2013-09-24

Tisdagstankar

Vet inte hur många gånger jag fått höra dessa ord: "Men så där är ju mitt barn också och han har ingen diagnos!"

Tror den som säger så till mig att jag blir tröstad av att höra sånt? Eller rättare sagt, tror den som säger så att jag behöver bli tröstad bara för att jag har barn med Npf-diagnoser?

Jag behöver ingen tröst. Jag behöver förståelse. Mina barn behöver förståelse. Att säga att mina barns problematik är som vilken unges som helst visar att det inte finns förståelse. Den som säger att det är för lätt att få en Npf-diagnos har helt fel. I de allra flesta fall tar det flera års väntan och utredningar innan det sätts en diagnos. Tänk om det tog så lång tid att diagnostiseras med diabetes?

Sedan finns det ju även de personer som verkligen har barn som är som mina men som inte vill inse att de faktiskt troligtvis har en diagnos de också. Som vägrar se de tydliga symptomen som blinkar som varningljus omkring deras barn. Ungefär som om en Npf-diagnos skulle vara det värsta tänkbara för deras barn att få. I själva verket kan en diagnos rädda deras liv.

Värst av alla är de personer som suckar och säger att nu för tiden tycks alla ha en bokstavsdiagnos. Att det blivit på mode. Då vill jag bara vända på klacken och gå därifrån.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar