ny, återstår att se hur det fungerar för Grabben. Han visar inte något större intresse av att gilla denna nya lärare men det kan ju förändras när de lär känna varandra.<br />
<br />
Igår hade de upprop och presentation av nya läraren. Vad de gjorde mer fram tills de slutade vid lunchtid vet jag inte för Grabben har inget intresse av att dela med sig av det till oss. Svarar "Vetinte" på varje fråga från oss. <br />
<br />
Idag visste vi att det skulle vara "mingel" för att lära känna nya lärare och de elever som börjat 7:an. Det lät ju trevligt tyckte jag. Nu när jag vet vad detta "mingel" innebar tycker jag att det inte alls verkade trevligt.<br />
<br />
Tydligen har skolan en tradition att vid varje skolstart får årets 9:or uppgiften att hitta på tävlingar som 7:orna och 8:orna sedan ska genomföra tillsammans, ungefär som en Kick-Off om man vill använda ett positivt ord. Tyvärr blev det mer som en Nollning av eleverna.<br />
<br />
Grabben kom hem med nersölad tröja och kladd i hår och ansikte. Så hade han gått hem genom stan. Såg ut som om han ätit välling och kräkts. För andra året i rad hade han varit med i en tävling där tävlingmomentet bl a bestod av att doppa ansiktet i vatten och sedan i en bunke med mjöl för att leta upp något med munnen. För andra året i rad hade ingen annan i hans lag velat ställa upp så då hade han gjort det eftersom laget måste få ihop poäng. Kan tänka mig att de skrattade gott åt hans nerkladdade ansikte, hår och kläder. Grabben hatar att bli kladdig i ansiktet. Det får honom att må riktigt dåligt. Att han ställde upp på att göra det handlar om att han inte kan säga nej när han känner pressen från de andra. <br />
<br />
Han var arg när han kom hem. Han hade inte tänkt berätta något för mig men det var ju ganska tydligt att det hänt när man såg hans ansikte och kläder. Vi blev osams eftersom jag tycker han inte ska utsätta sig för sånt. Dessutom blir jag jättearg på skolan som låter sånt förekomma. Visst kan de har roligt tillsammans och tävla men vem fan tycker egentligen att det är roligt att kladda ner sig så man ser ut som en vandrande spya? Trodde denna typ av "lekar" inte längre existerade inom skolans värld. Trodde de kommit längre än så. Det som de ansåg vara mingel liknade mer kränkning för vissa elever.<br />
<br />
<br />
<br />
Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-44095871599201112232012-08-16T15:48:00.001+02:002012-08-16T15:48:12.716+02:00Att göra sånt man inte gillarGrabben hade tid hos tandis idag. Vanlig undersökning. Vi fick tiden hemskickad för rätt länge sedan så han har haft gott om tid att förbereda sig. Tandläkaren är något som Grabben ogillar. Alltså inte personen ifråga utan själva stället. Efter några mindre lyckade besök där fick han till slut en fantastisk tandis som förstår honom men han gillar ändå inte att gå dit.<br />
<br />
För en vecka sedan märkte vi att han hade något på hjärtat. Det är sällan Grabben för något på tal själv så när han väl börjar berätta något spetsar man öronen för då är det viktiga saker. Han sa att han var orolig eftersom han visste att han slarvat med tandborstningen i sommar. Men nu skulle han skärpa sig, sa han. Senaste veckan har han alltså borstat tänderna supernoga för laga hål är riktigt läskigt tycker han. Han har bara behövt lagat ett enda hål under sina 14 år och det är ju rätt bra. Den gången övertalade tandis honom att välja bort bedövningen eftersom han är livrädd för sprutor och tycker bedövningen sitter i för länge och blir arg över det (han har varit bedövad då han behövt dra ut en tand). <br />
<br />
Idag tog han cykeln ner till stan för att möta upp mig utanför tandläkaren. Jag ringde hem från jobbet för att kolla av innan och då berättade han att han redan borstat tänderna två gånger idag och att han skulle borsta en gång till innan han åkte. <br />
<br />
När vi träffades var han jättenervös. Han hade många frågor och ticsade mer än vanligt. Undrade hur länge undersökningen skulle ta. Jag gissade på 20 min. När vi satt i väntrummet såg vi tandis gå förbi. Hon hade knappt hunnit passera oss då Grabben sa med liiite för hög röst: "Jag tycker hon ser äldre ut är sist". Jag fnissade lite och sa att hon nog tycker att Grabben också ser äldre ut än senast de sågs. <br />
<br />
Sedan var det dags för röntgen och undersökning. Prat om att Grabben finns uppsatt i kö till tandställning men att vi valt att tacka nej för tillfället. Han vill själv inte ha tandställning och då blir det genast svårt att få det att fungera. Han har alltid tyckt det varit jobbigt med tandlossning och annat som inte är som det ska i munnen så vi vet att en tandställning skulle ställa till stora problem för honom. I samråd med tandregleringen kom vi överens om att tacka nej nu men att han står kvar i kön utifall han ändrar sig senare. Tandis förstod precis hur vi tänkte, sa hon.<br />
<br />
Ett litet hål hittade hon idag. Det ska lagas och hon trodde absolut att Grabben klarar det utan bedövning. Han hängde lite med huvudet när vi gick därifrån eftersom han hoppats på inget hål alls. Jag hängde däremot inte alls med huvudet eftersom jag tänkte på vilken otrolig skillnad det är att gå till tandläkaren med honom nu jämfört med när han var yngre. Under flera år stannade han vid tröskeln in till undersökningsrummet och tog inte ett steg till. Sedan följde några år då han gick med på att gå in i rummet om han fick sitta i mitt knä. Han gillar inte att bli undersökt men han sätter sig i stolen, lutar huvudet bakåt och låter det ske för han förstår att ibland måste man göra sånt man inte gillar också. Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-53484549874720460542012-08-08T18:11:00.001+02:002012-08-08T18:11:43.382+02:00OvisstFramtiden känns oviss. Vet att jag har jobb till sista augusti men efter det då? Sjukskrivning är inte aktuell. Jag kan ju jobba, har jobbat i snart 3 månader och det funkar så pass att jag anses som arbetsför. <br />
<br />
A-kassedagarna är i det närmaste förbrukade och då återstår ju att skrivas in i Jobb- och Utvecklingsgarantin som det så fint heter. Jag kommer med andra ord att bli placerad i något åtgärdsprogram, förhoppningsvis syssla med meningsfulla uppgifter men sanningen är att det lika gärna kan bli på ett ställe som jag tycker är urtrist. <br />
<br />
Jag hoppas såklart på att min nuvarande arbetsplats ska erbjuda en förlängd anställning men tror att det inte kommer att hända eftersom vissa arbetsuppgifter flyttas till annan stad och det råkar vara just de arbetsuppgifterna jag haft denna sommar. <br />
<br />
Har sökt ett annat jobb som jag verkligen vill ha. En tjänst på en fd arbetsplats, inte samma arbetsuppgifter som jag sysslade då jag jobbade där utan en tjänst som innebär betydligt mer kundkontakt. Skulle vara ett så himla roligt jobb att ha!<br />
<br />
Jag besitter stor social kompetens. Det är en av mina bästa egenskaper. Jag kan prata med en tom stol om det behövs. Ett jobb där jag skulle prata i telefonen och svara på mejl är som klippt och skuret för mig. Hoppas, hoppas, hoppas! <br />
<br />
Jag har jobbat i kundtjänst tidigare men då var det på en lokaltidning. Svarade bl a på abonnemangsfrågor och fick ta emot klagomål hela dagarna om tidning som inte kommit, tidning som var skrynklig och allt möjligt annat. Klarade det galant även om första veckan var rätt tuff innan man lärt sig att det inte var mig personligen kunden var arg på. <br />
<br />
Det är snart 7 år sedan jag hade min senaste "fasta" anställning. Då blev hela sektionen uppsagda pga arbetsbrist som det kallades. Det var inte mitt drömjobb men det var ändå ett jobb som gav en trygg regelbunden inkomst varje månad. Det har jag saknat sedan dess. Det har varit jäkligt påfrestande att man samtidigt som man varit sjuk varit tvungen att oroa sig över ekonomin.<br />
<br />
Jag tycker det är min tur nu att få känna lite trygghet. Att få känna att jag som äntligen fått svar på varför jag mått dåligt i alla år även ska få chansen att visa vad jag går för på arbetsmarknaden. Jag har mycket att ge om jag bara får chansen.<br />
<br />Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-35777857459012719252012-07-26T17:10:00.001+02:002012-07-26T17:10:32.918+02:00AjLivet på Rocky Road rullar på och vissa dagar kan man tro att vår familj är nära på normal. ;-) Det brukar dock inte hålla i sig speciellt länge och det är inget jag sörjer. Vi är som vi är eftersom vi inte blev som vi skulle. Men det betyder inte att vi är sämre än de som blev som de skulle. Jag skulle vilja påstå motsatsen faktiskt.<br />
<br />
Vi skrattar mycket här hemma. Eller rättare sagt, vi skrattar mycket överhuvudtaget, inte bara här hemma. En fd arbetskamrat skrev i ett mejl till mig att hon saknade att höra mitt skratt på jobbet. Det är en av de finaste komplimanger jag fått för ni ska veta att det är inte något vackert litet fnitter jag har utan snarare ett rejält gapflabb. <br />
<br />
Igår inträffade en händelse som jag inte skrattade åt precis då när det hände men efteråt har sett humorn i det.<br />
<br />
Jag är ganska klantig och klumpig enligt vissa. Jag själv anser att det mer handlar om otur. Vem som har rätt vet jag inte men det kan vara så att det inte är jag...<br />
<br />
Hur som helst så skulle jag sopsortera på jobbet. I huset där min arbetsplats är finns det flera olika företag och vi har ett gemensamt soprum i byggnaden. För första gången skulle jag ta med våra kartonger, plastförpackningar mm dit. Ingången till soprummet finns ut mot gatan alldeles brevid stora entrén till huset vårt kontor ligger i. <br />
<br />
Kändes olustigt att gå in där för det såg som om både en och två (eller varför inte 20 råttor) kunde ha sitt favvo-tillhåll just där inne. Har ju haft en tamråtta själv men vilda råttor vill jag inte träffa på. Det fanns flera olika soptunnor där inne, vissa var smala som den som vi har här hemma och vissa var jääätte stora. Jag skulle slänga bl a kartonger (wellpapp) och började riva dem i mindre bitar för att de skulle få plats. Soptunnan de skulle ner i var av den stora sorten. <br />
<br />
När jag slängt ner sista kartongbiten glömmer jag av någon väldigt konstig anledning att jag håller min gigantiska nyckelknippa i handen. Jag öppnar handen för att hålla i locket till soptunnan och tjoff så åker nyckelknippan ner och försvinner bland alla kartongbitar. Jag kan säga som så att det ryms många kartongbitar i en sådan soptunna. Och en gigantiskt nyckelknippa glider förvånansvärt lätt längst ner i botten...<br />
<br />
Jag skrattade inte så jäkla mycket just då kan jag erkänna. Svor mycket gjorde jag däremot. Favoritramsan är "helvetes jävla skit" och den användes ganska många gånger i rad just då.<br />
<br />
Helt omöjligt att jag skulle nå ner till botten av tunnan. Är visserligen en lång kvinna och har rätt lång räckvidd men jag är inte någon jäkla orangutang för det så jag fick snabbt lägga idén om att försöka nå nyckelknippan med handen.<br />
<br />
Såg mig omkring i det läskiga soprummet, fick syn på en sopborste som stod i ett hörn. Kom på den übersmarta idén att jag kunde använda sopborsten för att försöka nå nyckelknippan. Nu var det inte så himla enkelt som jag trodde. Försökte dra upp nyckelknippan längst soptunneväggen. Skitsvårt! <br />
<br />
Kom på att jag skulle kanske tippa tunnan lite framåt för att lättare kunna dra upp nycklarna. Impulsiv som jag är ryckte jag till i tunnan för att försöka luta den och PANG sa det i skallen. Hade alldeles glömt bort att locket var uppställt mot väggen och när jag ryckte i tunnan slog ju locket igen med en jädra fart. Aj.... Det gjorde svinont i huvudet och jag trodde nästan jag skulle svimma av där över soptunnan.<br />
<br />
Varmt som tusan blev det där inne och ont som tusan hade jag i huvudet men nu jäklar skulle nyckelknippan upp ur tunnan! Med ena handen i ett stadigt grepp om locket och den andra handen i ett ännu stadigare grepp om sopborsten lyckades jag efter en hel evighet få upp nyckelknippan. <br />
<br />
Yr i huvudet gick jag tillbaka till kontoret och berättade för kollegorna att sopsortering inte är min grej. Det gör för ont... Det blev rätt muntra miner kan jag säga... <br />
<br />
Tur att jag blev träffad i huvudet och inte på näsbenet för då hade jag fått en helt ny profil. ;-)<br />
<br />Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-66235562031704401282012-07-21T23:34:00.001+02:002012-07-21T23:34:53.262+02:00StartsignalenJag vet exakt vad som var startsignalen. Vad som denna gång triggade igång sonen att bli förbannad på allt och alla. Efter massor av år i Bokstavslandet har jag lärt mig att se sånt. Tyvärr går det ju inte alltid att förhindra utbrottet trots att man vet vad startsignalen var. Hur gärna man än vill...<br />
<br />
Grabben skulle ha varit på semesterresa med bästa kompisen och hans familj denna helg. Tråkigt nog blev resan inställd. För att muntra upp Grabben bestämde vi då att vi ju kunde hitta på någon rolig dagsresa själv. Hans förslag var att vi skulle åka till Skansen och hela vår familj gillar djurparker så det lät som en lysande idé. Det var heller inte det som var startsignalen. <br />
<br />
På vår resa mot Stockholm och Skansen sa Grabben att han även ville gå till SiFi-Bokhandeln i Gamla Stan. Det är nördarnas paradis och Grabbens favoritaffär. Eftersom vi redan satt i bilen då han sa detta ansåg jag att det inte var läge att neka honom det. Det skulle ha förstört resan ner. Vi bestämde att vi skulle börja med att parkera på Djurgården och sedan ta färjan över till Gamla Stan, kolla i affären och sedan ta färjan tillbaka och ägna resten av dagen åt Skansen. <br />
<br />
När vi kommit fram och parkerat och gått till färjan insåg vi att det skulle kosta oss 300:- för att åka tur o retur Gamla Stan. Det kändes inte riktigt ok utan då blev planerna ändrade. Vi skulle börja med Skansen och sedan ta bilen in till Gamla Stan. Inte heller denna planändring var startsignalen.<br />
<br />
Skansenbesöket var lyckat och alla var nöjda även om Grabben hade nedräkning tills vi skulle till hans favoritaffär. Slutligen lämnade vi Djurgården och åkte in till Gamla Stan, letade parkering och hittade en perfekt plats vid Slottet. Därifrån är det inte långt att promenera till SiFi-bokhandeln. Grabben gick där inne, vände och vred på flera saker men hittade inte det han sökte och till slut insåg han att det inte skulle bli något köp där denna gång. Det var det som var startsignalen.<br />
<br />
Han mulnade ihop totalt. Allt var skit och allt vi sa var dumt. Jag ville verkligen att han skulle vara nöjd och glad över dagen så jag frågade vad han skulle vilja göra istället, om det fanns någon annan affär han ville kolla på. Efter ett tag sa han att han ville till en spelaffär. Jag föreslog att vi skulle stanna till i en galleria i en förort på vägen hem. Orkade inte ens tänka på att försöka lyckas hitta en parkering tillräckligt nära en spelaffär inne i city.<br />
<br />
Han gick med på det men det var inte den optimala lösningen, det visade han tydligt.<br />
Han var otrevlig mot oss alla och mest mot Trassel. Vi bet ihop och valde våra strider, allt för att försöka hålla utbrottet borta.<br />
<br />
Så fortsatte dagen. Grabben var arg som ett bi men lyckades hålla ihop skapligt på gallerian där vi helt oplanerat träffade på goda vänner. Vi åt tillsammans med dem och även då höll han ihop trots att spelbutiken inte heller hade det han sökte. Han har lättare att hålla ihop då vi har andra personer med oss. <br />
<br />
När vi tagit adjö av våra vänner och skulle åka hem blev han allt mer som en tickande bomb. I bilen blev det långa diskussioner om struntsaker. Om att jag och Trassel inte skulle få sjunga med i låtarna som spelades i radion eftersom det störde honom. Om att mittensätet som gick att fälla ner som ett armstöd mellan barnen inte skulle få fällas ner eftersom sånt störde honom. Om att Trassel inte skulle få ta en kisspaus eftersom det störde honom. Så höll det på hela vägen hem. <br />
<br />
Om han hittat det han sökte på SiFi-bokhandeln hade allt varit frid och fröjd. Nördarnas paradis gjorde honom besviken denna gång. Mig också...Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-56853964571599609402012-07-19T20:39:00.001+02:002012-07-19T20:39:33.579+02:00Till minne av en pojkeFör drygt ett år sedan var jag, Trassel och hennes kompis på en badstrand här i närheten. Flickorna badade och hade kul och jag satt på stranden och solade. Jag hade en tidning i mitt knä och slöbläddrade lite i den men kunde inte fokusera på att läsa eftersom jag inte ville släppa blicken från flickorna i vattnet.<br />
<br />
Det var mycket folk på stranden den dagen. Många bekanta ansikten, bl a min systerson och hans flickvän och många av barnens skolkamrater. <br />
<br />
Efter ett tag ropade jag på flickorna och frågade om vi skulle gå upp till den lilla butiken för att köpa glass. Vi handlade och satte oss på en bänk utanför butiken för att äta glassarna. När vi hörde sirenerna kände jag att det knöt sig i magen på mig. Snart såg vi både ambulanser och brandbilar som stannat utanför vägbommen som stängde av vägen in på campingen och ner mot stranden. En ambulanssköterska rusade ut och vrålade åt campingpersonalen att de skulle öppna bommen. <br />
<br />
Jag sa till flickorna att det nog var någon av campinggästerna som fått en hjärtinfarkt men fick en känsla av att det handlade om något annat. Utryckningsfordonen fortsatte ner mot stranden och jag började inse att något hänt där nere. Min systerson var ju på stranden den dagen tillsammans med sina kompisar och vid badbryggan brukar det gå ganska vilt till ibland så för att stilla min oro över honom bestämde jag att vi skulle gå tillbaka ner till stranden för att se så att han var ok.<br />
<br />
När vi kom ner möttes vi av systersonens flickvän. Hon berättade att en pojke saknades. Han hade varit på stranden tillsammans med ett större sällskap av släktingar. De hade sina platser alldeles bakom stället där min systerson och hans flickvän låg. <br />
<br />
Det obehag jag känt växte sig starkare eftersom det sällskapet var för oss kända personer. Deras barn har gått på samma dagisavdelning som våra och nu går de på samma skola. <br />
<br />
Borta vid bryggan hade sökandet påbörjats. Dykare från räddningstjänsten och massor av badgäster som bildade en kedja som sökte av vattnet runt bryggan. Det var där pojken hade setts tidigare. Tiden som gick kändes som en evighet. Jag försökte hålla mig lugn inför Trassel och hennes kompis men det gick inte. Det var som en mardröm.<br />
<br />
Pojken hittades och drogs upp på bryggan där ambulanspersonalen genast påbörjade återupplivning. Flera av badgästerna var sjukvårdspersonal och de hjälpte till. <br />
<br />
Tyvärr var det för sent. Pojken överlevde inte. Han blev bara 7 år.<br />
<br />
Den härliga dagen på stranden blev en mardröm. För pojkens familj blev det en mardröm som aldrig tar slut. Men mitt i sin svartaste sorg bestämde sig hans familj för att hedra pojkens minne genom att köpa en ambulans och skänka den till en by i Kurdistan, där det finns stor brist på räddningsfordon. Nu har det gått ett år sedan pojken drunknade och då arrangerades en välgörenhetsgala där alla intäkter skulle gå till att köpa ännu en ambulans. De fick in så mycket pengar att både ambulans och brandbil kommer att kunna skänkas till Kurdistan. <br />
<br />
Pojken var en levnadsglad unge. Kvick i benen och alltid på språng. Han är mycket saknad här på jorden men någonstans finns han nu och där är det full fart.<br />
<br />Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-58226662630025559092012-07-01T17:24:00.001+02:002012-07-01T17:24:03.369+02:00Knack knackGrabben sov länge idag. Han vaknade vid 12-tiden och så lång sovmorgon tror jag aldrig han haft tidigare i sitt liv. <br />
<br />
Han skippade frukost och tog lunch direkt istället. Rätt snart började vi höra ett knackande ljud i huset. Jag fattade först inte vad det var men hörde sedan att det kom från hans rum. Knackandet fortsatte rätt länge men vi lät honom hållas med vad han nu höll på med. <br />
<br />
När jag senare gick upp till hans rum i ett annat ärende fick jag se att en pall saknade två ben och därför stod intryckt mot soffdynan för att inte tippa omkull. <br />
<br />
"Vad har hänt med pallen?" frågade jag.<br />
<br />
Grabben skrattade till och plockade fram de två saknade benen. <br />
<br />
"Har du plockat loss benen från pallen? Varför då?" frågade en förvånad mamma.<br />
<br />
Grabben fortsatte flina och sa: "Det var dem jag knackade med!" och så visade han hur han spelat med dem som trumpinnar mot varandra.<br />
<br />
"Tog du loss benen för att spela med dem?" frågade en fortfarande lika förvånad mamma.<br />
<br />
"Japp!" svarade Grabben som om det var den självklaraste saken i världen att plocka isär möbler för att använda delarna som instrument.<br />
<br />
Några timmar senare skulle vi äta och efter en del tjatande kom han ner och satte sig till bords. För ett ögonblick satt han stilla. Strax började han leta efter hunden och satte sig på golvet för att klappa honom. Jag bad honom sätta sig till bord igen och det gjorde han men det var stört omöjligt för honom att sitta stilla och fokusera på det vi pratade om och på att äta. Han gled runt på stolen, knackade på bordskivan, svarade på varje tilltal med ett "Va´???" och verkade inte fatta något alls av vad vi sa.<br />
<br />
För en stund sedan gick det upp för mig varför han varit så hyper idag. Han fick ju inte någon medicin i morse! Han får inte ta medicinen senare är kl 10 och idag sov han ju mycket längre än så. <br />
<br />
Nu sitter han framför datorn igen och spelar med sina kompisar som han har i lurarna via Skype. Han tjoar och skrattar och verkar ha väldigt kul. Hoppas det goda humöret håller i sig resten av kvällen. I morgon ska vi på läkarbesök och då kan jag vara säker på att hans goda humör är som bortblåst.Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-42206777121917322402012-06-28T16:06:00.001+02:002012-06-28T16:06:09.479+02:00Det berömda badhusutbrottetSå är vi då mitt i sommaren. Midsommarhelgen tillbringades i skärgården med släkt och vänner. Både roligt och jobbigt. Vi är så många så lika lätt som det är att ha trevligt tillsammans på Midsommaraftonen, lika lätt är det tydligen för vissa att hitta fel hos andra på Midsommardagen när alla är trötta.<br />
<br />
Jag försöker att inte ta åt mig av spydiga kommentarer från vissa personer i sällskapet men det blir svårare och svårare för varje gång. Jag gillar inte folk som är lynniga. Som är trevliga och snälla ena stunden för att sedan snabbt slå över till att bli rent av otrevliga. Jag kan bara inte förstå varför vissa verkar ha ett behov av att vara översittare och trycka ner andra människor. <br />
<br />
Jag brukar ha väldigt lätt för att läsa av sådana personer. Kan ofta känna redan då jag kliver innan för dörren om personen är på bra humör eller om det kommer att bli ett litet helvete. Det känns i kroppen. <br />
<br />
Även om jag tycker väldigt illa om vissa personer jag träffar ska det mycket till innan jag blir otrevlig tillbaka. Jag försöker visa alla människor respekt men om de går för långt över gränsen av vad som är acceptabelt har jag inga problem med att säga ifrån och då gör jag det med besked.<br />
<br />
Mitt badhusutbrott är ett exempel.<br />
<br />
Jag, Mannen och Trassel var på badhuset. Vi badade i en mindre bassäng, som finns i ett eget rum avskiljd från övriga bassänger. Det är menat att den bassängen ska vara en lugn plats. Det står t o m på en skylt att: "I lilla bassängen tar vi det lugnt". <br />
<br />
In i bassängen kom så ett gäng killar, ca 16 år. De tog upp hela bassängen och deras "lekar" blev vildare och vildare och samtliga övriga personer i bassänger stannade av totalt och höll sig mot poolens kanter för att inte bli omkullknuffade. Efter en stund kom badvakten in, höjde upp pekfingret åt killarna som en varning. De kunde såklart inte hålla sig från att slänga några glåpord åt henne när hon vände sig om och gick ut.<br />
<br />
Killarna fortsatte med att totalt ta över hela bassängen. Badvakten kom in igen och utfärdade ännu en varning. Killarna lugnade sig medans badvakten stod kvar men så snart hon lämnat rummet var stöket igång igen. <br />
<br />
Under hela denna tid hade jag och min familj precis som övriga badgäster hållit oss vid kanten på poolen. Trassel och de andra barnen fick inte en chans att bada så som de ville. Jag kände hur ilskan kokade i mig för dessa killar visade ingen som helst respekt för någon annan. <br />
<br />
Så hände det som utlöste stora badhusutbrottet. En av de flytdynor som fanns i bassängen kastades med full kraft tvärsöver bassängen och landade en halvmeter framför mig. Splash! Jag fick en mindre tsunami över mig och det var det som fick bägaren att rinna över totalt. <br />
<br />
Jag tog ett par snabba kliv fram emot den kille som varit mest "aktiv", vrålade åt honom att nu fick det fan i mig vara nog! Han tappade hakan för en stund (jag måste ju ha varit en syn för gudarna, så genomdränkt som jag var och tokförbannad) men började sedan att käfta emot och det skulle han verkligen inte ha gjort. Om han bara hade visat ånger och bett om ursäkt och tagit sitt gäng med sig och lämnat bassängen. Men nej då, han måste tvunget käfta emot. Jag blev så vansinnigt arg. Skällde ut honom totalt och avslutade med att vråla åt honom att de skulle ut ur bassängen NU!!!<br />
<br />
Hans kompisar fattade mycket snabbare. De drog sig upp ur bassängen och gick skamset mot dörren. Killen fick snart slut på fula ord och han blev mer och mer osäker på vad jag tänkte ta mig till med så även han klev tillslut upp. "Kärringjävel" var det sista han sa innan han försvann ut genom dörren. <br />
<br />
Jag vände mig om och där stod Trassel som med stora ögon bevittnat mitt utbrott. "Så, nu kan du simma!" sa jag med ljus och snäll röst. Just de orden har vi haft väldigt roligt åt i efterhand. Från att ha vrålat som en drake växlade jag till att bli vanliga mamma igen. Alla andra barn som varit i bassängen var som bortblåsta. De vågade inte stanna kvar trots att det inte var dem jag skällde på. Synd... men jag ångrar inte mitt utbrott. Killarna behövde få en markering som gav mer än ett höjt pekfinger. De var oförskämda och respektlösa mot alla andra badgäster och de behövde få veta det. Och vi fick ju väldigt gott om plats i poolen efteråt! ;-)<br />
<br />Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7734331484088124709.post-56402930050843600282012-06-12T20:44:00.000+02:002012-06-12T20:44:07.791+02:00Hur gör man?Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag. Det var ju meningen att jag inte skulle jobba mer än halvtid men tjänsten är på 75% och jag ville verkligen ha detta jobb och bestämde att bara känslan av att slippa ha FK flåsandes i nacken troligtvis skulle ha positiv inverkan på mig. <br />
<br />
Jag trivs jättebra på jobbet även om allt nytt jag ska lära mig ibland får mig att känna mig som ett dumhuvud. Men nu vet jag ju att jag inte är något dumhuvud (har ju t o m papper på att jag är smart, det är en av fördelarna med Adhd-utredningen) så jag försöker andas och ta itu med arbetsuppgifterna utan att stressa. Och faktum är att den tid jag tillbringar på jobbet är den tid på dygnet då jag är minst stressad.<br />
<br />
Min stress börjar samma sekund som arbetsdagen slutar. Då ska jag på snabbaste sätt hämta Trassel och vi ska ta oss hem. När vi är hemma möts jag av det kaos som blivit sedan jag började min anställning. Ta reda på disken, tvätta kläder, städa, laga mat, när gör man sånt som heltidsarbetande? Jag jobbar ju "bara" 75% och hinner ändå inte med och ju mer kaos det blir hemma ju svårare är det för mig att ta itu med att försöka få ordning. Jag börjar med en sak, blir strax uppmärksam på något annat och efter en liten stund flaxar jag vidare till nästa... Och plötsligt står jag där och har inte slutfört ett enda dugg av det jag planerat att göra.<br />
<br />
Pratade om detta med min kontakt på vuxenpsyk häromdagen och hon tipsade mig om att göra ett arbetsschema där man planerar nära på minut för minut och framför allt planerar så att det inte blir för många olika uppgifter att göra samma dag. Ska försöka sätta mig ner och göra ett sånt schema (bara jag få tid till det... :S).<br />
<br />
Har iallafall lyckats göra fint på altanen med nya möbler och planteringar och vattenspel. Det har blivit mitt andningshål där ingen kaos råder. Där har jag tillbringat många timmar med att bara sitta och njuta av vattnet som porlar och humlorna som surrar bland blommorna. Där tar jag min paus från Bokstavsvärlden.Mammanhttp://www.blogger.com/profile/06102396900674658343noreply@blogger.com0