Grabben fyller 14 år i morgon. Det är knappt jag fattar det. Min lilla spinkiga unge har nu blivit en lång yngling med fjun på läppen. Små fötter har han fortfarande men det ligger i släkten så det är genetiskt omöjligt för honom att få jättefötter som de flesta av hans kompisar har.
Han kom ner till mig nu på morgonen och berättade att det är bandyderby på bortaplan i kväll mellan vårt bandylag och grannkommunens. Rätt stor uppslutning brukar det bli eftersom det ligger stor prestige i att ge det andra laget på nöten. Våra små städer har alltid konkurrerat med varandra.
Bandyderby + fredagkväll = Fylla
Grabbens förslag var att han och ett gäng kompisar skulle åka med bussen till grannkommunen och kolla på bandyn och sedan ta den sena kvällsbussen hem igen. En buss som med säkerhet är fullsatt av bandysupportrar varav de flesta troligtvis överförfriskade.
Jag sa: "Nja det tycker jag inte låter som någon bra idé"
Jag sa även: "Men tänk om ni missar bussen hem eller helt enkelt inte får plats på den?"
Jag fortsatte: "Jag ska kolla med din pappa men min åsikt är att du nog inte ska åka"
Efter ett telefonsamtal med Mannen: "Pappa tycker lika som jag, du får inte åka"
Tänk att det skulle vara så svårt att helt enkelt säga rakt ut vad jag tyckte redan från början. Så fort han ställt frågan började ju genast varningssignalerna ljuda i min skalle och jag visste exakt vad jag tyckte att svaret skulle bli. Kanske är jag en hönsmamma i mångas ögon men jag tycker att hellre är jag det än att jag ska låta honom göra något som känns så fel. Han har fortfarande inte lärt sig hur han ska agera om något går på tok och då är det fel att riskera att utsätta honom för en sådan situation. Att vara på en för honom främmande plats och kanske råka ut för uppretade och fulla motspelarsupportrar är mer skrämmande för en person från Bokstavslandet än andra.
Grabben accepterade mitt slutliga beslut lättare än vad jag trodde. Visserligen hängde han med huvudet lite när han sa att han skulle meddela sina kompisar att han inte skulle följa med men han protesterade inte. Ibland blir jag förvånad över hur mycket hans kompisar tillåts göra för sina föräldrar. Verkar inte finnas många gränser för vissa.
Hönsmamma eller ej så försöker jag lotsa ut Grabben i vuxenlivet i den takt jag anser att han klarar av det. Tror att vi vinner på det i slutändan.
Hej vännen!
SvaraRaderaAtt vara hönsmamma är den absolut bästa "morsatypen", det är jag övertygad om.
Dessutom är det inte så lätt att vara fjorton år och veta om hur det går till på bussen. I bland var det skönt för mig som tonåring att mamma och pappa sa nej, jag ville inte såra någon då (dvs mina kompisar) och har ff svårt att säga nej när jag är osäker.
Nu som äldre är jag glad att mina föräldrar satte ner foten ibland och "visade vägen."
Cilla♥
Tack Cilla! <3
RaderaJag tror ju också att det är bättre att vara lite hönsmamma. Märker på Grabben att han ibland blir lite lättad när han känner pressen från kompisarna men kan skylla på att han helt enkelt inte får för mig. Vet mammor som släpper iväg sina unga tonåringar vind för våg och som vill vara kompis med sina barn istället för mamma. Som låter dem röka och dricka och åka nattbuss ensamma. Det kommer inte jag att göra.
Kram! <3
Att ha sin mamma att "skylla" på tror jag känns skönt för alla kids. Ibland är grupptrycket svårt att stå emot och att då kunna skylla på sina föräldrar har i alla fall mina ungar tagit till som knep. Sen, lyckas man inte alltid.......
SvaraRaderaMan förvånas ibland, precis som du säger, vad gränslöst det känns från andra föräldrar ibland. Om man ringer för att checka av, stämma av, möts man ofta av förvåning att man "lägger sig i". Kanske är vi mer förutseende som har barn i bokstavslandet? Hönsmamma. Hellre det än en mamma/förälder som inte bryr sig, sätter gränser.
Och så ett stort Grattis till Grabben!!!!!!! Store Bror blev 16 i torsdags......... tiden går!
Kram!