2012-04-30

Arga Snickaren

I det senaste avsnittet av Arga Snickaren var det en kvinna med 4 barn som behövde hjälp. Kvinnan hade både en Adhd och Asperger-diagnos. Jag bestämde ganska snabbt att jag inte ville se det programmet. Har sedan tidigare haft svårt för Arga Snickarens metoder. Frågade Mannen här hemma om vi skulle se på Arga Snickaren eller Bygglov och tillade att om vi kollar på Arga Snickaren så kommer jag garanterat att bli arg. Vi valde Bygglov. Igår råkade vi zappa förbi kanal 5 och fick då se att det var reprisen från i onsdags som visades. Kunde inte låta bli att kolla och precis som jag trodde blev jag arg. Känner ju igen mig själv i kvinnans svårigheter. Jag påbörjar mängder med projekt här hemma men orken att färdigställa finns oftast inte. Om någon då skulle komma till mig och börja gorma om att jag "kan bara jag vill", att jag "måste skärpa till mig", skulle det då hjälpa mig? NEJ! Det hjälper inte att påpeka allt som jag gör "fel". Jag behöver peppning framför allt. Och inte någon peppning som först ska föregås av en utskällning för då vänder jag antingen taggarna utåt eller så slutar jag helt att lyssna. Om Arga Snickar-Anders skulle komma hit och gapa och gorma åt mig på det viset skulle han åka ut med huvudet före. Att han i slutet av programmet lugnade ner sig och kom med konstruktiva förslag var bra men jag fattar bara inte varför det måste föregås av en utskällning? Men tyvärr är det väl så. De flesta människor tror ju att vi som lever i Bokstavslandet bara behöver skärpa till oss.

2012-04-26

Plötsligt händer det (kanske...)

Blir inte mycket bloggande nu. Inser att det är över en vecka sedan jag skrev senaste inlägget. Har haft huvudet fullt av annat och bloggen har fått legat åt sidan. Det händer roliga saker nu. Vill inte skriva i detalj vad det är ännu men det kommer jag snart att kunna göra om allt går i lås. Kan avslöja att det handlar om ett jobb. Håller tummar och tår för att det ska bli som jag vill. :-) För övrigt har barnen lovdag från skolan idag. Grabben kom nyss ner med bokrecensionen färdigskriven. Den ska lämnas in i morrn och han har verkligen varit ute i sista minuten med att hinna färdigt men det är ju så vi arbetar i den här familjen. ;-) Väntar med spänning på att det snart är dags för barnens utvecklingssamtal. Har fått en föraning om vilka omdömen Grabben fått av sina lärare. Det ser bra ut, riktigt bra! Han har ju lätt för sig på så sätt. Matteläraren hade väl skrivit något om att han möjlitvis nästan hade lite FÖR lätt för sig och därför gjorde färdigt uppgifterna i ett nafs och sedan ägnade resten av lektionen åt att prata lite för mycket och på så vis kanske störde övriga elever. Jag tänker att han kanske helt enkelt skulle behöva lite mer utmanande uppgifter att lösa då. Mata på honom tillräckligt mycket så att han slipper sitta sysslolös på lektionen. Trassel har haft nationella prov i flera veckors tid nu. Det är svenska och matte som ska testas. Ska bli intressant att se resultaten. Hon har svårt med stavningen och vissa ord måste man be henne läsa om flera gånger för att hon ska se vad det egentligen står. Vi har lite dyslexi-misstanke om henne. Har påpekat det för lärarna redan i höstas men då tyckte de att vi skulle avvakta och se hur det gick. Jag har själv alltid varit bra på att stava och jag tycker det är svårt att veta vad man kan kräva av en 3:e-klassare. När jag själv gick i skolan var det noga med att stavningen blev rätt men jag tycker inte att skolan har samma krav på det längre. Helgen kommer att innebära LAN (Grabben), renovering (Mannen och jag), lek (Trassel) och kalas (hela familjen). Kan bli en ganska bra helg. Kommer rent av att bli en kanonhelg om jag har en riktig tur och någon gång ska det väl ändå hända mig ockå? :)

2012-04-18

En helt vanlig onsdag i Bokstavslandet

Det är en helt vanlig onsdag. Jag var så vansinnigt trött i morse och tröttheten beror på sånt som hänt de senaste dagarna. Det blir så märkbart hur lite jag egentligen orkar med för när jag tänker efter har det ju inte var några jättekrävande dagar. För de allra flesta har det nog varit rätt normala dagar men nu är ju inte jag som de allra flesta inser jag.

Trassel har fått tid för att operera sitt knä. Häromkvällen var hon ledsen och orolig. Hon har ju opererat sig en gång förut men då var hon bara bebis så hon har inget minne av det. Oron satt kvar morgonen efter så hon fick vara hemma från skolan.

Igår var vi till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för inskrivning och träff med narkosläkaren. Det är 1 mån kvar tills operation men allt ska ju förberedas och planeras. Vi hann med ett besök på lekterapin också och Trassel fick kolla in vilka prylar hon vill låna med sig därifrån upp till avd. Hon fick en massa sjukvårdsmaterial med sig hem också, att leka med och det gjorde succé för hon har sedan dess gått omkring med en käck operationsmössa på huvudet.

Jag har varit lite oense med Grabben. Han agerar utan att tänka och det hör ofta till med hans diagnoser och vi försöker ha förståelse över det men ibland när jag är så här extra supertrött är det svårt att inte bli lite ilsken över hans agerande. I förrgår berättade han att skolmaten varit så totalt oätlig (majs iblandat i grytan) att han varit tvungen att gå till Sibylla och handla hamburgare. Han har ett eget bankkort och det hade han betalat med och så långt är det väl ok men saken är den att han hade ingen aning om hur mycket (eller lite) pengar som fanns på kortet. Han bara beställde hamburgaren ändå och chansade på att pengarna skulle räcka.

Det är inte bra att han gör så. Tänk om han inte haft tillräckligt med pengar och stått där med en hamburgare som han inte kunnat betala. Det hade ju blivit väldigt jobbigt för honom. En sådan situation är jag inte alls säker på att han skulle hantera på rätt sätt. Tidigare har han alltid ringt till mig och bett mig kolla på banken hur mycket pengar han har på kortet. Nu trodde han antagligen att han inte skulle få skippa skolmaten för mig så därför frågade han inte.

Nu ska vi ordna med egen inloggning för honom så han kan hålla koll på saldot själv. Men jag gissar på att han inte kommer att komma ihåg att göra det.

Han har även en hemuppgift som ska göras och den struntar han i. Det är en bokrecension som ska vara inlämnad om ca 2 v. Grabben är ingen bokläsare. Han har vetat om uppgiften i flera månader men ändå har han inte fått tummen ur. Efter någon månad fick jag honom att låna en bok, den var på endast 86 sidor. Läraren hade sagt att minimum var på 100 sidor. Jag mejlade och förklarade hans ovilja till hemuppgiften och läraren (som är av den vettiga sorten) tyckte att eftersom vissa människor helt enkelt inte är bokläsare skulle han få dispens och det räckte med denna bok på 86 sidor. Trots detta verkade det helt omöjligt för Grabben att ens öppna den jäkla boken.

På dagen före påsklovet berättade Grabben att han fått en lapp från skolbibblan med meddelandet att han måste lämna tillbaka boken. Jag sa att det säkert skulle gå bra för honom att få låna boken ytterligare några veckor om han bara frågade biblotekarien. Efter skolan frågade jag honom hur det gått och han sa att biblotekarien inte varit där så han hade lämnat in boken (eftersom det stod så på lappen och man ska alltid göra som det står...)och han stod alltså utan bok.

Jag insåg att någon ny bok skulle han aldrig komma hem med på egen hand så jag tog med honom till stadbiblioteket för att försöka hitta någon passande bok där. Det var inte så lätt eftersom han inte har någon idé om vilken typ av bok han kan tänka sig läsa. Dessutom såg han ut som om han var straffkommenderad dit (och det var han ju nästan i och för sig) och det gick knappt att tilltala honom.

Efter mycket om och men hittade han (jag) en bok som accepterades. Den var på 110 sidor så någon dispens behövdes inte för denna bok. Jag sa att han måste läsa minst 10 sidor per dag för att hinna. Första kvällen gjorde han det fast under protest och samtidigt som han snackade med polarna via Skype. Igår påminde jag honom om att han skulle komma ihåg att läsa och då sa han att han redan gjort det och dessutom hade han kommit på att han skulle läsa 5 sidor innan han somnade också för då skulle ju han hinna färdigt med boken mycket snabbare. Han sa även att han redan gjort spanskaläxan. Jag hann bli riktigt glad och imponerad av hans initiativförmåga.

Glädjen höll i sig tills i morse då jag gick in till honom för att väcka honom. Boken låg där i hans rum och en penna var instucken som markering för hur långt han läst. Jag kunde inte låta bli att kolla och suckade djupt när jag såg att han var på sidan 10. Han hade ljugit för mig kvällen innan. Spanskaläxan var inte heller gjord visade det sig.

Jag kunde ju inte låta bli att fråga honom om detta när jag väckt honom. Lögnen om boken erkände han direkt. Spanskaläxan hade han gjort i skolan påstod han. "Kan du den då?" frågade jag. "Nä" fick jag till svar. "Men hur kan du då säga åt mig att du gjort spanskan?" undrade jag, allt mer arg. "Du frågade om jag gjort läxan men du frågade inte om jag kunde den" fick jag till svar och för hans del var vår diskussion färdig.

Ikväll har han 20 sidor att läsa om han ska hålla planeringen. Det kommer han inte att göra. Han kommer att panikläsa sista dagen och därefter försöka få ihop en recension med mig som hjälp. Hur jag vet det? Jo, jag skulle antagligen gjort på samma sätt själv. Väntat till sista minut och sedan stressa mig galen. Sådan mor, sådan son i Bokstavslandet.

2012-04-10

Talsvårigheter

På långfredagen åt vi hemma hos farmor. Där träffade vi barnens kusin och hennes mamma. Tittade på några gamla videofilmer från när barnen var små. Grabbens tal var svårt att förstå på den tiden. Vi i familjen hade inga problem med det och inte heller hans dagisfröknar men när det t ex kom en vikarie på dagis eller när vi fick besök var det ingen av dem som förstod vad han sa.

Jag glömmer aldrig när vi för första gången skulle träffa en logoped av just den anledningen. Det var en rätt bister kvinna som var logoped och Grabben hade inget som helst intresse av att sitta stilla på en stenhård stol och bläddra i bilderböcker och säga vad han såg på bilderna. För det första förstod logopeden inte många ord av vad han sa. För det andra gled han runt på stolen som om den vore svinhal. För det tredje kunde man tro att logopeden aldrig träffat ett barn med koncentrationssvårigheter tidigare.

Detta var ju några år innan Grabben fått sina diagnoser men hans problematik var ju tydligt redan då. Vi fick i alla fall till hemläxa att träna på fram- och bakljud för att få bukt med Grabbens talsvårigheter. Några år senare satt fram- och bakljuden där de skulle och då hade en talpedagog i skolan tagit över träningen. Grabben läspade också och kunde inte säga R så det blev en hel del att öva på.

Talpedagogen var även hon en bister kvinna som inledde varje övningstillfälle med att "Tvätta munnen". Det innebar att man skulle låtsas att munnen var ett rum som behövde tvättas. Tungan var tvättsvampen och man skulle gnugga på väggarna (insidan av kinderna), i taket (gommen), golvet (under tungan) och fönstren på både in- och utsidan (tänderna). Detta skulle man göra medans man tittade sig i en spegel. Talfröken gjorde övningen först och sedan skulle Grabben göra lika.

Jag var med vid ett sådant tillfälle och jag är full av beundran för Grabben som trots att han äcklades så enormt över att se denna tant vända in och ut på sin tunga framför spegeln ändå klarade av att stanna kvar i rummet. Han gjorde inga större framsteg på dessa träffar utan vi tränade mycket hemma istället och tillslut fungerade talet perfekt.

Några år senare började Trassel skolan och då uppmärksammades även hennes läspning. Efter en enda träff med samma talfröken som Grabben haft vägrade hon gå dit igen. Anledningen var "Tvätta munnen"-övningen. Vi bestämde att vi tränar hemma istället. Talpedagogen var säkerligen duktig på sitt jobb men mina barn gjorde hon ingen större succé hos.

2012-04-03

En idiot till chef

Efter att ha varit borta från arbetslivet i ganska många år var det dags för mig att arbetsträna. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle kunna jobba med det som under många år varit mitt huvudsakliga yrke utan valde att gå tillbaka till att jobba inom vård och omsorg. Det var inom det området jag börjat efter gymnasiet och jag kände att det fortfarande var ett jobb jag skulle trivas med.

Jag trivdes från första dagen. Vissa av arbetskamraterna var jag bekant med sedan tidigare och personerna vi vårdade var alla underbara på sina egna speciella sätt. De hade förståndshandikapp av varierande grad.

Det gick ganska lång tid innan jag fick möjighet att prata med chefen för arbetsplatsen. Han hade sitt kontor i en annan del av stan och eftersom jag arbetstränade bara 4 tim/dag så hade vi inte träffat på varandra annat än vid korta tillfällen och då i princip bara hälsat på varandra.

Så fick jag veta att chefen önskade ett möte med mig. För mig kändes det helt naturligt. Han ville väl lära känna mig. Det jag tyckte var lite märkligt var mina arbetskamraters reaktioner när de fick höra om mötet. Jag märkte att de nästan verkade vara nervösa för min skull. Jag hade hört rykten om att chefen inte var den lättast person att ha och göra med men tänkte att det kanske bara var snack.

Jag hade redan från arbetsträningens start varit helt öppen inför kollegorna om Grabben och hans diagnoser. Eftersom jag kände några av arbetskamraterna sedan tidigare blev det så att vi pratade mycket om hur det är att leva i Bokstavslandet.

Av den anledningen kändes det helt naturligt för mig att lägga alla korten på bordet när chefen frågade av vilken anledning jag inte jobbat på så många år. Det var liksom oundvikligt att inte nämna hur mycket livet i Bokstavslandet sliter på dess innevånare. Jag kände att detta måste vara en person som borde förstå eftersom hans jobb är att vara chef över en arbetplats där man vårdar funktionshindrade personer.

Jag hade inte kunnat ha mer fel om en människa. Så snart jag nämnt Grabbens diagnoser avbröt chefen mig med att fråga: "Vad är det för en jävla inkompetent läkare som har kommit på idén att ge Grabben 3 diagnoser???". Först blev jag helt chockad över hans ord. Förbluffad. Sedan blev jag oerhört arg. Jag kände hur det började koka i mig och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig lugn när jag berättade att den jävla inkompetenta läkaren i själva verket var överläkaren på Bup och hon var allt annat än inkompetent.

Sedan började utfrågningen. Chefen undrade av vilken anledning Grabben blivit utredd från första början. Han frågade varför vi låtit detta ske. Han frågade vad som hänt i Grabbens första levnadsår eftersom det var uppenbart att han gått igenom något trauma. Åh, vad jag önskar att jag haft en möjlighet att spela in allt han sa och påstod. Det låter verkligen inte klokt så här i efterhand. Slutklämmen från chefen var iallafall att det var mitt fel att Grabben visade de symptom han visade. För honom var det solklart att jag hade orsakat det genom att sluta amma honom för tidigt. Jo, han frågade faktiskt hur länge jag ammat Grabben.

Något som heter Adhd eller Asperger eller för den delen Tourette finns inte, var chefens teorier. Man ska inte sätta diagnoser på folk. Och jag skulle passa mig noga för att komma till arbetsplatsen och tro att jag kunde behandla vårdtagarna på samma sätt som jag behandlade min son.

Efter alla dessa påståenden från en uppenbarligen idiot till chef kände jag att nu får det vara nog. Jag visste att jag var bra på mitt jobb. Både vårdtagare och kollegor tyckte väldigt bra om mig, det fick jag höra varje dag av dem. Jag visste även att jag var en mycket bra mamma. Att sitta och lyssna på detta skitsnack blev bara för mycket.

Jag började med att tala om för chefen att om inga diagnoser fanns så skulle han troligtvis vara arbetslös själv för då skulle ju uppenbarligen inga vårdtagare finnas. Sedan sa jag att diagnoserna hade förändrat livet för både min son och mig själv. Till det bättre. Man kan tro vad man vill om diagnoser men faktum är att problematiken finns där ändå, vare sig med eller utan diagnos på papperet. Skillnaden är att en diagnos på papperet gör att man får rätten till hjälp och stöd och DÅ kan problematiken minska. Det gjorde den för oss och ingen jävel ska sitta och påstå att det var fel beslut att få Grabben utredd.

Vårt möte blev långt och otrevligt. Efteråt undrade kollegorna hur det gått. De hade såklart vetat om chefens åsikt i diagnosfrågor och det var därför de varit nervös för min skull. Jag blev besviken på dem för jag önskade att jag blivit förvarnad. De sa att chefen inte tyckte om personer som sa emot honom. Just då kunde jag inte bry mig mindre.

Efter några månader var det dags att förlänga arbetsträningen och då kom beskedet att chefen tyckte att det inte var någon bra idé. För min egen skull var det bättre att jag letade en annan plats att arbetsträna på. Kollegorna blev chockade för de hade räknat med att jag skulle få stanna. Jag blev inte chockad men jag blev ledsen. Uppenbarligen var jag så obekväm att ha kvar så han hellre valde bort gratis arbetskraft. Lika bra att det blev så känner jag nu. Jag hade aldrig klarat av att tiga mig igenom ett arbete där. Att spela en annan person än vad jag är och att låta en idiot tro att jag inte kunnat ta hand om mitt barn på rätt sätt.

I efterhand har jag fått höra att chefen fått mängder av klagomål och anmälningar på sig pga olika uttalanden han gjort. Jag fick frågan om jag ville anmäla honom men jag kände då att jag inte hade några bevis. Det var ju bara han och jag på mötet. Han är en person i chefsposition med ett stort ansvarsområde och jag är bara en galen mamma. Nä, någon anmälan gjorde jag aldrig men jag tar varje tillfälle jag kan och berättar för folk om vilken idiot han är.

2012-04-02

Hundbröder

Under de snart 22 åren jag och Mannen tillbringat tillsammans har ett antal husdjur funnits med i vårat liv.

Närmare bestämt:

3 katter
3 hundar
2 kaniner
2 marsvin
1 tamråtta
2 undulater
och ett okänt antal akvariefiskar

Vi gillar djur kort o gott. Vår första hund var en Golden som blev vårt första möte med bokstavsvärlden fast det förstod vi inte då. Så här i efterhand har vi förstått att käre G hade grav ADHD. Vi bestämde oss tidigt för att skaffa hund. Eftersom det verkade som om jag inte skulle kunna bli gravid ville vi så gärna ha en hund att ödsla vår kärlek på. Samma vecka som vi skulle hämta hem en 8 v gammal G fick jag beskedet att jag var gravid.

G visade sig vara en speciell hund. Han var stor, stark och hyperaktiv. Han gjorde precis det som föll honom in. Han var smart men alldeles för impulsiv för att hinna använda hjärnan vid de flesta tillfällen. Vi gick på hundkurs såklart och mitt minne därifrån är när jag gång på gång drogs omkull på den leriga gräsplanen av G som tyckte det var hysteriskt kul att se mig ligga där och sprattla.

Han testade oss gång på gång. Det gällde att vara superbestämd och tydlig mot honom för det var bara då han lyssnade. Han älskade att bada. Kunde bada i timmar i havet vid stugan. När han gick jaktkurs och skulle tränas i vattenapportering hade han som de flesta med ADHD svårt att vänta på sin tur. Instruktören bestämde att bara därför skulle han få vänta till sist. Att se alla andra hundar få hoppa i vattnet före gjorde G helt förtvivlad och stressad. När han kom hem från kursen var han så uppstressad att han var nära en kollaps.

Med tiden bestämde vi oss för att skaffa ytterligare en hund. Det blev B som var en halvbror till G. De hade samma mamma. B var en helt annan personlighet. Han lugn när G var vild och han var försiktig när G var våghalsig. Det var inte kärlek vid första ögonkastet för G men efter ett tag kom de riktigt bra överens så länge G fick bestämma.

G´s stora skräck var att klippa klorna. Jag försökte på alla möjliga sätt men han kom aldrig över sin skräck. Oftast lyckades jag bara klippa en klo åt gången eftersom han alltid tog klotången och stack iväg med den när det första klon var klippt. Då var han så uppskruvad av rädsla o skräck så det inte var någon idé att forstätta.

G tyckte om när det kom gäster men hans kärlek var inte besvarad av alla. Många hade svårt för hans intensiva sätt och hans lilla specialité som var att ta gästens hand i sin mun och apportera dem uppskattades inte av så många. Man kan säga att han var en oerhört vänlig men något hårdhänt hund i sitt bemötande av människor.

När Trassel var 3 år gick inte vårt livspussel ihop längre. Mannen hade börjat pendla till en annan stad för jobb och jag jobbade heltid men utan körkort fanns ingen möjlihet att ta sig hem för att rasta hundarna på lunchen. Grabben hade det som jobbigast med sina diagnoser och hundarna fick definitivt inte den tid de behövde av oss. Det var en tungt beslut att ta när vi valde att omplacera dem till nya familjer. Vi valde att dela på hundbröderna. De skulle få komma till varsin familj eftersom vi märkt att G var så dominant över B att han tappat sin egen identitet.

Vi hittade helt underbara nya familjer åt G och B och vårt samvete blev lite lättare. G fick ett långt härligt liv med många bad och mycket lek. Han somnade in för ett par år sedan. B bor fortfarande kvar hos sin familj och han blev tillslut en självständig vovve.

Efter ett antal år skaffade vi hund igen. Jag kommer aldrig att kunna jobba heltid och då funkar det att ha hund. Denna gång valde vi en annan ras. Honom ska jag skriva mer om en annan gång.