Väntan

Äntligen börjar denna vecka dra sig mot sitt slut. Jag har inte mått bra. Eller rättare sagt jag har mått fördjavla dåligt första halvan av denna vecka och efterdyningarna av det känns fortfarande.

Jag ska ta det hela från början. Sista november var min sista dag på arbetsplatsen där jag arbetstränat sedan januari förra året. Dagen efter anmälde jag mig arbetslös till 50% och resterande 50% sjukskrevs jag av min läkare. Dan före dopparedan dimper ett brev ner från Försäkringskassan med ett meddelande om att de överväger att inte godkänna min sjukskrivning.

Julaftonsmorgonen tillbringades till stor del inne på toaletten där jag kämpade mot en ångestattack som närapå fick mig att spy. Tankarna på vad som kommer att hända om FK fattar beslut om avslag släpper aldrig taget i mitt huvud och ångesten följer mig i hasorna sedan dagen brevet kom.

Min doktor har skickat in kompletterande uppgifter men risken är stor att det inte räcker till. Så sa FK´s handläggare i telefonen när jag äntligen fick tag på henne. Jag fick brevet hemskickat lagom till hennes julsemester. Så passande att skicka ett brev som förstör julen för mottagaren och samtidigt dra iväg på semester. Om jag är bitter? Yes I am!

I 1,5 år har jag arbetstränat för att komma fram till hur stor arbetskapacitet jag har. Jag började från noll eftersom jag varit hemma med sjukersättning på heltid i flera års tid. Efter 1,5 år har jag kommit upp till 50% i arbetstid. För mig är det en vinst. Det är ett stort steg framåt från att ha varit helt oförmögen till att jobba i flera år.

Samtidigt har det framkommit att det är 50% som är min gräns. Jag har försökt utöka tiden men det har inte fungerat och detta har varit på en arbetsplats med bästa tänkbara anpassning för mina funktionsnedsättningar, det har tagits hänsyn till både min Adhd-diagnos och fibromyalgin.

FK däremot anser att jag inte har rätten att vara sjukskriven överhuvudtaget. Inte ens till 1/4 (som är den lägsta graden). De anser att jag ska kunna ta vilket jobb som helst och jobba heltid. Samtidigt som de ger mig en käftsmäll som heter duga, dissar de Arbetsförmedlingens 1,5 år långa utredning över min arbetskapacitet. AF har fattat vad det handlar om men det struntar uppenbarligen FK i. Och mitt emellan står då jag. En person som reagerar med panikångest vid stark stress. De senaste veckorna har inneburit extremt mycket stress för mig, ovissheten är vidrig.

Till på köpet vill FK ha mitt samtycke till att de får samarbeta med Arbetsförmedlingen för att göra en rehabliteringsplan för mig. Varför ska jag rehabliteras? Uppenbarligen är jag ju inte sjuk.

Nu väntar jag på det slutliga beslutet från FK. Väntan kan vara jobbig för många människor men för en person med Adhd är det ren tortyr.