En idiot till chef

Efter att ha varit borta från arbetslivet i ganska många år var det dags för mig att arbetsträna. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle kunna jobba med det som under många år varit mitt huvudsakliga yrke utan valde att gå tillbaka till att jobba inom vård och omsorg. Det var inom det området jag börjat efter gymnasiet och jag kände att det fortfarande var ett jobb jag skulle trivas med.

Jag trivdes från första dagen. Vissa av arbetskamraterna var jag bekant med sedan tidigare och personerna vi vårdade var alla underbara på sina egna speciella sätt. De hade förståndshandikapp av varierande grad.

Det gick ganska lång tid innan jag fick möjighet att prata med chefen för arbetsplatsen. Han hade sitt kontor i en annan del av stan och eftersom jag arbetstränade bara 4 tim/dag så hade vi inte träffat på varandra annat än vid korta tillfällen och då i princip bara hälsat på varandra.

Så fick jag veta att chefen önskade ett möte med mig. För mig kändes det helt naturligt. Han ville väl lära känna mig. Det jag tyckte var lite märkligt var mina arbetskamraters reaktioner när de fick höra om mötet. Jag märkte att de nästan verkade vara nervösa för min skull. Jag hade hört rykten om att chefen inte var den lättast person att ha och göra med men tänkte att det kanske bara var snack.

Jag hade redan från arbetsträningens start varit helt öppen inför kollegorna om Grabben och hans diagnoser. Eftersom jag kände några av arbetskamraterna sedan tidigare blev det så att vi pratade mycket om hur det är att leva i Bokstavslandet.

Av den anledningen kändes det helt naturligt för mig att lägga alla korten på bordet när chefen frågade av vilken anledning jag inte jobbat på så många år. Det var liksom oundvikligt att inte nämna hur mycket livet i Bokstavslandet sliter på dess innevånare. Jag kände att detta måste vara en person som borde förstå eftersom hans jobb är att vara chef över en arbetplats där man vårdar funktionshindrade personer.

Jag hade inte kunnat ha mer fel om en människa. Så snart jag nämnt Grabbens diagnoser avbröt chefen mig med att fråga: "Vad är det för en jävla inkompetent läkare som har kommit på idén att ge Grabben 3 diagnoser???". Först blev jag helt chockad över hans ord. Förbluffad. Sedan blev jag oerhört arg. Jag kände hur det började koka i mig och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig lugn när jag berättade att den jävla inkompetenta läkaren i själva verket var överläkaren på Bup och hon var allt annat än inkompetent.

Sedan började utfrågningen. Chefen undrade av vilken anledning Grabben blivit utredd från första början. Han frågade varför vi låtit detta ske. Han frågade vad som hänt i Grabbens första levnadsår eftersom det var uppenbart att han gått igenom något trauma. Åh, vad jag önskar att jag haft en möjlighet att spela in allt han sa och påstod. Det låter verkligen inte klokt så här i efterhand. Slutklämmen från chefen var iallafall att det var mitt fel att Grabben visade de symptom han visade. För honom var det solklart att jag hade orsakat det genom att sluta amma honom för tidigt. Jo, han frågade faktiskt hur länge jag ammat Grabben.

Något som heter Adhd eller Asperger eller för den delen Tourette finns inte, var chefens teorier. Man ska inte sätta diagnoser på folk. Och jag skulle passa mig noga för att komma till arbetsplatsen och tro att jag kunde behandla vårdtagarna på samma sätt som jag behandlade min son.

Efter alla dessa påståenden från en uppenbarligen idiot till chef kände jag att nu får det vara nog. Jag visste att jag var bra på mitt jobb. Både vårdtagare och kollegor tyckte väldigt bra om mig, det fick jag höra varje dag av dem. Jag visste även att jag var en mycket bra mamma. Att sitta och lyssna på detta skitsnack blev bara för mycket.

Jag började med att tala om för chefen att om inga diagnoser fanns så skulle han troligtvis vara arbetslös själv för då skulle ju uppenbarligen inga vårdtagare finnas. Sedan sa jag att diagnoserna hade förändrat livet för både min son och mig själv. Till det bättre. Man kan tro vad man vill om diagnoser men faktum är att problematiken finns där ändå, vare sig med eller utan diagnos på papperet. Skillnaden är att en diagnos på papperet gör att man får rätten till hjälp och stöd och DÅ kan problematiken minska. Det gjorde den för oss och ingen jävel ska sitta och påstå att det var fel beslut att få Grabben utredd.

Vårt möte blev långt och otrevligt. Efteråt undrade kollegorna hur det gått. De hade såklart vetat om chefens åsikt i diagnosfrågor och det var därför de varit nervös för min skull. Jag blev besviken på dem för jag önskade att jag blivit förvarnad. De sa att chefen inte tyckte om personer som sa emot honom. Just då kunde jag inte bry mig mindre.

Efter några månader var det dags att förlänga arbetsträningen och då kom beskedet att chefen tyckte att det inte var någon bra idé. För min egen skull var det bättre att jag letade en annan plats att arbetsträna på. Kollegorna blev chockade för de hade räknat med att jag skulle få stanna. Jag blev inte chockad men jag blev ledsen. Uppenbarligen var jag så obekväm att ha kvar så han hellre valde bort gratis arbetskraft. Lika bra att det blev så känner jag nu. Jag hade aldrig klarat av att tiga mig igenom ett arbete där. Att spela en annan person än vad jag är och att låta en idiot tro att jag inte kunnat ta hand om mitt barn på rätt sätt.

I efterhand har jag fått höra att chefen fått mängder av klagomål och anmälningar på sig pga olika uttalanden han gjort. Jag fick frågan om jag ville anmäla honom men jag kände då att jag inte hade några bevis. Det var ju bara han och jag på mötet. Han är en person i chefsposition med ett stort ansvarsområde och jag är bara en galen mamma. Nä, någon anmälan gjorde jag aldrig men jag tar varje tillfälle jag kan och berättar för folk om vilken idiot han är.