Det berömda badhusutbrottet

Så är vi då mitt i sommaren. Midsommarhelgen tillbringades i skärgården med släkt och vänner. Både roligt och jobbigt. Vi är så många så lika lätt som det är att ha trevligt tillsammans på Midsommaraftonen, lika lätt är det tydligen för vissa att hitta fel hos andra på Midsommardagen när alla är trötta.

Jag försöker att inte ta åt mig av spydiga kommentarer från vissa personer i sällskapet men det blir svårare och svårare för varje gång. Jag gillar inte folk som är lynniga. Som är trevliga och snälla ena stunden för att sedan snabbt slå över till att bli rent av otrevliga. Jag kan bara inte förstå varför vissa verkar ha ett behov av att vara översittare och trycka ner andra människor.

Jag brukar ha väldigt lätt för att läsa av sådana personer. Kan ofta känna redan då jag kliver innan för dörren om personen är på bra humör eller om det kommer att bli ett litet helvete. Det känns i kroppen.

Även om jag tycker väldigt illa om vissa personer jag träffar ska det mycket till innan jag blir otrevlig tillbaka. Jag försöker visa alla människor respekt men om de går för långt över gränsen av vad som är acceptabelt har jag inga problem med att säga ifrån och då gör jag det med besked.

Mitt badhusutbrott är ett exempel.

Jag, Mannen och Trassel var på badhuset. Vi badade i en mindre bassäng, som finns i ett eget rum avskiljd från övriga bassänger. Det är menat att den bassängen ska vara en lugn plats. Det står t o m på en skylt att: "I lilla bassängen tar vi det lugnt".

In i bassängen kom så ett gäng killar, ca 16 år. De tog upp hela bassängen och deras "lekar" blev vildare och vildare och samtliga övriga personer i bassänger stannade av totalt och höll sig mot poolens kanter för att inte bli omkullknuffade. Efter en stund kom badvakten in, höjde upp pekfingret åt killarna som en varning. De kunde såklart inte hålla sig från att slänga några glåpord åt henne när hon vände sig om och gick ut.

Killarna fortsatte med att totalt ta över hela bassängen. Badvakten kom in igen och utfärdade ännu en varning. Killarna lugnade sig medans badvakten stod kvar men så snart hon lämnat rummet var stöket igång igen.

Under hela denna tid hade jag och min familj precis som övriga badgäster hållit oss vid kanten på poolen. Trassel och de andra barnen fick inte en chans att bada så som de ville. Jag kände hur ilskan kokade i mig för dessa killar visade ingen som helst respekt för någon annan.

Så hände det som utlöste stora badhusutbrottet. En av de flytdynor som fanns i bassängen kastades med full kraft tvärsöver bassängen och landade en halvmeter framför mig. Splash! Jag fick en mindre tsunami över mig och det var det som fick bägaren att rinna över totalt.

Jag tog ett par snabba kliv fram emot den kille som varit mest "aktiv", vrålade åt honom att nu fick det fan i mig vara nog! Han tappade hakan för en stund (jag måste ju ha varit en syn för gudarna, så genomdränkt som jag var och tokförbannad) men började sedan att käfta emot och det skulle han verkligen inte ha gjort. Om han bara hade visat ånger och bett om ursäkt och tagit sitt gäng med sig och lämnat bassängen. Men nej då, han måste tvunget käfta emot. Jag blev så vansinnigt arg. Skällde ut honom totalt och avslutade med att vråla åt honom att de skulle ut ur bassängen NU!!!

Hans kompisar fattade mycket snabbare. De drog sig upp ur bassängen och gick skamset mot dörren. Killen fick snart slut på fula ord och han blev mer och mer osäker på vad jag tänkte ta mig till med så även han klev tillslut upp. "Kärringjävel" var det sista han sa innan han försvann ut genom dörren.

Jag vände mig om och där stod Trassel som med stora ögon bevittnat mitt utbrott. "Så, nu kan du simma!" sa jag med ljus och snäll röst. Just de orden har vi haft väldigt roligt åt i efterhand. Från att ha vrålat som en drake växlade jag till att bli vanliga mamma igen. Alla andra barn som varit i bassängen var som bortblåsta. De vågade inte stanna kvar trots att det inte var dem jag skällde på. Synd... men jag ångrar inte mitt utbrott. Killarna behövde få en markering som gav mer än ett höjt pekfinger. De var oförskämda och respektlösa mot alla andra badgäster och de behövde få veta det. Och vi fick ju väldigt gott om plats i poolen efteråt! ;-)

Hur gör man?

Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag. Det var ju meningen att jag inte skulle jobba mer än halvtid men tjänsten är på 75% och jag ville verkligen ha detta jobb och bestämde att bara känslan av att slippa ha FK flåsandes i nacken troligtvis skulle ha positiv inverkan på mig.

Jag trivs jättebra på jobbet även om allt nytt jag ska lära mig ibland får mig att känna mig som ett dumhuvud. Men nu vet jag ju att jag inte är något dumhuvud (har ju t o m papper på att jag är smart, det är en av fördelarna med Adhd-utredningen) så jag försöker andas och ta itu med arbetsuppgifterna utan att stressa. Och faktum är att den tid jag tillbringar på jobbet är den tid på dygnet då jag är minst stressad.

Min stress börjar samma sekund som arbetsdagen slutar. Då ska jag på snabbaste sätt hämta Trassel och vi ska ta oss hem. När vi är hemma möts jag av det kaos som blivit sedan jag började min anställning. Ta reda på disken, tvätta kläder, städa, laga mat, när gör man sånt som heltidsarbetande? Jag jobbar ju "bara" 75% och hinner ändå inte med och ju mer kaos det blir hemma ju svårare är det för mig att ta itu med att försöka få ordning. Jag börjar med en sak, blir strax uppmärksam på något annat och efter en liten stund flaxar jag vidare till nästa... Och plötsligt står jag där och har inte slutfört ett enda dugg av det jag planerat att göra.

Pratade om detta med min kontakt på vuxenpsyk häromdagen och hon tipsade mig om att göra ett arbetsschema där man planerar nära på minut för minut och framför allt planerar så att det inte blir för många olika uppgifter att göra samma dag. Ska försöka sätta mig ner och göra ett sånt schema (bara jag få tid till det... :S).

Har iallafall lyckats göra fint på altanen med nya möbler och planteringar och vattenspel. Det har blivit mitt andningshål där ingen kaos råder. Där har jag tillbringat många timmar med att bara sitta och njuta av vattnet som porlar och humlorna som surrar bland blommorna. Där tar jag min paus från Bokstavsvärlden.

Trassel hela veckan lång

Idag är det en vecka sedan vi packade oss in i bilen och drog iväg till Solna och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Trassel skulle ju operera sitt hoppande knä. Vi hade sedan tidigare bestämt att Mannen och Grabben skulle skjutsa ner Trassel och mig men redan tidigt på fm förstod jag att Grabben inte alls hade tänkt vara resesällskap åt oss. Han började krångla och tjata om att det skulle bli så jobbigt att resa så långt (25 mil enkel resa) och det var liksom inte läge för oss att bråka så han fick vara hemma med mormor som sällskap medans Mannen skjutsade Trassel och mig.

Innan vi åkte skulle Trassel duscha med specialtvål och när vi kom fram var det dags för ännu en dusch och morgonen därpå skulle det duschas igen. Man ska vara kliniskt ren när man ska opereras. Hon hade turen att få första tiden till operationen så redan vid 8-tiden på morgonen rullades hon ner till operationsalen. Trassel var utåt sett hur lugn som helst men så snart hon blev kopplad till övervakningsapparaten kunde man se hur pulsen skenade iväg. Sövningen gick bra och snart sov hon och jag vandrade tillbaka till avdelningen för att äta frukost och vänta på att operationen skulle bli klar.

Efter någon timme ringde en sköterska och sa att jag kunde komma ner till uppvakningsavdelningen eftersom Trassel snart skulle komma dit. Jag hann sitta en kort stund i väntrummet innan läkaren som opererat kom ut och berättade att allt gå bra men att det blivit en större operation än väntat eftersom hon varit tvungen att flytta på både övre och nedre muskelfästet. Hon sa även att knät varit i så pass dåligt skick att det var solklart att det varit absolut nödvändigt med en operation. Kändes skönt att höra eftersom vi grubblat länge på om det var rätt att utsätta lilla Trassel för det.

Jag fick komma in på uppvakningsavdelningen och där låg hon, vår lilla Trassel, och sov så sött. Knät var inbäddat i en kyldyna för att hålla svullnaden nere. När hon vaknade dröjde det inte länge innan hon började må illa och kräktes. Pulsen var hög igen och narkosläkaren tillkallades. De frågade om hon brukar få hög puls och jag svarade att jag faktiskt inte vet men att hon ibland när hon blir riktigt skärrad kan skaka som om hon har frossa. Läkaren sa att det med största sannolikhet inte är något att oroa sig för men att vi för säkerhetsskull ska kontakta vårdcentralen här hemma för en närmare undersökning av hjärtat.

Någon timme senare var vi tillbaka på avdelningen och stackars Trassel mådde jättedåligt. Hon kräktes av minsta lilla vattendroppe och hon hade fruktansvärt ont i sitt knä. Dagarna och nätterna som följde blev jobbiga både för henne och mig. På onsdagen var det dags att ta bort kyldynan och få benet gipsat. Hon fick ett plastgips från högt upp på låret ner till fotknölen. Det var skönt för henne att få mer stabilitet i benet men samtidigt var det jättesvårt att anpassa sig till ett helgipsat ben som dessutom måste ha högläge mest hela tiden.

Hon blev utskriven från sjukhuset sent på onsdag och vi blev hämtade av Mannen som helt otroligt nog hade fått med sig Grabben. Jag tror Grabben hade saknat både Trassel och mig för han var glad och pigg när han kom till sjukhuset trots den långa resan.

Dagarna som följde blev jobbiga. Trassel hade svåra smärtor trots värktabletter och när det började klia under gipset började hennes tålamod ta slut. På lördag fm tyckte hon att gipset ändrat läge, att det sjunkit ner en bit och tryckte på knät och det gjorde jätteont. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och de sa att då måste gipset tas bort och nytt sättas dit. Åkte till en grannkommuns akutmottagning eftersom vår egen jourmottagning inte sätter gips. Denna gång fanns inte möjligheten att sätta plastgips så det blev kalkgips och Trassel fick ett ben som väger massor. Det funkar inget bra med ett så tungt gips eftersom hon måste kunna göra sjukgymnastik och hon orkar helt enkelt inte lyfta benet när det väger så mycket. Vi blev lovade att kalkgipset ska bytas ut mot plast om vi ringer ortopedmott och bokar tid nu till veckan.

Jag är dödstrött efter denna vecka och gruvar mig för att börja jobba på tisdag. Tack o lov är det helgdag redan på onsdag.

45 minuter av glädje

Vi har varit på Grabbens utvecklingssamtal. Mötet tog 45 minuter och vi upplevde ren glädje under hela den tid vi var där.

Mentorns ord värmde både Grabben, mig och Mannen. Hon sa: "Jag tycker du är så himla bra, duktig och smart! Du är allt man kan önska av en elev..." Grabben rodnade och hans blick, som i vanliga fall flackar och inte vill söka ögonkontakt, kikade upp lite försiktigt under luggen. När han insåg att mentorn menade varje ord hon sagt log han blygt.

Grabben trivs i skolan och det märks tydligt i lärarnas omdömen. Bra resultat på proven och trots att han ibland upplevs som ofokuserad så utför han de arbetsuppgifter som han har på arbetsschemat. Mentorn berättade att många av de andra eleverna i klassen sagt till henne att Grabben är en kille som de tycker om. De tycker han är snäll och smart och att han är duktig på att hjälpa dem när de kört fast i någon uppgift. Det värmer att höra sånt om sin son. Man blir ju så glad så man måste lägga band på sig för att inte omfamna ungen i en kram. Grabben skulle inte uppskatta att man kramar honom. Istället får vi visa på annat sätt att vi är så stolta över honom. Köpa hem en dajmtårta till kvällsfikat kan vara ett alternativ... ;)

Trots att det är många år sedan nu kommer jag så väl ihåg det samtal vi hade med skolan när Grabben gick i förskoleklassen. Då satt vi hos skolpsykologen och läraren som skulle representera skolan hade skrivit ihop ett par A4-ark om Grabbens alla brister. Det fick vi uppläst för oss där på skolpsykologens rum. Det handlade om hur Grabben förstörde för andra och hur omöjlig han var när det gällde att samarbeta med andra barn i gruppen. Som slutkläm läste hon upp att de andra barnens föräldrar var jättearga på Grabben och att de ifrågasatt att han överhvudtaget skulle få gå kvar i gruppen.

När Grabben ett par år senare fick sina diagnoser förändrades väldigt mycket. Han fick en förståelse från skolan och även om det inte fungerat utan problem så har skolan hela tiden insett att när det blivit fel för Grabben så har det inte berott på att han jävlats. Han har velat göra rätt men han har ibland inte kunnat.

Det är snart slut på detta skolår och till hösten väntar årskurs 8 för Grabben. Betydligt större utmaningar än 7:an. Hur läget är då kan man inte förutspå. Det kan funka kanonbra men det kan också gå åt helvete. Tiden får utvisa men jag väljer att fortsätta glädja mig åt mentorns fina ord: "du är allt man kan önska av en elev..."

Garnbollar

Grabbens mentor ringde hem häromkvällen. Det är dags för utvecklingssamtal. Hon frågade om Grabben berättat något om dagens slöjdlektion (hon är bl a hans slöjdlärare). Grabben har valt textilslöjd eftersom han och träslöjd aldrig har varit en bra kombination. Textilslöjd har egentligen inte heller varit hans grej men det har främst berott på hans tidigare lärare i det ämnet. De har inte på något sätt försökt få honom att göra något vettigt av slöjdlektionerna så från årskurs 3 t o m 6 har han i princip inte gjort något alls på de lektionerna. Jo förresten, han har gjort garnbollar, mängder av garnbollar...

När han så började 7:an i höstas och fick en ny mentor som även skulle vara hans textilslöjdslärare sa jag åt henne att jag inte ville se en enda garnboll till. Hon blev i det närmaste chockad över hur tidigare slöjd-år varit och lovade att någon mer garnboll skulle Grabben icke tillverka så länge han hade henne som lärare.

Genom hennes försorg har han under detta läsår kommit hem med alla möjliga olika skapelser utom just garnbollar och Grabben har varit stolt över det han lyckats knåpa ihop. Fint sydda saker som imponerat stort på oss och läraren.

Strax innan mentorn ringde häromkvällen hade jag faktiskt hunnit fråga Grabben vad han gjort på slöjden och då fått veta att han återupptagit tillverkningen av garnbollar så det kom inte som någon överraskning när hon berättade det över telefon. Hon sa att hon haft en lång diskussion med honom om att han skulle göra något annat men han var fast besluten om att göra en garnboll och när Grabben bestämt sig för något är det i stort sett omöjligt att få honom att ändra sig. Alltså hade hon låtit honom få sin vilja igenom även om hon lät honom förstå att detta var första och sista gången han gjorde en garnboll på hennes lektion.

Det är ju snart slut på skolåret och jag tror att Grabben är lite less på skolan nu. På slöjden är det bara han och en till kille som valt textilslöjd och resten av gruppen är tjejer. Det har dessutom varit rätt många konflikter bland tjejerna i klassen så jag tror att det kan bli lite jobbigt för Grabben i den gruppen. Han är ju lite hobby-polis och gillar inte när folk inte gör som man ska.

Nu pratar han om att han vill byta till träslöjd nästa termin. Det kan vara en bra idé för med rätt handledning har han ju visat att han kan lyckas även på slöjden. De lärare han haft i slöjd tidigare år har i alla fall utom ett varit helt värdelösa med honom. De har liksom lämnat honom åt hans öde och inte brytt sig ett dugg om han fått något gjort eller ej. Den gången Grabben fick mest uppmärksamhet av sin första träslöjdslärare var när han råkade tömma ut en 1-liters burk med knallgul målarfärg på det sprillans nya golvet i slöjdsalen. Då fick han veta att han levde minsann... Men alla gånger han bad om hjälp med att komma på något att bygga var det ingen som brydde sig.

Nu är det nya lärare även på träslöjden och det kan ju vara värt att låta honom testa det igen.

För övrigt sa mentorn att det är stökigt i klassen och hon har bett elevhälsan om hjälp och stöd men får ingen respons. Klassen består av många barn med diagnoser och många som har samma problematik fast de är ännu outredda. Grabben trivs i klassen men det märks på honom att han är stressad. Fast sånt får man inte fråga honom om för då blir han ännu mer stressad och då tror jag faktiskt att det blir ännu fler garnbollar...

Arga Snickaren

I det senaste avsnittet av Arga Snickaren var det en kvinna med 4 barn som behövde hjälp. Kvinnan hade både en Adhd och Asperger-diagnos. Jag bestämde ganska snabbt att jag inte ville se det programmet. Har sedan tidigare haft svårt för Arga Snickarens metoder. Frågade Mannen här hemma om vi skulle se på Arga Snickaren eller Bygglov och tillade att om vi kollar på Arga Snickaren så kommer jag garanterat att bli arg. Vi valde Bygglov. Igår råkade vi zappa förbi kanal 5 och fick då se att det var reprisen från i onsdags som visades. Kunde inte låta bli att kolla och precis som jag trodde blev jag arg. Känner ju igen mig själv i kvinnans svårigheter. Jag påbörjar mängder med projekt här hemma men orken att färdigställa finns oftast inte. Om någon då skulle komma till mig och börja gorma om att jag "kan bara jag vill", att jag "måste skärpa till mig", skulle det då hjälpa mig? NEJ! Det hjälper inte att påpeka allt som jag gör "fel". Jag behöver peppning framför allt. Och inte någon peppning som först ska föregås av en utskällning för då vänder jag antingen taggarna utåt eller så slutar jag helt att lyssna. Om Arga Snickar-Anders skulle komma hit och gapa och gorma åt mig på det viset skulle han åka ut med huvudet före. Att han i slutet av programmet lugnade ner sig och kom med konstruktiva förslag var bra men jag fattar bara inte varför det måste föregås av en utskällning? Men tyvärr är det väl så. De flesta människor tror ju att vi som lever i Bokstavslandet bara behöver skärpa till oss.

Plötsligt händer det (kanske...)

Blir inte mycket bloggande nu. Inser att det är över en vecka sedan jag skrev senaste inlägget. Har haft huvudet fullt av annat och bloggen har fått legat åt sidan. Det händer roliga saker nu. Vill inte skriva i detalj vad det är ännu men det kommer jag snart att kunna göra om allt går i lås. Kan avslöja att det handlar om ett jobb. Håller tummar och tår för att det ska bli som jag vill. :-) För övrigt har barnen lovdag från skolan idag. Grabben kom nyss ner med bokrecensionen färdigskriven. Den ska lämnas in i morrn och han har verkligen varit ute i sista minuten med att hinna färdigt men det är ju så vi arbetar i den här familjen. ;-) Väntar med spänning på att det snart är dags för barnens utvecklingssamtal. Har fått en föraning om vilka omdömen Grabben fått av sina lärare. Det ser bra ut, riktigt bra! Han har ju lätt för sig på så sätt. Matteläraren hade väl skrivit något om att han möjlitvis nästan hade lite FÖR lätt för sig och därför gjorde färdigt uppgifterna i ett nafs och sedan ägnade resten av lektionen åt att prata lite för mycket och på så vis kanske störde övriga elever. Jag tänker att han kanske helt enkelt skulle behöva lite mer utmanande uppgifter att lösa då. Mata på honom tillräckligt mycket så att han slipper sitta sysslolös på lektionen. Trassel har haft nationella prov i flera veckors tid nu. Det är svenska och matte som ska testas. Ska bli intressant att se resultaten. Hon har svårt med stavningen och vissa ord måste man be henne läsa om flera gånger för att hon ska se vad det egentligen står. Vi har lite dyslexi-misstanke om henne. Har påpekat det för lärarna redan i höstas men då tyckte de att vi skulle avvakta och se hur det gick. Jag har själv alltid varit bra på att stava och jag tycker det är svårt att veta vad man kan kräva av en 3:e-klassare. När jag själv gick i skolan var det noga med att stavningen blev rätt men jag tycker inte att skolan har samma krav på det längre. Helgen kommer att innebära LAN (Grabben), renovering (Mannen och jag), lek (Trassel) och kalas (hela familjen). Kan bli en ganska bra helg. Kommer rent av att bli en kanonhelg om jag har en riktig tur och någon gång ska det väl ändå hända mig ockå? :)

En helt vanlig onsdag i Bokstavslandet

Det är en helt vanlig onsdag. Jag var så vansinnigt trött i morse och tröttheten beror på sånt som hänt de senaste dagarna. Det blir så märkbart hur lite jag egentligen orkar med för när jag tänker efter har det ju inte var några jättekrävande dagar. För de allra flesta har det nog varit rätt normala dagar men nu är ju inte jag som de allra flesta inser jag.

Trassel har fått tid för att operera sitt knä. Häromkvällen var hon ledsen och orolig. Hon har ju opererat sig en gång förut men då var hon bara bebis så hon har inget minne av det. Oron satt kvar morgonen efter så hon fick vara hemma från skolan.

Igår var vi till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för inskrivning och träff med narkosläkaren. Det är 1 mån kvar tills operation men allt ska ju förberedas och planeras. Vi hann med ett besök på lekterapin också och Trassel fick kolla in vilka prylar hon vill låna med sig därifrån upp till avd. Hon fick en massa sjukvårdsmaterial med sig hem också, att leka med och det gjorde succé för hon har sedan dess gått omkring med en käck operationsmössa på huvudet.

Jag har varit lite oense med Grabben. Han agerar utan att tänka och det hör ofta till med hans diagnoser och vi försöker ha förståelse över det men ibland när jag är så här extra supertrött är det svårt att inte bli lite ilsken över hans agerande. I förrgår berättade han att skolmaten varit så totalt oätlig (majs iblandat i grytan) att han varit tvungen att gå till Sibylla och handla hamburgare. Han har ett eget bankkort och det hade han betalat med och så långt är det väl ok men saken är den att han hade ingen aning om hur mycket (eller lite) pengar som fanns på kortet. Han bara beställde hamburgaren ändå och chansade på att pengarna skulle räcka.

Det är inte bra att han gör så. Tänk om han inte haft tillräckligt med pengar och stått där med en hamburgare som han inte kunnat betala. Det hade ju blivit väldigt jobbigt för honom. En sådan situation är jag inte alls säker på att han skulle hantera på rätt sätt. Tidigare har han alltid ringt till mig och bett mig kolla på banken hur mycket pengar han har på kortet. Nu trodde han antagligen att han inte skulle få skippa skolmaten för mig så därför frågade han inte.

Nu ska vi ordna med egen inloggning för honom så han kan hålla koll på saldot själv. Men jag gissar på att han inte kommer att komma ihåg att göra det.

Han har även en hemuppgift som ska göras och den struntar han i. Det är en bokrecension som ska vara inlämnad om ca 2 v. Grabben är ingen bokläsare. Han har vetat om uppgiften i flera månader men ändå har han inte fått tummen ur. Efter någon månad fick jag honom att låna en bok, den var på endast 86 sidor. Läraren hade sagt att minimum var på 100 sidor. Jag mejlade och förklarade hans ovilja till hemuppgiften och läraren (som är av den vettiga sorten) tyckte att eftersom vissa människor helt enkelt inte är bokläsare skulle han få dispens och det räckte med denna bok på 86 sidor. Trots detta verkade det helt omöjligt för Grabben att ens öppna den jäkla boken.

På dagen före påsklovet berättade Grabben att han fått en lapp från skolbibblan med meddelandet att han måste lämna tillbaka boken. Jag sa att det säkert skulle gå bra för honom att få låna boken ytterligare några veckor om han bara frågade biblotekarien. Efter skolan frågade jag honom hur det gått och han sa att biblotekarien inte varit där så han hade lämnat in boken (eftersom det stod så på lappen och man ska alltid göra som det står...)och han stod alltså utan bok.

Jag insåg att någon ny bok skulle han aldrig komma hem med på egen hand så jag tog med honom till stadbiblioteket för att försöka hitta någon passande bok där. Det var inte så lätt eftersom han inte har någon idé om vilken typ av bok han kan tänka sig läsa. Dessutom såg han ut som om han var straffkommenderad dit (och det var han ju nästan i och för sig) och det gick knappt att tilltala honom.

Efter mycket om och men hittade han (jag) en bok som accepterades. Den var på 110 sidor så någon dispens behövdes inte för denna bok. Jag sa att han måste läsa minst 10 sidor per dag för att hinna. Första kvällen gjorde han det fast under protest och samtidigt som han snackade med polarna via Skype. Igår påminde jag honom om att han skulle komma ihåg att läsa och då sa han att han redan gjort det och dessutom hade han kommit på att han skulle läsa 5 sidor innan han somnade också för då skulle ju han hinna färdigt med boken mycket snabbare. Han sa även att han redan gjort spanskaläxan. Jag hann bli riktigt glad och imponerad av hans initiativförmåga.

Glädjen höll i sig tills i morse då jag gick in till honom för att väcka honom. Boken låg där i hans rum och en penna var instucken som markering för hur långt han läst. Jag kunde inte låta bli att kolla och suckade djupt när jag såg att han var på sidan 10. Han hade ljugit för mig kvällen innan. Spanskaläxan var inte heller gjord visade det sig.

Jag kunde ju inte låta bli att fråga honom om detta när jag väckt honom. Lögnen om boken erkände han direkt. Spanskaläxan hade han gjort i skolan påstod han. "Kan du den då?" frågade jag. "Nä" fick jag till svar. "Men hur kan du då säga åt mig att du gjort spanskan?" undrade jag, allt mer arg. "Du frågade om jag gjort läxan men du frågade inte om jag kunde den" fick jag till svar och för hans del var vår diskussion färdig.

Ikväll har han 20 sidor att läsa om han ska hålla planeringen. Det kommer han inte att göra. Han kommer att panikläsa sista dagen och därefter försöka få ihop en recension med mig som hjälp. Hur jag vet det? Jo, jag skulle antagligen gjort på samma sätt själv. Väntat till sista minut och sedan stressa mig galen. Sådan mor, sådan son i Bokstavslandet.

Talsvårigheter

På långfredagen åt vi hemma hos farmor. Där träffade vi barnens kusin och hennes mamma. Tittade på några gamla videofilmer från när barnen var små. Grabbens tal var svårt att förstå på den tiden. Vi i familjen hade inga problem med det och inte heller hans dagisfröknar men när det t ex kom en vikarie på dagis eller när vi fick besök var det ingen av dem som förstod vad han sa.

Jag glömmer aldrig när vi för första gången skulle träffa en logoped av just den anledningen. Det var en rätt bister kvinna som var logoped och Grabben hade inget som helst intresse av att sitta stilla på en stenhård stol och bläddra i bilderböcker och säga vad han såg på bilderna. För det första förstod logopeden inte många ord av vad han sa. För det andra gled han runt på stolen som om den vore svinhal. För det tredje kunde man tro att logopeden aldrig träffat ett barn med koncentrationssvårigheter tidigare.

Detta var ju några år innan Grabben fått sina diagnoser men hans problematik var ju tydligt redan då. Vi fick i alla fall till hemläxa att träna på fram- och bakljud för att få bukt med Grabbens talsvårigheter. Några år senare satt fram- och bakljuden där de skulle och då hade en talpedagog i skolan tagit över träningen. Grabben läspade också och kunde inte säga R så det blev en hel del att öva på.

Talpedagogen var även hon en bister kvinna som inledde varje övningstillfälle med att "Tvätta munnen". Det innebar att man skulle låtsas att munnen var ett rum som behövde tvättas. Tungan var tvättsvampen och man skulle gnugga på väggarna (insidan av kinderna), i taket (gommen), golvet (under tungan) och fönstren på både in- och utsidan (tänderna). Detta skulle man göra medans man tittade sig i en spegel. Talfröken gjorde övningen först och sedan skulle Grabben göra lika.

Jag var med vid ett sådant tillfälle och jag är full av beundran för Grabben som trots att han äcklades så enormt över att se denna tant vända in och ut på sin tunga framför spegeln ändå klarade av att stanna kvar i rummet. Han gjorde inga större framsteg på dessa träffar utan vi tränade mycket hemma istället och tillslut fungerade talet perfekt.

Några år senare började Trassel skolan och då uppmärksammades även hennes läspning. Efter en enda träff med samma talfröken som Grabben haft vägrade hon gå dit igen. Anledningen var "Tvätta munnen"-övningen. Vi bestämde att vi tränar hemma istället. Talpedagogen var säkerligen duktig på sitt jobb men mina barn gjorde hon ingen större succé hos.

En idiot till chef

Efter att ha varit borta från arbetslivet i ganska många år var det dags för mig att arbetsträna. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle kunna jobba med det som under många år varit mitt huvudsakliga yrke utan valde att gå tillbaka till att jobba inom vård och omsorg. Det var inom det området jag börjat efter gymnasiet och jag kände att det fortfarande var ett jobb jag skulle trivas med.

Jag trivdes från första dagen. Vissa av arbetskamraterna var jag bekant med sedan tidigare och personerna vi vårdade var alla underbara på sina egna speciella sätt. De hade förståndshandikapp av varierande grad.

Det gick ganska lång tid innan jag fick möjighet att prata med chefen för arbetsplatsen. Han hade sitt kontor i en annan del av stan och eftersom jag arbetstränade bara 4 tim/dag så hade vi inte träffat på varandra annat än vid korta tillfällen och då i princip bara hälsat på varandra.

Så fick jag veta att chefen önskade ett möte med mig. För mig kändes det helt naturligt. Han ville väl lära känna mig. Det jag tyckte var lite märkligt var mina arbetskamraters reaktioner när de fick höra om mötet. Jag märkte att de nästan verkade vara nervösa för min skull. Jag hade hört rykten om att chefen inte var den lättast person att ha och göra med men tänkte att det kanske bara var snack.

Jag hade redan från arbetsträningens start varit helt öppen inför kollegorna om Grabben och hans diagnoser. Eftersom jag kände några av arbetskamraterna sedan tidigare blev det så att vi pratade mycket om hur det är att leva i Bokstavslandet.

Av den anledningen kändes det helt naturligt för mig att lägga alla korten på bordet när chefen frågade av vilken anledning jag inte jobbat på så många år. Det var liksom oundvikligt att inte nämna hur mycket livet i Bokstavslandet sliter på dess innevånare. Jag kände att detta måste vara en person som borde förstå eftersom hans jobb är att vara chef över en arbetplats där man vårdar funktionshindrade personer.

Jag hade inte kunnat ha mer fel om en människa. Så snart jag nämnt Grabbens diagnoser avbröt chefen mig med att fråga: "Vad är det för en jävla inkompetent läkare som har kommit på idén att ge Grabben 3 diagnoser???". Först blev jag helt chockad över hans ord. Förbluffad. Sedan blev jag oerhört arg. Jag kände hur det började koka i mig och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig lugn när jag berättade att den jävla inkompetenta läkaren i själva verket var överläkaren på Bup och hon var allt annat än inkompetent.

Sedan började utfrågningen. Chefen undrade av vilken anledning Grabben blivit utredd från första början. Han frågade varför vi låtit detta ske. Han frågade vad som hänt i Grabbens första levnadsår eftersom det var uppenbart att han gått igenom något trauma. Åh, vad jag önskar att jag haft en möjlighet att spela in allt han sa och påstod. Det låter verkligen inte klokt så här i efterhand. Slutklämmen från chefen var iallafall att det var mitt fel att Grabben visade de symptom han visade. För honom var det solklart att jag hade orsakat det genom att sluta amma honom för tidigt. Jo, han frågade faktiskt hur länge jag ammat Grabben.

Något som heter Adhd eller Asperger eller för den delen Tourette finns inte, var chefens teorier. Man ska inte sätta diagnoser på folk. Och jag skulle passa mig noga för att komma till arbetsplatsen och tro att jag kunde behandla vårdtagarna på samma sätt som jag behandlade min son.

Efter alla dessa påståenden från en uppenbarligen idiot till chef kände jag att nu får det vara nog. Jag visste att jag var bra på mitt jobb. Både vårdtagare och kollegor tyckte väldigt bra om mig, det fick jag höra varje dag av dem. Jag visste även att jag var en mycket bra mamma. Att sitta och lyssna på detta skitsnack blev bara för mycket.

Jag började med att tala om för chefen att om inga diagnoser fanns så skulle han troligtvis vara arbetslös själv för då skulle ju uppenbarligen inga vårdtagare finnas. Sedan sa jag att diagnoserna hade förändrat livet för både min son och mig själv. Till det bättre. Man kan tro vad man vill om diagnoser men faktum är att problematiken finns där ändå, vare sig med eller utan diagnos på papperet. Skillnaden är att en diagnos på papperet gör att man får rätten till hjälp och stöd och DÅ kan problematiken minska. Det gjorde den för oss och ingen jävel ska sitta och påstå att det var fel beslut att få Grabben utredd.

Vårt möte blev långt och otrevligt. Efteråt undrade kollegorna hur det gått. De hade såklart vetat om chefens åsikt i diagnosfrågor och det var därför de varit nervös för min skull. Jag blev besviken på dem för jag önskade att jag blivit förvarnad. De sa att chefen inte tyckte om personer som sa emot honom. Just då kunde jag inte bry mig mindre.

Efter några månader var det dags att förlänga arbetsträningen och då kom beskedet att chefen tyckte att det inte var någon bra idé. För min egen skull var det bättre att jag letade en annan plats att arbetsträna på. Kollegorna blev chockade för de hade räknat med att jag skulle få stanna. Jag blev inte chockad men jag blev ledsen. Uppenbarligen var jag så obekväm att ha kvar så han hellre valde bort gratis arbetskraft. Lika bra att det blev så känner jag nu. Jag hade aldrig klarat av att tiga mig igenom ett arbete där. Att spela en annan person än vad jag är och att låta en idiot tro att jag inte kunnat ta hand om mitt barn på rätt sätt.

I efterhand har jag fått höra att chefen fått mängder av klagomål och anmälningar på sig pga olika uttalanden han gjort. Jag fick frågan om jag ville anmäla honom men jag kände då att jag inte hade några bevis. Det var ju bara han och jag på mötet. Han är en person i chefsposition med ett stort ansvarsområde och jag är bara en galen mamma. Nä, någon anmälan gjorde jag aldrig men jag tar varje tillfälle jag kan och berättar för folk om vilken idiot han är.

Hundbröder

Under de snart 22 åren jag och Mannen tillbringat tillsammans har ett antal husdjur funnits med i vårat liv.

Närmare bestämt:

3 katter
3 hundar
2 kaniner
2 marsvin
1 tamråtta
2 undulater
och ett okänt antal akvariefiskar

Vi gillar djur kort o gott. Vår första hund var en Golden som blev vårt första möte med bokstavsvärlden fast det förstod vi inte då. Så här i efterhand har vi förstått att käre G hade grav ADHD. Vi bestämde oss tidigt för att skaffa hund. Eftersom det verkade som om jag inte skulle kunna bli gravid ville vi så gärna ha en hund att ödsla vår kärlek på. Samma vecka som vi skulle hämta hem en 8 v gammal G fick jag beskedet att jag var gravid.

G visade sig vara en speciell hund. Han var stor, stark och hyperaktiv. Han gjorde precis det som föll honom in. Han var smart men alldeles för impulsiv för att hinna använda hjärnan vid de flesta tillfällen. Vi gick på hundkurs såklart och mitt minne därifrån är när jag gång på gång drogs omkull på den leriga gräsplanen av G som tyckte det var hysteriskt kul att se mig ligga där och sprattla.

Han testade oss gång på gång. Det gällde att vara superbestämd och tydlig mot honom för det var bara då han lyssnade. Han älskade att bada. Kunde bada i timmar i havet vid stugan. När han gick jaktkurs och skulle tränas i vattenapportering hade han som de flesta med ADHD svårt att vänta på sin tur. Instruktören bestämde att bara därför skulle han få vänta till sist. Att se alla andra hundar få hoppa i vattnet före gjorde G helt förtvivlad och stressad. När han kom hem från kursen var han så uppstressad att han var nära en kollaps.

Med tiden bestämde vi oss för att skaffa ytterligare en hund. Det blev B som var en halvbror till G. De hade samma mamma. B var en helt annan personlighet. Han lugn när G var vild och han var försiktig när G var våghalsig. Det var inte kärlek vid första ögonkastet för G men efter ett tag kom de riktigt bra överens så länge G fick bestämma.

G´s stora skräck var att klippa klorna. Jag försökte på alla möjliga sätt men han kom aldrig över sin skräck. Oftast lyckades jag bara klippa en klo åt gången eftersom han alltid tog klotången och stack iväg med den när det första klon var klippt. Då var han så uppskruvad av rädsla o skräck så det inte var någon idé att forstätta.

G tyckte om när det kom gäster men hans kärlek var inte besvarad av alla. Många hade svårt för hans intensiva sätt och hans lilla specialité som var att ta gästens hand i sin mun och apportera dem uppskattades inte av så många. Man kan säga att han var en oerhört vänlig men något hårdhänt hund i sitt bemötande av människor.

När Trassel var 3 år gick inte vårt livspussel ihop längre. Mannen hade börjat pendla till en annan stad för jobb och jag jobbade heltid men utan körkort fanns ingen möjlihet att ta sig hem för att rasta hundarna på lunchen. Grabben hade det som jobbigast med sina diagnoser och hundarna fick definitivt inte den tid de behövde av oss. Det var en tungt beslut att ta när vi valde att omplacera dem till nya familjer. Vi valde att dela på hundbröderna. De skulle få komma till varsin familj eftersom vi märkt att G var så dominant över B att han tappat sin egen identitet.

Vi hittade helt underbara nya familjer åt G och B och vårt samvete blev lite lättare. G fick ett långt härligt liv med många bad och mycket lek. Han somnade in för ett par år sedan. B bor fortfarande kvar hos sin familj och han blev tillslut en självständig vovve.

Efter ett antal år skaffade vi hund igen. Jag kommer aldrig att kunna jobba heltid och då funkar det att ha hund. Denna gång valde vi en annan ras. Honom ska jag skriva mer om en annan gång.

Dämpad glädje

Men vet ni, jag har ju helt glömt bort att berätta en sak! Jag har fått min sjukskrivning godkänd!

Mannen kollade kontot en kväll och såg att en summa pengar satts in av Försäkringskassan. Jag hade inte fått något besked från dem sedan i början på månaden då de meddelande att de begärt fler uppgifter från läkaren. Jag hade redan då tappat hoppet eftersom jag fått avslag för den ansökan jag gjorde för dec - jan. Det nya intyget gäller från feb - apr och eftersom det snart var slutet av mars var jag säker på att det var kört för min del.

Jag loggade in på F-kassans hemsida och kollade mina uppgifter där. Jo men där stod det ju att pengarna som betalats ut till mig var sjukpenning från 1 feb. Min reaktion var inte den som jag väntat mig. Jag hade trott att jag skulle bli jublande glad åt ett sånt besked men istället kände jag mig nästan likgiltig.

Trassel tittade på mig och undrade om jag inte var glad. Jag svarade att visst var jag glad. "Det syns inte" sa Trassel och det hade hon rätt i. Sanningen är den att jag har varit så förbannat arg på F-kassan under så lång tid nu och den känslan gick inte att få bort i en handvändning. Det skulle faktiskt ta flera dagar innan jag kunde känna riktig glädje.

Ett par dagar efter jag sett pengarna på kontot ringde en handläggare från F-kassan och berättade att hon nu tagit över mitt ärende. Hon undrade hur jag mår. Jag bestämde mig för att vara brutalt ärlig och sa: "Jag mår förbannat mycket sämre nu än vad jag gjorde när jag blev sjukskriven av läkaren i december och det beror väldigt mycket på Försäkringskassan". Jag berättade om hur de senaste månaderna varit för mig. Hur fruktansvärt det är att gå i ovisshet och hur frustrerande det varit att veta att de har hela makten att besluta om mitt liv.

Handläggaren drog sina standardfraser om vilka regler de har att följa. Att en anställd snickare som bryter benet självklart får bli sjukskriven men att en arbetslös snickare som bryter benet inte får bli sjukskriven för han kan ju ta ett annat jobb. I mitt fall betyder det alltså att om jag hade en anställning skulle jag få vara sjukskriven men eftersom jag är arbetssökande måste mitt fall jämföras mot alla yrken som finns. Trots att jag endast har utbildning inom administration ska jag alltså bedömas efter precis alla yrken som finns. Jag svarade: "Jag hör vad du säger och jag vet att det är reglerna men jag kommer aldrig att säga att jag tycker det är rätt!".

Handläggaren påpekade att jag nu är sjukskriven till sista april och sedan ska ett nytt intyg in och bedömas. Ni kanske förstår varför jag har svårt att känna mig glad? Jag får en månad på mig att hämta andan och sedan börjar det om igen. Ovissheten...

Mitt hopp står till att F-kassan faktiskt godkänt detta intyg och då borde det bli svårt för dem att ge avslag på nästa intyg som säger samma sak. I denna sjukskrivningsperiod står det klart och tydligt att det aldrig kommer att vara möjligt för mig att jobba mer än 50%. Det har de godkänt en gång och då borde de godkänna det nästa gång också. Men man vet aldrig med F-kassan. Det är något jag lärt mig. Man vet aldrig...

Låsta tankar

När Grabben fått tankarna på något är det svårt för honom att släppa in något annat i hjärnan. Han låser sig på just den tanken och då är det inte mycket annat som existerar.

Nu har han tankarna på en ny dator. Han har tjatat länge om att han vill bygga ihop en egen dator. En värsting-speldator. Det är det enda han pratat om de senaste veckorna. Igår var det äntligen dags att klicka hem beställningen. Vetskapen om att datorn är beställd gjorde honom inte lugnare eftersom nätbutikens hemsida inte lämnade någon information om hur lång leveranstiden är. Nu kommer han att vara fortsatt låst vid tanken på datorn tills den levereras. Flera gånger om dagen kommer han att fråga om vi fått något SMS eller mejl med bekräftelse på leverans.

Om butiken hade uppgett att leverans sker inom t ex 5 dagar så hade han även låst på det och om det då blivit några dagars försening så hade det rubbat honom ordentligt så det finns egentligen inget sätt som är bra när det gäller beställningar och leveranser.

Samtidigt som han har denna låsning måste han försöka leva som vanligt tycker vi. Det tycker inte han. Vi tycker att han t ex måste läsa på till spanska-provet. Han säger att han inte vet vad provet ska handla om och kan därför inte läsa på. Vi säger att provet omfattar det han lärt sig sedan senaste provet. Han säger att han inte vet vad han lärt sig, att han inte vet vilken dag provet är och att han inte kommer ihåg vad läraren sagt om detta förra veckan.

Vi säger att han måste anteckna sånt då när läraren berättar. Han har ett hjälpmedelsprogram i mobilen just för detta ändamål men han kommer aldrig ihåg att använda det. Jag svär och säger "Det var då självaste fan att inte lärarna kan kommma ihåg att påminna dig om att anteckna det i mobilen". Känner hur arg jag blir fast jag vet att jag inte får bli arg när han låser sig.

Han själv plockar med sina magnetkulor. Bygger ihop dem i olika former. Det är sånt han gör när han blir stressad. Plockar och plockar med magnetkulorna och varje gång jag säger att han måste iallafall öppna spanska-mappen (som han tack o lov kommit ihåg att ta med hem från skolan)får jag till svar "Du måste sluta stressa mig".

Till slut kommer även ångesten. Han säger att han aldrig kommer att klara provet eftersom han inte vet vad han ska läsa på. Det gör ont att se honom må på det viset. Jag vill hjälpa honom, säger åt honom att han måste våga visa i skolan att han behöver extra stöd med just sådana här saker, att planera och kommma ihåg. Ingen i klassen skulle reta honom, det är jag säker på. Flera andra i klassen har själva diagnoser. En av dem har ju t o m egen assistent.

Grabben är smart och det vet lärarna. Han får fina resultat på proven. Därför kan de inte förstå att han behöver stöd och hjälp med annat som t ex planering. Att någon som brukar få alla rätt på proven behöver hjälp med att komma ihåg att anteckna vilken dag provet ska vara och vad det ska handla om. Det går inte ihop för dem att det är så många barn med t ex Asperger fungerar.

Igår kväll var jag tvungen att lämna Grabben medans han fortfarande plockade med magnetkulorna och spanska-mappen låg kvar oöppnad. Klockan blev för mycket och jag insåg att jag inte skulle komma längre med honom, att det var bättre att lämna honom ifred och hoppas att något av det jag sagt hade gått in i skallen på honom (även om hjärnan var fullproppad med datatankar).

I morse gjorde jag ett nytt försök. Frågade om han kollat i spanska-mappen.
"Provet är i morgon" sa han tyst. "Hur vet du det?" frågade jag. "Det låg ett papper från läraren i mappen och där stod det uppskrivet vilken dag det är och vad provet handlar om" sa Grabben. "Men visste du inte att du fått det papperet?" sa jag och visste vad svaret skulle bli. "Nä, det hade jag glömt.."

Ikväll ska vi alltså försöka få honom att plugga spanska, nu när vi vet vilken dag provet är och vad som ska pluggas in. Jag påminde honom om att han måste ta med sig mappen hem igen idag efter skolan. Han får en påminnelse varje dag i mobilen om att han ska ta med ev läxa hem när skolan slutar men saken är den att Grabben tar bokstavligt på ordet läxa och den här gången är det ju ingen läxa utan ett prov så jag är inte helt säker på att mappen kommer med hem.

Efter det har vi problemet med att koppla bort tankarna på datorn för att kunna ta emot lite spanska och det är antagligen den största utmaningen av alla.

Den bästa doktorn

Så var det då dags för Grabbens återkommande läkarkontroll på Bup. Av olika anledningar har Bup haft svårt att behålla sina läkare så det har blivit ett antal nya bekantskaper under åren som gått.

Grabben, som inte gillar förändringar, blev inte direkt överförtjust när han fick veta att han ännu en gång skulle få en ny läkare. En ny person som skulle ställa massor av frågor som Grabben tycker är jobbiga. Dessutom har det ju varit en del prat här hemma om hur mycket tid han tillbringar framför datorn och hur obefintlig tid han lägger på andra aktiviteter. Eftersom detta är sånt som läkaren också brukar fråga om var Grabben mer nervös än vanligt.

Vi satt i väntrummet och 10 minuter försenad kom en man gåendes i korridoren och log vänligt när han närmade sig oss. Han riktade sig till Grabben, presenterade sig och bad om ursäkt för att han var försenad. Efter att han hälsat på mig och Mannen visade han oss vägen till hans rum.

Där inne började han med att förklara för Grabben att han förstod att det måste vara jobbigt att hela tiden behöva byta läkare. Han berättade att han läst igenom journalen och visste därför en hel del om Grabben men att han helst skulle vilja ställa några frågor för att få sig en bild av hur det är nu. Grabben hade varit tyst hela tiden och såg både misstänksam och besvärad ut på samma gång.

Läkaren Grabben vad han gillade att göra på fritiden, vilka intressen han har. Grabben svarade "Data" kort och gott. Då sa läkaren att han nog kunde gissa vilket typ av spel Grabben gillar mest. "Jag tror du är en Minecraft-kille!". Grabben sprack upp i ett leende då gissningen var mitt i prick. Så var isen bryten och när läkaren visade sig insatt i dataspelsvärlden och dessutom hade en egen son som var dataspelsfantast, ja då kände nog Grabben att den här läkaren var någon som kunde förstå honom till fullo.

Resten av läkarbesöket bestod av lättsamt prat och Grabben t o m skämtade. Jag har aldrig sett honom så avslappnad under att läkarbesök. Han hade också vuxit rejält sedan sist och det gör honom alltid stolt.

Vi fick tips av läkaren om att dagar då det väntar stora utmaningar för Grabben kunna ge honom lite extra medicin för att han ska hantera situationerna bättre.

När vi lämnade Bup gjorde vi det med ett leende. Vi var alla överens om att detta var den bästa läkaren hitills. Kan knappt tänka mig att det finns bättre läkare. Hoppas han blir kvar så vi får träffa honom fler gånger.

Med Asperger som lunchsällskap

Trassel, som haft sådant besvär med sitt hoppande knä, fick en tid för läkarbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna. Eftersom hon skulle till dr tidigt på morgonen och vi har rätt många mil att åka bestämde vi att vi skulle åka ner redan dagen innan och bo kvar på hotell. Lyxa oss lite, hela familjen tillsammans.

Vi kom ner till Stockholm sent på em på tisdagen och då hade Grabben redan gjort upp planer om vad han skulle göra. Hans favoritaffär i Stockholm är SiFi-bokhandeln i Gamla Stan. Nördarnas paradis. Dit hade inte jag och Trassel någon längtan så Grabben och Mannen gick iväg med raska steg så snart vi parkerat bilen inne i city.

Vi sammanstrålade senare och då visade Grabben lyckligt upp en t-shirt och en samlarfigur som han köpt på SiFi-bokhandeln. Jag hade redan tidigare lovat honom nya skor och därför styrde vi stegen mot Stadium. Där inne fanns alldeles för många skor att välja bland. Det är inte en av Grabbens strykor. Trassel, som redan hade varit där och köpt skor ensam med mig, hade massor av förslag på vilka skor hon tyckte Grabben skulle välja. Han blev oerhört stressad av hennes små tillrop och ett tag var det nog bra nära att hon fick en sko i huvudet. Tillslut hade han äntligen valt ett par snygga Björn Borg-sneakers och nöjda gick vi därifrån för att äta middag med en god vän.

Redan på kvällen började Grabben göra upp planer för nästa dag. Eftersom läkarbesöket skulle avklaras tidigt på fm skulle vi ju hinna med en hel del annat också innan det var dags att åka norrut och hem igen.

Grabben fullkomligt älskar museum. Han har inget emot att besöka samma museum flera gånger, snarare tvärtom, ju fler gånger han varit där ju mer vet han vad som väntar och det är liksom hans trygghet, att veta vad som väntar.

Naturhistoriska har alltid legat i topp bland de museum Grabben gillar. Vi har varit där många gånger förr. Nu tyckte Grabben att vi skulle passa på att åka dit igen eftersom vi säkert skulle hinna dit redan till öppningstid. Läkarbesöket var färdigt kl 09.50 och Grabben var överlycklig eftersom Naturhistoriska öppnade kl 10.00.

Sagt och gjort, vi åkte dit. Allt för att göra Grabben lycklig. Tur att övriga familjen också gillar museum. På drygt 2 timmar hade vi hunnit igenom hela muséet. Det har sina fördelar med att ha vissa bokstavsdiagnoser. Adhd gör att man är snabb.;)

Från Naturhistoriska åkte vi till Kista Galleria. Det var meningen att vi senare på em skulle träffa goda vänner där men så snart vi kommit fram ringde telefonen och träffen blev inställd pga sjukdom. Trist såklart, vi hade alla sett fram emot att träffa varandra men nu får det dröja lite längre. Men den som väntar på något gott...

Vi bestämde att vi ändå skulle stanna kvar i gallerian, det var ju dags för lunch. Då började allt spåra ur. Antagligen var det alldeles för mycket folk för att Grabben skulle känna sig trygg. Mitt förslag var att vi skulle äta lunch på MAX-restaurangen som finns i gallerian. Alla var med på det utom Grabben som fått syn på Burger King´s skyltar.

Han låste totalt på Burger King. Jag blev vrång och sur på mitt vis (kom ihåg här att även Mamman har sina bokstäver) och jag ville verkligen att vi skulle äta på MAX. Därför sa jag:"Nu är det MAX vi ska äta på punkt slut!".

På vägen till MAX såg jag ju Grabbens mer och mer spända halsmuskler och axlar. Jag såg ju vad som var på gång men i min tjurighet valde jag ändå att denna gång skulle han inte få bestämma. Inne på restaurangen skulle Mannen ställa sig i kön och frågade oss vad vi ville ha att äta. Grabben sa: "Jag kommer inte att äta här, jag ska äta på Burger King". "Men nu är det ju på MAX vi är" sa jag och tyckte att jag hade övertaget. Det hjälpte inte. Han upprepade gång på gång att han tänkte äta på Burger King.

Att ens försöka diskutera med honom när han fått en låsning är helt omöjligt. Det vet jag. Det är då man ska plocka fram sin lugnaste sida och ha det största tålamod av alla. Trots detta stormade jag ut från MAX med familjen i hälarna. Arg var jag så att det rykte ur mina öron. Stegen styrde mot Burger King.

När vi kom fram dit försökte jag sansa mig och andades djupt och frågade Grabben vad han ville äta. Han ville ha en ostburgare. Vi beställde och killen i kassan frågade om det skulle vara ett helt mål (dvs burgare, strips och läsk) och det sa vi att det skulle vara. Alla skulle ha varsitt mål. Vi betalade och stod kvar i kön för att vänta på maten. Grabben frågade då varför vi beställt ett mål åt honom. Han ville inte ha strips. Jag sa att det inte gjorde något, han behövde inte äta stripsen om han inte ville. Det lyssnade han inte på. Han låste på att jag beställt strips trots att han inte ville ha.

Både jag och Mannen försökte förklara för honom att han inte skulle bry sig om stripsen. Strunta i dem. Lägga dem åt sidan. I Grabbens huvud fungerade inte det. Vi hade beställt fel och om det blir fel är det omöjligt att acceptera för honom. Han fick en hang-up på de förbaskade stripsen innan vi ens hade fått dem på brickan. Själv började jag känna mig mer och mer svettig. Folkmassan runt omkring, det eviga surret av röster och mitt försök att hindra Grabbens utbrott som nu var nära, allt detta gjorde mig knäsvag.

Till slut blev det för mycket för Grabben och han sa med hög röst "NU MÅSTE ALLA I KÖN VARA TYSTA!!". I samma ögonblick fick vi maten på brickan och till Grabben sa jag: "Nu får du lita på oss att det ordnar sig om du bara följer med oss, vi ska ordna det men vi måste hitta någonstans att sätta oss".

Av någon anledning lyssnade han och följde med oss till ett bord. När vi satt oss ner sa jag ännu en gång till honom att allt skulle ordna sig. I samma ögonblick öppnade han papperet runt hamburgaren och fick se att det inte bara var ost på burgaren, där var ketchup, senap, dressing och gurka också. Helt fel jävla hamburgare trots att jag varit övertydlig vid beställningen. Det blev till att klaga och få nya hamburgare innan vi äntligen kunde äta vår lunch.

Tisdagskvällens mysiga middag blev en stark kontrast till onsdagens lunch. På middagen höll sig herr Asperger i bakgrunden men på lunchen ville han vara med och jäklas med Grabben. Asperger kan vara en trevlig bekantskap vid många tillfällen med att ha honom med som lunchsällskap i en överfull restaurang är inte det optimala.

Intresse eller beroende?

"Kan jag inte få äta uppe i mitt rum om jag loooovar att komma ner en stund i kväll och prata lite?"

Grabben hade kommit ner till köket eftersom middagen var färdig. Jag suckade och tvekade en stund innan jag svarade ja. Så snart jag sagt ordet han väntat på tog han med sig tallriken med mat och försvann snabb som en vessla upp till sitt rum.

Han kom aldrig ner och pratade den kvällen. Det förstod jag redan innan och hade inga förväntningar på att det skulle ske. Det är sällan han kommer ner och pratar på kvällen. Det brukar vara vid middagsbordet vi får en chans att få den kontakten med honom.

Han tillbringar i stort sett all fritid inne i sitt rum, framför datorn med headsetet på, spelandes Lord of Legends, Mindcraft eller något annat onlinespel. Kompisarna sitter hemma hos sig, i sina rum framför sina datorer och snackar med honom via Skype. Det är så de umgås. Varje dag från skolan slutar tills det är dags att lägga sig.

De verkar ha roligt, för det mesta i alla fall. Oftast tjoar och pladdrar Grabben glatt där framför datorn. Ibland blir det missförstånd och man hör honom svära och riva ifrån "Va´fan gjorde du så där för!". När han är uppretad räcker det med att Trassel bara passerar hans öppna dörr, kanske småsjungandes, för att han ska vråla åt henne att hon ska hålla käften och inte störa honom. Om hon inte lyder är risken stor att hon åker på en smäll av honom.

Vi har alltid uppmuntrat honom till att sitta vid datorn eftersom det är hans allra största intresse. Det är ju också hans sociala liv just nu. Vi har uppmuntrat och jämfört med att en unge som har frimärkssamling som intresse eller fotboll aldrig blir ifrågasatt. Nu börjar vi själva ifrågasätta hans intresse eftersom det börjar likna ett beroende.

Han har alltid tidigare hållit de stopptider vi satt. Nu är det undanflykter som "jag måste bara spela klart matchen" och helt plötsligt har stopptiden överskridits med 1 timme eller 2. Han har inte tid att komma ner och äta tillsammans med oss och de gånger han gör det är han oftast så stressad eftersom kompisarna pratar på där uppe i lurarna och han missar det.

Tidigare har vi lyckats locka honom med att kolla på film tillsammans med oss. Det funkar inte längre. Får han inte spela så blir allt fel för honom och när allt är fel för honom blir det väldigt jobbigt här hemma.

Än så länge har han inte vägrat att gå till skolan pga datorn. Tvärtom, han gillar att vara i skolan, antagligen för att hans spelkompisar går i samma klass så han träffar dem varje dag. Jag hade ju önskat att han och hans spelkompisar träffades IRL på fritiden också men saken är den att flera av dem har samma problematik som Grabben och antagligen passar det dem precis som Grabben bättre att umgås via Skype.

Något idrottsintresse har inte Grabben. Han har friidrottat en gång i tiden men slutade eftersom det var så svårt för honom att avbryta det han gjorde här hemma när det var dags för träning. Han är överhuvudtaget inte intresserad av idrott förutom att kolla på bandy och nu är den säsongen över. Han är inte heller intresserad av att gå ut i naturen.

Han har rätt mycket tics nu och det är ju jobbigt när man ska umgås med folk IRL. Då passar det bättre att prata via lurar för då är det ingen som ser när han blinkar och rycker. Han kan t o m göra sina höga tics-ljud eftersom kompisarna tror att det ingår i allt tjoande och skrikande i spelet. På så vis är det ju bra för honom, att han känner att han kan vara sig själv.

Så vad gör man? Han ligger mycket bra till i skolan och har kompisar även om de umgås via Skype. Spelar väldigt många timmar varje dag. Ska vi kalla det intresse eller är det ett beroende?

Kisspaus i safariparken

Här hemma har vi börjat prata om vart vi ska åka i sommar. Det blir bara ett par dagars semester tror jag. Antagligen kommer jag att vara utplacerad i någon arbetsmarknadsåtgärd hela sommaren så om vi ska åka någonstans måste det nog bli över en helg. Vi pratar om Kolmården. Där har vi varit förut och det är ett ställe som passar hela familjen.

Sommaren 2006 åkte vi till Stockholm. Andra dagen skulle vi göra en dagsutflykt till Kolmården. Detta var sommarens varmaste dag och resan dit var lång. När vi äntligen kommit fram bestämde vi att vi skulle börja med att åka igenom Safariparken. Det var lång kö in och jag passade på att fråga barnen om de behövde kissa. "Näe" blev svaret. "Det helt omöjligt att kissa när vi kommit in i Safariparken, så är ni det minsta lilla kissnödig så skall ni göra det nu!" försökte jag. De bedyrade att de inte var det minsta lilla kissnödiga.

Vi åkte in i parken och tyckte att "det här blir kul!". Efter två minuter hör jag Trassel harkla sig och säga: "Mamma... vet du.... jag är kissnödig". "Då får du hålla dig!" svarade jag fast jag så väl vet att när hon säger att hon behöver kissa så är det bråttom. "Jag kaaaaan inte!" Nu börjar hon låta panikslagen. Jag inser att jag måste agera snabbt. Allt medans bilen sakta åker förbi giraffer, antiloper och strutsar byter Grabben och jag plats. Jag klättrar över till baksätet och han sätter sig fram bredvid pappa.

Jag lutar mig över baksätet och försöker febrilt leta fram en plastkasse från våra väskor i combibilens bagageutrymme. YES! Hittar en plastkasse! SHIT! Den är full av hål. Fort öppna nästa väska, har ett svagt minne av att det skall finnas ytterligare en plastkasse någonstans. Känns som om jag vunnit på lotteri när jag hittar den. "Maaaammmaaa... jag kan inte hålla mig längre!" Jag sätter mig och ställer Trassel mellan mina ben. Beordrar henne att stå stilla på gummimattan som ligger på bilens golv. Ser en zebra skymta förbi utanför bilens fönster. Trixar med plastkassen och får dit den i samma sekund som Trassel börjar kissa. Det fungerar! Hon kissar läääänge men det fungerar ju att fånga upp det i plastkassen så jag är nöjd. När hon är klar ropar jag glatt till barnens pappa: "Jag lyckades få allt i påsen!". I samma sekund som jag sagt det spricker påsjävlen totalt och allt kiss forsar ner över mina fötter. Som en syndaflod av kiss. Grabben klagar från framsätet:"Det luktar kiss!!" Jag muttrar tillbaka:"Just nu skulle jag vara jävligt glad om jag bara behövde känna lukten av kisset, jag badar mina fötter i kisset, hur kul tror du det känns?".

Jag hinner se ett trött lejon och sedan är Safariparken slut. Utanför parken försöker jag försiktigt lyfta ut bilens golv-gummimatta som nu är en mindre sjö av kiss. Hittar en vattenflaska som jag sköljer av mina fötter med. Sandalerna går inte att få rena. Skit samma, det luktar ju inte så gott i djurparker ändå, säkert ingen som känner doften av mina kiss-sandaler därinne.

Dagen på Kolmården går i rasande fart. Grabben tar täten och småspringer ständigt 15 m före oss. Inte en svettdroppe syns på hans panna trots den enorma hettan. Han letar efter isbjörnen. Vi går backe upp och backe ner i denna stora djurpark och jag tror jag skall få hjärtinfarkt. Vi är färdiga på några timmar och då har vi inte sett skymten av en isbjörn. Alla utom Grabben är jättetrötta och längtar tillbaka till bilens aircondition.

Om det blir en resa till Kolmården även denna sommar hoppas jag på lite mindre dramatik. Fast man vet aldrig.... Safariparken får man inte åka bil igenom längre, nu är det linbana som gäller och jag är höjdrädd...

Upplagd av Mamman kl. 10:09 0 kommentarer

Lov

Vi har sportlov. Eller kanske bara lov. Det sportas inte så mycket i den här familjen längre. Anledningen är smärtor och krämpor hos 3 familjemedlemmar och ointresse hos 1.

För att ändå komma ut på lite "friskvård" tog mamman ett enväldigt beslut om att vi skulle åka på äventyrsbad. Det var inte så svårt att övertala de andra. Trassel nappade direkt såklart. Hon har nämligen tjatat och tjatat om äventyrsbad i flera månaders tid. Mannen hakade på utan problem och Grabben som sällan visar sig överlycklig över något sa först: "Jaha.." och sen "Hur länge blir vi där?" och eftersom det inte kom några protester kunde jag ana att han tyckte det var en helt ok idé.

Det är väl egentligen bara jag i familjen som inte är så förtjust i vatten. Jag är
t o m ganska rädd för vatten. Resten av familjen äääälskar vatten. Jag badar där jag når botten och skulle aldrig i mitt liv komma på tanken att åka någon våghalsig rutschbana ner i poolen. Jag håller mig helst i bubbelpoolen.

Trassel, Grabben och Mannen däremot badade bland forsar, höga vågor och åkte galna rutschbanor. Jag fördrev den mesta tiden i olika bubbelpooler. Dagen efter hade jag vansinnigt ont i kroppen. Kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg. Tog en stund innan jag kom på att det antagligen blev lite för hårda bubblor. Min fibromyalgi gillar inte om det blir för mycket sånt tydligen.

Efter badet åkte vi till ett stort köpcenter i närheten och där shoppade både Grabben och Trassel för sparade pengar. Grabben köpte en svindyr musmatta BIGSIZE till datorn. Trassel köpte en smartphone. Båda var mycket nöjda med sina köp.

Idag följde jag och Trassel med mina föräldrar till en grannstad för att kolla i några affärer. Grabben stannade hemma framför datorn. Han ringde efter ett tag och berättade att tandregleringen ringt. Han har stått i kö för att få tandställning och nu var det tydligen dags. Vi har varit ytterst tveksamma till om han ska klara av att ha tandställning. Det är räls-varianten det handlar om och det är för att justera ett överbett. Till saken hör att Grabben inte är som andra barn. Han har svårt för smärta överhuvudtaget och i synnerhet i munnen. Det gör ont att ha tandställning, i allafall varje gång den ska skruvas åt.

Varje gång Grabben haft en lös tand har han inte kunnat tänka på något annat än tanden. Hur det känns. Han har knappt kunnat äta. Av erfarenhet vet jag att en tandställning skulle upplevas som mycket jobbig för honom. Han själv vill inte och då känns det som om det redan från start är kört. Sköterskan som ringt från tandregleringen hade frågat honom om han ville och han hade sagt nej. Hon hade sagt att han skulle prata med oss och att vi sen ska ringa till henne och meddela beslut.

Vi låter honom slippa rälsen nu. Han är bara 14 och om han skulle ångra sig så finns det möjligheten att ordna det senare. Man måste välja sina strider här i bokstavslandet och denna kändes rätt att välja bort.

Världens säkraste jobb?

Det lär nog vara så att om man är anställd av Försäkringskassan så finns det ingen risk att man blir avskedad pga brist på arbetsuppgifter. De har så att säga sitt på det torra på så sätt. Kan inget annat konstatera när de gång på gång begär in kompletteringar till alla sjukskrivningsärenden. En läkare kan tydligen aldrig vara övertydlig nog i de intyg de skriver när de sjukskriver en person.

Jag fick idag ett brev från Försäkringskassan där de informerar mig om att de har begärt kompletterande uppgifter från min läkare gällande min senaste begäran om sjukskrivning. De har skickat brevet till min läkare också och de vill ha svar från honom senast den 5 mars. Det är på måndag. Jag fick som sagt var brevet idag och jag hoppas verkligen att min läkare fått sitt brev snabbare. Försäkringskassan har daterat sitt brev den 22 februari. Det är långa postgångar på Försäkringskassan.

På måndag ska jag ringa till hälsocentralen och fråga sjuksköterskan om läkaren hunnit skicka in några kompletteringar. Han ska nämnligen vara ledig för sportlov nästa vecka, det vet jag sedan tidigare. Om han inte hunnit, och det har han ju inte om han precis som jag fått brevet idag, måste jag ringa till Försäkringskassan och be om uppskov.

Igår skrev jag färdigt överklagan gällande FK´s beslut om att ge avslag på min sjukskrivning för dec - jan. Jag har gruvat mig länge men kände mig tillräckligt samlad i tankarna igår så jag klarade av att skriva ihop överklagan. Kände mig så nöjd och lättad när det var klart och vaknade lite lättare till sinnet i morse.

Den känslan höll i sig tills jag öppnade brevlådan nu på eftermiddagen och fick se brevet från FK. De gör ta mig fan allt för att göra livet surt för både mig och min läkare. Jag är så extremt trött dem just nu. Extremt.

Läget i dag

Tänk att ibland lönar det sig att vara lite obekväm. Jag mejlade ju rektorn och påpekade att det var så bråkigt och stökigt på skolan. Hon svarade nästa dag att hon skulle ha ett möte med lärarna om detta och tydligen gav det effekt. De senaste dagarna har det varit lugnt och stillsamt i trapphuset och korridorerna på skolan.

Barnen har fått välja om de vill vara inne på rasterna och isåfall måste de sitta inne i klassrummet och rita eller spela spel. Inte springa omkring och bråka. Det har fungerat jättebra. De som valt att vara inne har hållit sig till reglerna och lärarna har varit noga med att se till att lugnet kvarstår.

Trassels fröken hade berättat att det tydligen kommit ett mejl från en förälder som klagat på att det varit bråkigt. Trassel visste att det var jag som mejlat men hon sa inget om det till de andra. Nu återstår att se hur länge lugnet varar.

Funderar starkt på att klaga vidare på busschaufförerna också. De har jag ju skrivit om i ett tidigare inlägg. De uppför sig som idioter. Inte alla men alldeles för många av stadens busschaffisar verkar hata sitt jobb. Och att de hatar barn är uppenbart. Jag tror faktiskt att flera av dem t o m hatar mig.

Jag är nästan lite sugen på att tipsa lokaltidningens ungdomsredaktion om att de ska låta sina ung-reportrar åka med undercover under några bussturer. Skulle kunna bli ett rätt saftigt reportage om hur ungdomar blir bemötta på stans bussar. Av chaffisar som högt deklarerar att "om ungjävlarna orkar gå till busshållplatsen så orkar de fan gå hela vägen hem också". Ord som jag själv hört en chaffis säga med anledning av att barn åker buss hem från skolan.

Nu finns det ju busschaffisar som är väldigt trevliga också. De skulle aldrig uppföra sig som de dårar de har till kollegor. Tycker bara synd om dem att de måste ha så otrevliga arbetskamrater.