Virrpannor

I flera veckors tid har vi frågat Grabben om det inte är skridskoåkning på gång snart. De brukar ju alltid åka skridskor ett par gånger på gympatimmen den här tiden på året. Han har ju en förmåga att komma med sådan info i sista stund och eftersom han detta år var i behov av nya skridskor så ville vi ju veta i tid.

Jag har frågat i princip varje dag och för ett par veckor sedan fick jag napp. Då sa han att han hört något om att de skulle åka skridskor veckan innan sportlovet. Förra veckan kom vi iväg och köpte nya skridskor och vi kom t o m ihåg att anlita svågern till att slipa dem. Hela tiden har jag haft dagens datum i huvudet när jag planerat för detta. Tisdag den 28/2.

I morse hade Grabben sovmorgon och när han skulle iväg till bussen och i vanlig ordning var försenad, ropade han på mig att han ville jag skulle packa hans skridskor och hjälm. Han stressade och letade runt efter långkallingar och varma strumpor eftersom det kan vara kallt på isen. Jag packade hans väska och när han fått på sig skor och jacka och skulle till att gå iväg till bussen kom jag på att det var något som inte stämde.

Han har ju alltid gympa sista lektionen men idag är det ju tisdag och då har han ju hemkunskap sista lektionen. Jag fick det inte riktigt att gå ihop och frågade Grabben vilken lektion han egentligen hade gympan. Han funderade och sa att han inte kom ihåg utan att kolla på schemat. Vi gick in i köket, kollade på schemat som sitter på kylskåpet. Läste det flera gånger och vi såg antagligen rätt frågande ut båda två då vi inte kunde se att han hade någon gympalektion överhuvudtaget idag.

"Men, vänta nu..." sa jag.
"Du har ju ingen gympa idag!"
"Näe..." sa Grabben

"Jamen, det är ju på onsdagar du har gympa!" sa jag.
"Jaa, jag vet"

"Men varför sa du att du skulle åka skridskor idag då?" sa jag.
"Det var ju inte jag som sa det, det var ju du" sa Grabben.

Vi tittade på varandra och båda började gapskratta. Hur vi lyckades få det till att det var idag han skulle åka skridskor vet jag inte. Om det var han eller jag som virrade till det. Tur att vi kan skratta åt våra brister. Han halvsprang iväg för att hinna med bussen men vände sig om flera gånger och log stort åt mig där jag stod i dörröppningen och fnissade. Sedan ringde jag Mannen på jobbet och skrattade ännu mer när jag skulle berätta om vår miss.

Nu står sportbagen färdigpackad och klar vid ytterdörren och väntar på att det ska bli onsdag och gympa med skridskoåkning. Strategiskt utplacerad för att man ska snubbla på den och inte få en chans att glömma bort att den ska med.