Sånt som hänt sedan sist

38 dagar. Ibland tar det extra lång tid att få till ett blogginlägg.

Livet har de senaste 38 dagarna inneburit en salig blandning av nya människor att lära känna, nya arbetsuppgifter att förstå sig på, alldeles för många födelsedagskalas att avklara och detta tillsammans med mina ständiga följeslagare Fru Fibro och Fru Adhd gör att jag tappat sugen.

Men herregud, livet är ju fullt av tappade sugar så det är väl bara att rycka upp sig och ta nya tag... Eller nåt...

Trött är jag i alla fall och jag vet inte riktigt varifrån jag ska få den extra energi jag behöver.

Trassel kämpar på med skolan som tröttar ut henne alldeles förskräckligt vissa dagar. Hon har fyllt 10 år alldeles nyligen och ett par av alla födelsedagskalas de senaste 38 dagarna har varit tillägnade henne. Hon har haft dramaredovisning i skolan och gjort stor succé. Hon är en liten teaterapa som lever upp när hon kliver in i komiska roller.

Grabben har jag inte sett så vansinnigt mycket av de senaste 38 dagarna. Men jag har hört honom desto mer så jag vet att han har hälsan i behåll. Den mesta delen av sin tid här hemma tillbringar han på sitt rum, framför datorn med lurarna på huvudet och kompisarna är med via Skype. Då tjoar han och skrattar minsann. När vi försöker få igång en konversation vid matbordet har han visst nästan slut på ordförrådet för det enda han svarar är "nä" eller "aa" och det gör han på max 5 frågor för sedan blir vi för jobbiga så då drar han sig tillbaka till rummet igen. Det gäller att ha lagt upp taktiken rätt så man hinner fråga de mest nödvändiga frågorna. Inget jäkla kallprat för då slösar man på chansen att få prata med honom. ;-)

Häromkvällen blev jag rätt less på att inte kunna föra ett vettigt samtal med honom. Jag tyckte dessutom att det var ett bra samtalsämne, nämligen julklappsönskningar. Grabben har knappt önskat sig någonting alls till julklapp detta år. Visserligen gör det inte oss något om han hellre vill ha pengar men då måste det vara helt klart med honom att han inte kan komma den 23:e och ha en lång lista på saker han önskar sig för då är det liksom försent.

Hur som helst så blev vi oense, jag och grabben om detta. Jag menar att han måste bestämma sig typ NU hur han vill ha det. Han tycker jag är skitjobbig som ställer sådana krav. Till slut drog han iväg upp till sitt rum (då hade jag förbrukat mina 5 frågor) och jag kände att jag var på väg att smälla av.

Trassel såg förskräckt på mig och frågade vad jag tänkte göra. Jag svarade att jag tänkte ta ett hett bad och antingen grina ögonen ur mig eller sjunga en jäkla massa julsånger där i badkaret för att på något vis bli av med ilskan.

"Får jag sjunga med dig?" frågade då den kloka lilla Trassel.

Så då gjorde vi det. Jag badade tokvarmt och Trassel satt på en stol bredvid och så sjöng vi oss igenom den stora tjocka boken med julsånger. :-)

Nu hoppas jag att det inte ska dröja lika länge till nästa inlägg men OM det ändå gör det så kan det bero på att jag är för upptagen med att bada och sjunga för än har jag inte fått någon klarhet i om det ska ligga klappar eller pengar under granen.

Makaroner och gamla köttbullar

Det har varit höstlov och jag hade lovat Trassel att hon skulle få ta med en kompis och åka till badhuset.

Badhuset är inte mitt favoritställe, speciellt inte under lov då det kryllar av ungar där. Ungar som tjoar och skriker, skvätter vatten och härjar runt. Det får min hjärna att bli totalt utmattad. Men lovat är lovat och inget man ändrar på bara sådär så självklart blev det ett badhusbesök ändå. Fast jag bestämde mig i sista stund för att inte bada utan istället sitta och läsa.

Innan vi åkte sa jag till Grabben (som skulle vara ensam hemma) att om han ville något fick han ringa till sin pappa istället eftersom jag inte ville ha med mig mobilen in i badhuset. När flickorna badat några timmar och min hjärna var på gränsen till slutkörd bestämde jag att det fick vara nog för denna gång. Flickorna stack iväg mot dusch och bastu medans jag gick till omklädningsrummet och plockade fram väskan ur skåpet.

Kollade mobilen och fick se att där fanns ett missat samtal från Grabben. Han hade ringt strax efter vi kommit dit vilket var några timmar sedan. Ringde upp honom och fick veta att han glömt att han inte kunde ringa till mig.

"Men vad var det du ville då?" undrade jag.

"Jo, jag var ju hungrig och ville laga makaroner och köttbullar men visste inte riktigt hur man skulle göra" sa Grabben.

"Var du hungrig? Men vi åt ju pannkaka alldeles innan vi åkte?"

"Jo jag vet, men jag blev mer hungrig... Fast det gick bra ändå för jag ringde till pappa och fick hjälp" svarade Grabben glatt.

"Ok... Men var hittade du köttbullarna? Du tog väl inte dem som fanns i kylskåpet?" Det var en överbliven påse med köttbullar som blivit kvar och bortglömda i kylskåpet. Jag hade sett dem varje dag och tänkt varje gång att de där måste slängas men som med så mycket annat är steget långt till att verkligen göra det.

"Japp! Det var dem jag åt, det var 14 st kvar så det räckte åt mig!"

"Jaha... smakade de ok...? Jag hade tänkt slänga dem..." började jag men hann hejda mig innan jag sa för mycket.

Grabben var strålande glad över att ha lyckats tillaga mat på egen hand och jag ville inte förta den glädjen. Det är nämligen otroligt sällsynt att han överhuvudtaget tar ett eget initiativ när det gäller sådana saker.

Senare visade det sig att när Grabben inte fick svar hos mig hade han kommit på att jag ju sagt att jag inte skulle kunna svara så då ringde han till sin pappa istället. Nu hade jag ju glömt bort att Mannen skulle till arbetsterapeuten med sitt onda finger och inte heller egentligen var anträffbar på telefon men han hade iallafall svarat första gången Grabben ringde. Efter det ringde han nämligen 3 gånger till och då kunde inte Mannen svara men ringde upp Grabben efter besöket hos arbterapeuten.

Grabben hade bara velat berätta att han var färdig med maten och han hade stängt av plattorna på spisen. Bra tänkt av honom att meddela det eftersom vår stora skräck är att han ska glömma spisen på när han är ensam hemma.

Igår blev det makaroner igen fast då var det jag som kokade dem och ärlig som Grabben alltid är fick jag höra att han nog tycker att han är bättre än mig på att tillaga dem. Mina blev så "breda och konstiga" (överkokta) tyckte han.

"Hörru mamma, tänk att jag som kokade makaroner för första gången lyckades mycket bättre än du som gjort det så jäkla många gånger!"

Och inte blev han sjuk av köttbullarna heller! ;-)

Med Adhd på jobbet

Jag är ju arbetslös eller rättare sagt arbetssökande om man vill tänka positivt i en annars rätt negativ sits.

Stämpeldagarna är slut och jag är inskriven i ett av regeringens åtgärdsprogram där slutstationen så småningom heter FAS 3. Fast nu är jag i FAS 1 och min handläggare på AF garanterar att jag aldrig kommer så långt som till FAS 3 och det hoppas jag han har rätt i.

I väntan på ett "riktigt" jobb ska jag praktisera. Känns helt ok för mig eftersom alternativet är att gå en 6-månaders kurs i att "söka-jobb-och-lära-känna-dig-själv". Då jag vid ett flertal tillfällen gått sådana kurser och känner mig själv så jäkla mycket vid det här laget känns det mer angeläget att jag får praktik för då kan jag iallafall använda det som arbetsmerit.

Igår var det dags för ett första möte på nya arbetsplatsen. AF-handläggaren följde med och innan vi gick dit sa han att han tyckte det var bäst att jag från start är helt och hållet öppen med vilka funktionshinder jag har, alltså fibron och Adhd-diagnosen. Så att allt blir rätt från början.

Alltså berättade jag om detta på mötet med chefen och hon såg lite förvånad ut när jag nämnde Adhd-diagnosen. Det är den vanliga reaktionen har jag märkt. Det tyder på vilken missuppfattning folk i allmänhet har om Npf-diagnoser. Om man är vuxen med Adhd förväntas man för det första vara kriminell och sedan även ha drogproblem, vara otrevlig och inte kunna sköta sitt jobb.

Där satt jag med fina referenser från tidigare arbeten, välklädd och trevlig, möjligtvis kanske lite väl pratsam men inte konstig på något sätt. Kan en sådan människa ha Adhd? Jag berättade för chefen att min Adhd främst är jobbig för mig själv. Hon kommer med största sannolikhet att aldrig lägga märke till den (förutom att jag pratar mycket).

När jag slutade på mitt senaste jobb (sommarvikariatet) frågade en kollega hur det kändes att gå ut i arbetslösheten. Jag sa då att det jobbigaste är nog att veta att så småningom väntar en ny placering med nya människor som man ska lära känna (vare sig det är kurs eller praktik). Jag sa: "Jag vet faktiskt inte om jag orkar lära känna fler människor". Under alla dessa år som gått sedan jag hade min senaste tillsvidareanställning har jag varit på så många arbetsplatser och träffat så mycket folk och det har liksom fyllt min kvot.

Det mest positiva med nya praktikplatsen är att jag får ett eget rum. Behöver inte sitta tillsammans med någon annan som jag kanske inte ens gillar. Jag får min plats och mina arbetsuppgifter och jag gör mina timmar innan det är dags att gå hem. Jag kommer att göra ett bra jobb, ingen ska kunna klaga men just nu känns det som om jag inte kommer att anstränga mig allt för mycket för att få nya vänner bland arbetskamraterna.

Så känns det nu iallafall. Sedan vet man ju aldrig, kollegorna kanske skyr mig som pesten när de får veta att jag är en "sån där" med bokstäver. För de kommer att få veta det. Chefen ringde igår efter mötet och frågade hur jag tänkt. Om jag vill vara öppen med detta inför arbetskamraterna också. Och det vill jag ju för jag har i alla år uppmanat min son till att inte skämmas för sina diagnoser och då vore det väl fan om jag själv inte skulle våga vara öppen.

Chefen frågade också om jag ville berätta själv eller om hon skulle göra det innan jag börjat där. Jag valde att hon berättar det eftersom jag då slipper se eventuella negativa reaktioner vid själva avslöjandet. Vore ju halvjobbigt om en kollega först är jättetrevlig mot mig och sedan efter jag berättat blir skitkonstig. Om någon är skitkonstig nu när jag börjar så kan det ju lika gärna beror på att personen helt enkelt har den personligheten. Jag vet ju inte hur han/hon var innan.

Om att resa med diagnoser i bagaget

Vi har varit på semester. Disneyland i Paris var resmålet. Barnen fick välja mellan Disneyland och en solresa och för dem var valet lätt som en plätt. Disneyland har varit drömresan sedan många år.

Vi reste reguljärt vilket innebar att vi själva fick ordna transfer mellan flygplatsen och Disneyland där vårt hotell fanns. Det var inte helt optimalt att göra så när Grabben var med eftersom han alltid blir väldigt orolig över om vi ska hitta rätt. Att vi landade på Europas näst största flygplats och dessutom lyckades gå fel ett par gånger gjorde ju honom inte mindre orolig.

Till slut satt vi där ändå, på bussen som skulle ta oss till Disneyland och vårt hotell. När vi kom fram åkte bussen runt till de olika hotellen och släppte av familj efter familj tills det bara var vår familj kvar och då var Grabben nästan i upplösningstillstånd eftersom han var övertygad om att chauffören skulle åka förbi vårat hotell.

Självklart blev vi avsläppta men Grabben hade ändå svårt att slappna av. Vi gick in i parken så snart vi fått våra biljetter i hotellreceptionen. Hemma hade vi pratat om att vi inte skulle springa kors och tvärs över parken utan beta av ett område i taget men den överenskommelsen var som bortblåst och så fick det förbli eftersom det kändes viktigt att Grabben inte skulle få en låsning. Alltså gick vi dit Grabbens näsa pekade.

Mot kvällen återvände vi till hotellet för att hinna vila lite innan det var dags för pool och middag. Allt gick bra fram tills middagen. Det var buffé och Grabben åt inte mer än två tuggor av maten. Han började må illa och ville tillbaka till hotellrummet. När vi kom dit gick han genast och la sig för att sova. Glädjen han visat i parken var borta. Ångesten hade tagit över i stället.

Ångesten fanns kvar på morgonen. Efter ett långt samtal där han berättade om allt han var orolig för märktes det att tyngden över hans bröst lättade och han började må bättre. Vi lovade att göra allt på hans villkor och det gjorde honom lugn.

Följande dagar på Disneyland gick fantastiskt bra. Båda barnen var glada och lyckliga över att äntligen få var där och uppleva allt det roliga. Grabben var tydlig med att berätta när han tyckte vissa saker blev jobbiga och då lyssnade vi och försökte anpassa oss efter det.

På hemresedagen checkade vi ut tidigt för att åka tåg in till Paris och tillbringa dagen där innan vi skulle flyga hem till Sverige på kvällen. Det var ett dumt beslut, inser vi så här i efterhand. Det var alldeles för rörigt inne i Paris och Grabben var hela tiden rädd för att vi skulle tappa bort oss och missa flyget hem. Med facit i hand skulle vi ha stannat kvar på Disneyland och åkt därifrån med bussen som vi åkte dit med.

På Disneyland var det superstrukturerat och det passar ju en Npf-familj som handen i handsken. Okända storstäder blir för skrämmande så dem får vi nog försöka undvika i framtida resor.

Nu har vi varit hemma sedan några dagar tillbaka. Resan till Disneyland blev ett fint minne men också en lärdom om vad Grabben klarar av och vad han inte klarar av.

Ny vecka

Regnet öser ner här idag. Ny vecka har just börjat och den ser ut att bli lika hektiskt som den förra. Utvecklingssamtal, tandis, HAB, Ortopedtekniska, är några av besöken som ska avklaras denna vecka.

Tack o lov har jag piggat på mig och mår bra förutom att rösten fortfarande är jättehes. Har väl pratat för mycket antar jag. Det är liksom inte min grej att vara tyst. ;-)

Trassel kom hem i fredagskväll med mobilskärmen spräckt i tusen bitar. Hon hade tappat den och naturligtvis landade den på en sten. Självrisken på hemförsäkringen blev lika dyr som priset på mobilen då hon köpte den i våras så det kändes inte aktuellt att laga den. Ordnade en ny istället med extra försäkring denna gång.

Grabben har en skoluppgift detta läsår som heter "Boken om mig". De ska skriva en bok som handlar om dem själva och de får olika ämnen för varje kapitel. Jag tror att det är så iaf. Grabben säger inte mycket själv och någon annan information har vi inte fått. I vilket fall är det meningen att även en förälder ska skriva ett kapitel i boken också. Vad vi skulle skriva, hade Grabben glömt i morse då han berättade det men han skulle försöka ta reda på det idag.

Grabben är ju rätt kortfattad i sitt sätt att prata såvida det inte gäller hans stora intressen för då pratar han på tills man tappar fokus. Samma sak gäller när han skriver. Det är korta meningar som gäller för honom. Han svävar inte ut på samma sätt som jag gör när jag skriver. Jag kan tänka mig att den här skoluppgiften är lite jobbig för honom. Att fylla en hel skrivbok med (korta) meningar om sig själv. Men det är ju bra att han får öva sig. Hans svenskalärare är även hans mentor och hon är fullt insatt i hans svårigheter så det känns ju lite betryggande.

Han går i 8:an nu och det innebär ju prao. Under 10 el 12 veckors tid kommer han att vara ute på en arbetsplats en dag/vecka. Det går bra att leta sig en plats själv men om man inte lyckas med det kommer skolan att ordna något. Varje elev ska även skriva ett CV som de ska använda då de söker sina prao-platser. Sedan ska de föra loggbok över sina arbetsdagar och varje vecka får de frågor med sig om hur olika saker fungerar på just den arbetsplatsen, hur facket jobbar, vad ingångslönen är och vilken utbildning som krävs t ex.

Nu återstår att komma underfund med vad Grabben vill vara på för slags arbetsplats. Han själv har inga idéer just nu. Tror detta är en sak som kan stressa honom jättemycket. Det är liksom inte trygghet för honom att komma ut till en främmande plats utan vare sig kompisar eller oss som följeslagare. Då måste det vara ett ställe där det finns en person tar sig ann honom på ett bra sätt för han kommer inte själv att ta sig den plats han behöver.

Data är ju huvudintresset så det skulle ju kanske passa honom att vara på ett företag där man lagar eller programmerar datorer. Men först på tur står alltså boken han ska skriva om sig själv.

Sjukt jobbigt

Har inte glömt bort bloggen, har bara inte haft orken och lusten att skriva.

De senaste veckorna har varit jobbiga på flera olika sätt. Jag har blivit arbetslös. Det var ju väntat men lik förbannat är det jobbigt när man sitter där på Arbetsförmedlingen och ska anmäla sig som arbetslös. Men nu är det som det är och vad som händer framöver återstår att se.

Blev ju sjuk också. Fick något supervirus som hållit sitt grepp i en vecka nu. Rösten försvann nästan helt och feber, hosta, snor på det. Bihålorna ville också vara med på ett hörn.

Typiskt nog var rösten i princip helt borttappad i måndags då vi hade föräldramöte för Trassels klass. Hade sååå mycket jag ville säga då men det gick inte annat än viska fram och det funkar ju inte på ett möte.

Det har varit en otroligt dålig start för Trassel och hennes klass. De är dubbelt så många barn nu eftersom två klasser slagits samman. Ledningen vill gärna att det ska vara dubbelklasser eftersom det är så bra när barnen lär av varandra över årskullarna. Det är den officiella förklaringen. Den krassa sanningen är att skolan inte har pengar till tillräckligt många lärare och det dessutom inte finns tillräckligt många klassrum.

Från att ha gått i en klass med 16 elever där det varit lugnt och tryggt, går nu Trassel i denna dubbelt så stora klass. För de elever som har Npf-problematik är detta katastrof. Det är stökigt, skrikigt, bråkigt och vissa av lärarna har helt tappat greppet och uppför sig helt oacceptabelt.

Trassel berättar att hon inte kan fokusera på skolarbetet när det blir så där pratigt och stökigt omkring henne. Hon hör alla ljud lika högt, pennor som vässas, fingrar som trummar i bänken, någon som gör smackande ljud med munnen och så allt prat. Vi känner igen och förstår precis vad hon menar. Har ju sett tecken länge hos henne som kan tyda på Npf men eftersom det funkat bra i skolan tidigare så har vi ansett att vi kunnat hantera detta utan hjälp.

Trassel är en flicka som är en drömelev i skolan. Hon protesterar aldrig högt, finner sig och fogar sig och dessutom är hon smart och charmig. Det är hemma hon vågar släppa ut all frustration över skoldagen. Här har humöret pendlat från skratt till ilska till gråt i en vansinnig fart. Hon är supertrött och för att hantera det blir hon hyper och härjar runt i ett högt tempo samtidigt som hon pladdrar och sjunger.

Det finns barn i klassen med en mer tydlig Npf och de har också tydligt visat att det är jättejobbigt för dem i skolan just nu.

Som om inte detta vore nog fick vi veta på föräldramötet att det pågår mobbing i klassen. En av mammorna till de utsatta gav dessutom en hint till oss om att även ett par av de yngre flickorna blivit drabbade, däribland Trassel. Jag satt bara och gapade för jag har inte hört ett ord om detta. När jag kom hem från mötet bestämde jag mig för att ta Trassel med överraskning och sa redan i hallen att jag vill veta om dessa två flickor varit dumma mot henne. Hon såg lika förvånad ut som jag kände mig på mötet och sedan sa hon att tjejerna aldrig gjort henne något illa.

Jag frågade gång på gång och hon nekade. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag brukar lätt genomskåda henne då hon ljuger men denna gång var hon så trovärdig. Antingen talar hon sanning eller så är hon en skådis väl värd en Oscar.

Tack o lov är mentorn tillbaka efter sjukdom och semester och hon är handlingskraftig så jag hoppas att hon tar tag i allt detta.

Var på föräldramöte för Grabbens klass också. Där gick det väldigt mycket bättre. En av mentorerna är ny för detta läsår och honom hade Grabben gruvat sig lite för. Han har inte så bra erfarenheter av manliga lärare sedan tidigare. Nu visade sig denna lärare vara av den allra bästa sorten. "Han är bäst" var Grabbens kommentar häromkvällen. Det är det högsta betyg man kan få av en Grabb som inte har för vana att ösa beröm över andra. Nya läraren hade massor av beröm att ge tillbaka til eleverna. Grabbens klass är ju lite speciell. Officiellt inte någon specialklass för barn med diagnoser men skolan har medvetet valt att placera många bokstavsbarn i just den klassen. Skulle ju kunna vara värsta kaoset där men det är det inte. Lugnaste klassen på högstadiet, det är det däremot!

Ser fram emot en skön helg nu. Trassel ska till stallet för ridlektion och förövrigt tänker jag bara vila och tillfriskna.

Mingel = Kränkning

Skolan har börjat. Vi schema och brev från mentorer hemskickat förra veckan. Bra, tyckte vi. Lite förberedelse är ju alltid bra. En av mentorerna är ny, återstår att se hur det fungerar för Grabben. Han visar inte något större intresse av att gilla denna nya lärare men det kan ju förändras när de lär känna varandra.

Igår hade de upprop och presentation av nya läraren. Vad de gjorde mer fram tills de slutade vid lunchtid vet jag inte för Grabben har inget intresse av att dela med sig av det till oss. Svarar "Vetinte" på varje fråga från oss.

Idag visste vi att det skulle vara "mingel" för att lära känna nya lärare och de elever som börjat 7:an. Det lät ju trevligt tyckte jag. Nu när jag vet vad detta "mingel" innebar tycker jag att det inte alls verkade trevligt.

Tydligen har skolan en tradition att vid varje skolstart får årets 9:or uppgiften att hitta på tävlingar som 7:orna och 8:orna sedan ska genomföra tillsammans, ungefär som en Kick-Off om man vill använda ett positivt ord. Tyvärr blev det mer som en Nollning av eleverna.

Grabben kom hem med nersölad tröja och kladd i hår och ansikte. Så hade han gått hem genom stan. Såg ut som om han ätit välling och kräkts. För andra året i rad hade han varit med i en tävling där tävlingmomentet bl a bestod av att doppa ansiktet i vatten och sedan i en bunke med mjöl för att leta upp något med munnen. För andra året i rad hade ingen annan i hans lag velat ställa upp så då hade han gjort det eftersom laget måste få ihop poäng. Kan tänka mig att de skrattade gott åt hans nerkladdade ansikte, hår och kläder. Grabben hatar att bli kladdig i ansiktet. Det får honom att må riktigt dåligt. Att han ställde upp på att göra det handlar om att han inte kan säga nej när han känner pressen från de andra.

Han var arg när han kom hem. Han hade inte tänkt berätta något för mig men det var ju ganska tydligt att det hänt när man såg hans ansikte och kläder. Vi blev osams eftersom jag tycker han inte ska utsätta sig för sånt. Dessutom blir jag jättearg på skolan som låter sånt förekomma. Visst kan de har roligt tillsammans och tävla men vem fan tycker egentligen att det är roligt att kladda ner sig så man ser ut som en vandrande spya? Trodde denna typ av "lekar" inte längre existerade inom skolans värld. Trodde de kommit längre än så. Det som de ansåg vara mingel liknade mer kränkning för vissa elever.

Att göra sånt man inte gillar

Grabben hade tid hos tandis idag. Vanlig undersökning. Vi fick tiden hemskickad för rätt länge sedan så han har haft gott om tid att förbereda sig. Tandläkaren är något som Grabben ogillar. Alltså inte personen ifråga utan själva stället. Efter några mindre lyckade besök där fick han till slut en fantastisk tandis som förstår honom men han gillar ändå inte att gå dit.

För en vecka sedan märkte vi att han hade något på hjärtat. Det är sällan Grabben för något på tal själv så när han väl börjar berätta något spetsar man öronen för då är det viktiga saker. Han sa att han var orolig eftersom han visste att han slarvat med tandborstningen i sommar. Men nu skulle han skärpa sig, sa han. Senaste veckan har han alltså borstat tänderna supernoga för laga hål är riktigt läskigt tycker han. Han har bara behövt lagat ett enda hål under sina 14 år och det är ju rätt bra. Den gången övertalade tandis honom att välja bort bedövningen eftersom han är livrädd för sprutor och tycker bedövningen sitter i för länge och blir arg över det (han har varit bedövad då han behövt dra ut en tand).

Idag tog han cykeln ner till stan för att möta upp mig utanför tandläkaren. Jag ringde hem från jobbet för att kolla av innan och då berättade han att han redan borstat tänderna två gånger idag och att han skulle borsta en gång till innan han åkte.

När vi träffades var han jättenervös. Han hade många frågor och ticsade mer än vanligt. Undrade hur länge undersökningen skulle ta. Jag gissade på 20 min. När vi satt i väntrummet såg vi tandis gå förbi. Hon hade knappt hunnit passera oss då Grabben sa med liiite för hög röst: "Jag tycker hon ser äldre ut är sist". Jag fnissade lite och sa att hon nog tycker att Grabben också ser äldre ut än senast de sågs.

Sedan var det dags för röntgen och undersökning. Prat om att Grabben finns uppsatt i kö till tandställning men att vi valt att tacka nej för tillfället. Han vill själv inte ha tandställning och då blir det genast svårt att få det att fungera. Han har alltid tyckt det varit jobbigt med tandlossning och annat som inte är som det ska i munnen så vi vet att en tandställning skulle ställa till stora problem för honom. I samråd med tandregleringen kom vi överens om att tacka nej nu men att han står kvar i kön utifall han ändrar sig senare. Tandis förstod precis hur vi tänkte, sa hon.

Ett litet hål hittade hon idag. Det ska lagas och hon trodde absolut att Grabben klarar det utan bedövning. Han hängde lite med huvudet när vi gick därifrån eftersom han hoppats på inget hål alls. Jag hängde däremot inte alls med huvudet eftersom jag tänkte på vilken otrolig skillnad det är att gå till tandläkaren med honom nu jämfört med när han var yngre. Under flera år stannade han vid tröskeln in till undersökningsrummet och tog inte ett steg till. Sedan följde några år då han gick med på att gå in i rummet om han fick sitta i mitt knä. Han gillar inte att bli undersökt men han sätter sig i stolen, lutar huvudet bakåt och låter det ske för han förstår att ibland måste man göra sånt man inte gillar också.

Ovisst

Framtiden känns oviss. Vet att jag har jobb till sista augusti men efter det då? Sjukskrivning är inte aktuell. Jag kan ju jobba, har jobbat i snart 3 månader och det funkar så pass att jag anses som arbetsför.

A-kassedagarna är i det närmaste förbrukade och då återstår ju att skrivas in i Jobb- och Utvecklingsgarantin som det så fint heter. Jag kommer med andra ord att bli placerad i något åtgärdsprogram, förhoppningsvis syssla med meningsfulla uppgifter men sanningen är att det lika gärna kan bli på ett ställe som jag tycker är urtrist.

Jag hoppas såklart på att min nuvarande arbetsplats ska erbjuda en förlängd anställning men tror att det inte kommer att hända eftersom vissa arbetsuppgifter flyttas till annan stad och det råkar vara just de arbetsuppgifterna jag haft denna sommar.

Har sökt ett annat jobb som jag verkligen vill ha. En tjänst på en fd arbetsplats, inte samma arbetsuppgifter som jag sysslade då jag jobbade där utan en tjänst som innebär betydligt mer kundkontakt. Skulle vara ett så himla roligt jobb att ha!

Jag besitter stor social kompetens. Det är en av mina bästa egenskaper. Jag kan prata med en tom stol om det behövs. Ett jobb där jag skulle prata i telefonen och svara på mejl är som klippt och skuret för mig. Hoppas, hoppas, hoppas!

Jag har jobbat i kundtjänst tidigare men då var det på en lokaltidning. Svarade bl a på abonnemangsfrågor och fick ta emot klagomål hela dagarna om tidning som inte kommit, tidning som var skrynklig och allt möjligt annat. Klarade det galant även om första veckan var rätt tuff innan man lärt sig att det inte var mig personligen kunden var arg på.

Det är snart 7 år sedan jag hade min senaste "fasta" anställning. Då blev hela sektionen uppsagda pga arbetsbrist som det kallades. Det var inte mitt drömjobb men det var ändå ett jobb som gav en trygg regelbunden inkomst varje månad. Det har jag saknat sedan dess. Det har varit jäkligt påfrestande att man samtidigt som man varit sjuk varit tvungen att oroa sig över ekonomin.

Jag tycker det är min tur nu att få känna lite trygghet. Att få känna att jag som äntligen fått svar på varför jag mått dåligt i alla år även ska få chansen att visa vad jag går för på arbetsmarknaden. Jag har mycket att ge om jag bara får chansen.

Aj

Livet på Rocky Road rullar på och vissa dagar kan man tro att vår familj är nära på normal. ;-) Det brukar dock inte hålla i sig speciellt länge och det är inget jag sörjer. Vi är som vi är eftersom vi inte blev som vi skulle. Men det betyder inte att vi är sämre än de som blev som de skulle. Jag skulle vilja påstå motsatsen faktiskt.

Vi skrattar mycket här hemma. Eller rättare sagt, vi skrattar mycket överhuvudtaget, inte bara här hemma. En fd arbetskamrat skrev i ett mejl till mig att hon saknade att höra mitt skratt på jobbet. Det är en av de finaste komplimanger jag fått för ni ska veta att det är inte något vackert litet fnitter jag har utan snarare ett rejält gapflabb.

Igår inträffade en händelse som jag inte skrattade åt precis då när det hände men efteråt har sett humorn i det.

Jag är ganska klantig och klumpig enligt vissa. Jag själv anser att det mer handlar om otur. Vem som har rätt vet jag inte men det kan vara så att det inte är jag...

Hur som helst så skulle jag sopsortera på jobbet. I huset där min arbetsplats är finns det flera olika företag och vi har ett gemensamt soprum i byggnaden. För första gången skulle jag ta med våra kartonger, plastförpackningar mm dit. Ingången till soprummet finns ut mot gatan alldeles brevid stora entrén till huset vårt kontor ligger i.

Kändes olustigt att gå in där för det såg som om både en och två (eller varför inte 20 råttor) kunde ha sitt favvo-tillhåll just där inne. Har ju haft en tamråtta själv men vilda råttor vill jag inte träffa på. Det fanns flera olika soptunnor där inne, vissa var smala som den som vi har här hemma och vissa var jääätte stora. Jag skulle slänga bl a kartonger (wellpapp) och började riva dem i mindre bitar för att de skulle få plats. Soptunnan de skulle ner i var av den stora sorten.

När jag slängt ner sista kartongbiten glömmer jag av någon väldigt konstig anledning att jag håller min gigantiska nyckelknippa i handen. Jag öppnar handen för att hålla i locket till soptunnan och tjoff så åker nyckelknippan ner och försvinner bland alla kartongbitar. Jag kan säga som så att det ryms många kartongbitar i en sådan soptunna. Och en gigantiskt nyckelknippa glider förvånansvärt lätt längst ner i botten...

Jag skrattade inte så jäkla mycket just då kan jag erkänna. Svor mycket gjorde jag däremot. Favoritramsan är "helvetes jävla skit" och den användes ganska många gånger i rad just då.

Helt omöjligt att jag skulle nå ner till botten av tunnan. Är visserligen en lång kvinna och har rätt lång räckvidd men jag är inte någon jäkla orangutang för det så jag fick snabbt lägga idén om att försöka nå nyckelknippan med handen.

Såg mig omkring i det läskiga soprummet, fick syn på en sopborste som stod i ett hörn. Kom på den übersmarta idén att jag kunde använda sopborsten för att försöka nå nyckelknippan. Nu var det inte så himla enkelt som jag trodde. Försökte dra upp nyckelknippan längst soptunneväggen. Skitsvårt!

Kom på att jag skulle kanske tippa tunnan lite framåt för att lättare kunna dra upp nycklarna. Impulsiv som jag är ryckte jag till i tunnan för att försöka luta den och PANG sa det i skallen. Hade alldeles glömt bort att locket var uppställt mot väggen och när jag ryckte i tunnan slog ju locket igen med en jädra fart. Aj.... Det gjorde svinont i huvudet och jag trodde nästan jag skulle svimma av där över soptunnan.

Varmt som tusan blev det där inne och ont som tusan hade jag i huvudet men nu jäklar skulle nyckelknippan upp ur tunnan! Med ena handen i ett stadigt grepp om locket och den andra handen i ett ännu stadigare grepp om sopborsten lyckades jag efter en hel evighet få upp nyckelknippan.

Yr i huvudet gick jag tillbaka till kontoret och berättade för kollegorna att sopsortering inte är min grej. Det gör för ont... Det blev rätt muntra miner kan jag säga...

Tur att jag blev träffad i huvudet och inte på näsbenet för då hade jag fått en helt ny profil. ;-)

Startsignalen

Jag vet exakt vad som var startsignalen. Vad som denna gång triggade igång sonen att bli förbannad på allt och alla. Efter massor av år i Bokstavslandet har jag lärt mig att se sånt. Tyvärr går det ju inte alltid att förhindra utbrottet trots att man vet vad startsignalen var. Hur gärna man än vill...

Grabben skulle ha varit på semesterresa med bästa kompisen och hans familj denna helg. Tråkigt nog blev resan inställd. För att muntra upp Grabben bestämde vi då att vi ju kunde hitta på någon rolig dagsresa själv. Hans förslag var att vi skulle åka till Skansen och hela vår familj gillar djurparker så det lät som en lysande idé. Det var heller inte det som var startsignalen.

På vår resa mot Stockholm och Skansen sa Grabben att han även ville gå till SiFi-Bokhandeln i Gamla Stan. Det är nördarnas paradis och Grabbens favoritaffär. Eftersom vi redan satt i bilen då han sa detta ansåg jag att det inte var läge att neka honom det. Det skulle ha förstört resan ner. Vi bestämde att vi skulle börja med att parkera på Djurgården och sedan ta färjan över till Gamla Stan, kolla i affären och sedan ta färjan tillbaka och ägna resten av dagen åt Skansen.

När vi kommit fram och parkerat och gått till färjan insåg vi att det skulle kosta oss 300:- för att åka tur o retur Gamla Stan. Det kändes inte riktigt ok utan då blev planerna ändrade. Vi skulle börja med Skansen och sedan ta bilen in till Gamla Stan. Inte heller denna planändring var startsignalen.

Skansenbesöket var lyckat och alla var nöjda även om Grabben hade nedräkning tills vi skulle till hans favoritaffär. Slutligen lämnade vi Djurgården och åkte in till Gamla Stan, letade parkering och hittade en perfekt plats vid Slottet. Därifrån är det inte långt att promenera till SiFi-bokhandeln. Grabben gick där inne, vände och vred på flera saker men hittade inte det han sökte och till slut insåg han att det inte skulle bli något köp där denna gång. Det var det som var startsignalen.

Han mulnade ihop totalt. Allt var skit och allt vi sa var dumt. Jag ville verkligen att han skulle vara nöjd och glad över dagen så jag frågade vad han skulle vilja göra istället, om det fanns någon annan affär han ville kolla på. Efter ett tag sa han att han ville till en spelaffär. Jag föreslog att vi skulle stanna till i en galleria i en förort på vägen hem. Orkade inte ens tänka på att försöka lyckas hitta en parkering tillräckligt nära en spelaffär inne i city.

Han gick med på det men det var inte den optimala lösningen, det visade han tydligt.
Han var otrevlig mot oss alla och mest mot Trassel. Vi bet ihop och valde våra strider, allt för att försöka hålla utbrottet borta.

Så fortsatte dagen. Grabben var arg som ett bi men lyckades hålla ihop skapligt på gallerian där vi helt oplanerat träffade på goda vänner. Vi åt tillsammans med dem och även då höll han ihop trots att spelbutiken inte heller hade det han sökte. Han har lättare att hålla ihop då vi har andra personer med oss.

När vi tagit adjö av våra vänner och skulle åka hem blev han allt mer som en tickande bomb. I bilen blev det långa diskussioner om struntsaker. Om att jag och Trassel inte skulle få sjunga med i låtarna som spelades i radion eftersom det störde honom. Om att mittensätet som gick att fälla ner som ett armstöd mellan barnen inte skulle få fällas ner eftersom sånt störde honom. Om att Trassel inte skulle få ta en kisspaus eftersom det störde honom. Så höll det på hela vägen hem.

Om han hittat det han sökte på SiFi-bokhandeln hade allt varit frid och fröjd. Nördarnas paradis gjorde honom besviken denna gång. Mig också...

Till minne av en pojke

För drygt ett år sedan var jag, Trassel och hennes kompis på en badstrand här i närheten. Flickorna badade och hade kul och jag satt på stranden och solade. Jag hade en tidning i mitt knä och slöbläddrade lite i den men kunde inte fokusera på att läsa eftersom jag inte ville släppa blicken från flickorna i vattnet.

Det var mycket folk på stranden den dagen. Många bekanta ansikten, bl a min systerson och hans flickvän och många av barnens skolkamrater.

Efter ett tag ropade jag på flickorna och frågade om vi skulle gå upp till den lilla butiken för att köpa glass. Vi handlade och satte oss på en bänk utanför butiken för att äta glassarna. När vi hörde sirenerna kände jag att det knöt sig i magen på mig. Snart såg vi både ambulanser och brandbilar som stannat utanför vägbommen som stängde av vägen in på campingen och ner mot stranden. En ambulanssköterska rusade ut och vrålade åt campingpersonalen att de skulle öppna bommen.

Jag sa till flickorna att det nog var någon av campinggästerna som fått en hjärtinfarkt men fick en känsla av att det handlade om något annat. Utryckningsfordonen fortsatte ner mot stranden och jag började inse att något hänt där nere. Min systerson var ju på stranden den dagen tillsammans med sina kompisar och vid badbryggan brukar det gå ganska vilt till ibland så för att stilla min oro över honom bestämde jag att vi skulle gå tillbaka ner till stranden för att se så att han var ok.

När vi kom ner möttes vi av systersonens flickvän. Hon berättade att en pojke saknades. Han hade varit på stranden tillsammans med ett större sällskap av släktingar. De hade sina platser alldeles bakom stället där min systerson och hans flickvän låg.

Det obehag jag känt växte sig starkare eftersom det sällskapet var för oss kända personer. Deras barn har gått på samma dagisavdelning som våra och nu går de på samma skola.

Borta vid bryggan hade sökandet påbörjats. Dykare från räddningstjänsten och massor av badgäster som bildade en kedja som sökte av vattnet runt bryggan. Det var där pojken hade setts tidigare. Tiden som gick kändes som en evighet. Jag försökte hålla mig lugn inför Trassel och hennes kompis men det gick inte. Det var som en mardröm.

Pojken hittades och drogs upp på bryggan där ambulanspersonalen genast påbörjade återupplivning. Flera av badgästerna var sjukvårdspersonal och de hjälpte till.

Tyvärr var det för sent. Pojken överlevde inte. Han blev bara 7 år.

Den härliga dagen på stranden blev en mardröm. För pojkens familj blev det en mardröm som aldrig tar slut. Men mitt i sin svartaste sorg bestämde sig hans familj för att hedra pojkens minne genom att köpa en ambulans och skänka den till en by i Kurdistan, där det finns stor brist på räddningsfordon. Nu har det gått ett år sedan pojken drunknade och då arrangerades en välgörenhetsgala där alla intäkter skulle gå till att köpa ännu en ambulans. De fick in så mycket pengar att både ambulans och brandbil kommer att kunna skänkas till Kurdistan.

Pojken var en levnadsglad unge. Kvick i benen och alltid på språng. Han är mycket saknad här på jorden men någonstans finns han nu och där är det full fart.

Knack knack

Grabben sov länge idag. Han vaknade vid 12-tiden och så lång sovmorgon tror jag aldrig han haft tidigare i sitt liv.

Han skippade frukost och tog lunch direkt istället. Rätt snart började vi höra ett knackande ljud i huset. Jag fattade först inte vad det var men hörde sedan att det kom från hans rum. Knackandet fortsatte rätt länge men vi lät honom hållas med vad han nu höll på med.

När jag senare gick upp till hans rum i ett annat ärende fick jag se att en pall saknade två ben och därför stod intryckt mot soffdynan för att inte tippa omkull.

"Vad har hänt med pallen?" frågade jag.

Grabben skrattade till och plockade fram de två saknade benen.

"Har du plockat loss benen från pallen? Varför då?" frågade en förvånad mamma.

Grabben fortsatte flina och sa: "Det var dem jag knackade med!" och så visade han hur han spelat med dem som trumpinnar mot varandra.

"Tog du loss benen för att spela med dem?" frågade en fortfarande lika förvånad mamma.

"Japp!" svarade Grabben som om det var den självklaraste saken i världen att plocka isär möbler för att använda delarna som instrument.

Några timmar senare skulle vi äta och efter en del tjatande kom han ner och satte sig till bords. För ett ögonblick satt han stilla. Strax började han leta efter hunden och satte sig på golvet för att klappa honom. Jag bad honom sätta sig till bord igen och det gjorde han men det var stört omöjligt för honom att sitta stilla och fokusera på det vi pratade om och på att äta. Han gled runt på stolen, knackade på bordskivan, svarade på varje tilltal med ett "Va´???" och verkade inte fatta något alls av vad vi sa.

För en stund sedan gick det upp för mig varför han varit så hyper idag. Han fick ju inte någon medicin i morse! Han får inte ta medicinen senare är kl 10 och idag sov han ju mycket längre än så.

Nu sitter han framför datorn igen och spelar med sina kompisar som han har i lurarna via Skype. Han tjoar och skrattar och verkar ha väldigt kul. Hoppas det goda humöret håller i sig resten av kvällen. I morgon ska vi på läkarbesök och då kan jag vara säker på att hans goda humör är som bortblåst.

Det berömda badhusutbrottet

Så är vi då mitt i sommaren. Midsommarhelgen tillbringades i skärgården med släkt och vänner. Både roligt och jobbigt. Vi är så många så lika lätt som det är att ha trevligt tillsammans på Midsommaraftonen, lika lätt är det tydligen för vissa att hitta fel hos andra på Midsommardagen när alla är trötta.

Jag försöker att inte ta åt mig av spydiga kommentarer från vissa personer i sällskapet men det blir svårare och svårare för varje gång. Jag gillar inte folk som är lynniga. Som är trevliga och snälla ena stunden för att sedan snabbt slå över till att bli rent av otrevliga. Jag kan bara inte förstå varför vissa verkar ha ett behov av att vara översittare och trycka ner andra människor.

Jag brukar ha väldigt lätt för att läsa av sådana personer. Kan ofta känna redan då jag kliver innan för dörren om personen är på bra humör eller om det kommer att bli ett litet helvete. Det känns i kroppen.

Även om jag tycker väldigt illa om vissa personer jag träffar ska det mycket till innan jag blir otrevlig tillbaka. Jag försöker visa alla människor respekt men om de går för långt över gränsen av vad som är acceptabelt har jag inga problem med att säga ifrån och då gör jag det med besked.

Mitt badhusutbrott är ett exempel.

Jag, Mannen och Trassel var på badhuset. Vi badade i en mindre bassäng, som finns i ett eget rum avskiljd från övriga bassänger. Det är menat att den bassängen ska vara en lugn plats. Det står t o m på en skylt att: "I lilla bassängen tar vi det lugnt".

In i bassängen kom så ett gäng killar, ca 16 år. De tog upp hela bassängen och deras "lekar" blev vildare och vildare och samtliga övriga personer i bassänger stannade av totalt och höll sig mot poolens kanter för att inte bli omkullknuffade. Efter en stund kom badvakten in, höjde upp pekfingret åt killarna som en varning. De kunde såklart inte hålla sig från att slänga några glåpord åt henne när hon vände sig om och gick ut.

Killarna fortsatte med att totalt ta över hela bassängen. Badvakten kom in igen och utfärdade ännu en varning. Killarna lugnade sig medans badvakten stod kvar men så snart hon lämnat rummet var stöket igång igen.

Under hela denna tid hade jag och min familj precis som övriga badgäster hållit oss vid kanten på poolen. Trassel och de andra barnen fick inte en chans att bada så som de ville. Jag kände hur ilskan kokade i mig för dessa killar visade ingen som helst respekt för någon annan.

Så hände det som utlöste stora badhusutbrottet. En av de flytdynor som fanns i bassängen kastades med full kraft tvärsöver bassängen och landade en halvmeter framför mig. Splash! Jag fick en mindre tsunami över mig och det var det som fick bägaren att rinna över totalt.

Jag tog ett par snabba kliv fram emot den kille som varit mest "aktiv", vrålade åt honom att nu fick det fan i mig vara nog! Han tappade hakan för en stund (jag måste ju ha varit en syn för gudarna, så genomdränkt som jag var och tokförbannad) men började sedan att käfta emot och det skulle han verkligen inte ha gjort. Om han bara hade visat ånger och bett om ursäkt och tagit sitt gäng med sig och lämnat bassängen. Men nej då, han måste tvunget käfta emot. Jag blev så vansinnigt arg. Skällde ut honom totalt och avslutade med att vråla åt honom att de skulle ut ur bassängen NU!!!

Hans kompisar fattade mycket snabbare. De drog sig upp ur bassängen och gick skamset mot dörren. Killen fick snart slut på fula ord och han blev mer och mer osäker på vad jag tänkte ta mig till med så även han klev tillslut upp. "Kärringjävel" var det sista han sa innan han försvann ut genom dörren.

Jag vände mig om och där stod Trassel som med stora ögon bevittnat mitt utbrott. "Så, nu kan du simma!" sa jag med ljus och snäll röst. Just de orden har vi haft väldigt roligt åt i efterhand. Från att ha vrålat som en drake växlade jag till att bli vanliga mamma igen. Alla andra barn som varit i bassängen var som bortblåsta. De vågade inte stanna kvar trots att det inte var dem jag skällde på. Synd... men jag ångrar inte mitt utbrott. Killarna behövde få en markering som gav mer än ett höjt pekfinger. De var oförskämda och respektlösa mot alla andra badgäster och de behövde få veta det. Och vi fick ju väldigt gott om plats i poolen efteråt! ;-)

Hur gör man?

Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag. Det var ju meningen att jag inte skulle jobba mer än halvtid men tjänsten är på 75% och jag ville verkligen ha detta jobb och bestämde att bara känslan av att slippa ha FK flåsandes i nacken troligtvis skulle ha positiv inverkan på mig.

Jag trivs jättebra på jobbet även om allt nytt jag ska lära mig ibland får mig att känna mig som ett dumhuvud. Men nu vet jag ju att jag inte är något dumhuvud (har ju t o m papper på att jag är smart, det är en av fördelarna med Adhd-utredningen) så jag försöker andas och ta itu med arbetsuppgifterna utan att stressa. Och faktum är att den tid jag tillbringar på jobbet är den tid på dygnet då jag är minst stressad.

Min stress börjar samma sekund som arbetsdagen slutar. Då ska jag på snabbaste sätt hämta Trassel och vi ska ta oss hem. När vi är hemma möts jag av det kaos som blivit sedan jag började min anställning. Ta reda på disken, tvätta kläder, städa, laga mat, när gör man sånt som heltidsarbetande? Jag jobbar ju "bara" 75% och hinner ändå inte med och ju mer kaos det blir hemma ju svårare är det för mig att ta itu med att försöka få ordning. Jag börjar med en sak, blir strax uppmärksam på något annat och efter en liten stund flaxar jag vidare till nästa... Och plötsligt står jag där och har inte slutfört ett enda dugg av det jag planerat att göra.

Pratade om detta med min kontakt på vuxenpsyk häromdagen och hon tipsade mig om att göra ett arbetsschema där man planerar nära på minut för minut och framför allt planerar så att det inte blir för många olika uppgifter att göra samma dag. Ska försöka sätta mig ner och göra ett sånt schema (bara jag få tid till det... :S).

Har iallafall lyckats göra fint på altanen med nya möbler och planteringar och vattenspel. Det har blivit mitt andningshål där ingen kaos råder. Där har jag tillbringat många timmar med att bara sitta och njuta av vattnet som porlar och humlorna som surrar bland blommorna. Där tar jag min paus från Bokstavsvärlden.

Trassel hela veckan lång

Idag är det en vecka sedan vi packade oss in i bilen och drog iväg till Solna och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Trassel skulle ju operera sitt hoppande knä. Vi hade sedan tidigare bestämt att Mannen och Grabben skulle skjutsa ner Trassel och mig men redan tidigt på fm förstod jag att Grabben inte alls hade tänkt vara resesällskap åt oss. Han började krångla och tjata om att det skulle bli så jobbigt att resa så långt (25 mil enkel resa) och det var liksom inte läge för oss att bråka så han fick vara hemma med mormor som sällskap medans Mannen skjutsade Trassel och mig.

Innan vi åkte skulle Trassel duscha med specialtvål och när vi kom fram var det dags för ännu en dusch och morgonen därpå skulle det duschas igen. Man ska vara kliniskt ren när man ska opereras. Hon hade turen att få första tiden till operationen så redan vid 8-tiden på morgonen rullades hon ner till operationsalen. Trassel var utåt sett hur lugn som helst men så snart hon blev kopplad till övervakningsapparaten kunde man se hur pulsen skenade iväg. Sövningen gick bra och snart sov hon och jag vandrade tillbaka till avdelningen för att äta frukost och vänta på att operationen skulle bli klar.

Efter någon timme ringde en sköterska och sa att jag kunde komma ner till uppvakningsavdelningen eftersom Trassel snart skulle komma dit. Jag hann sitta en kort stund i väntrummet innan läkaren som opererat kom ut och berättade att allt gå bra men att det blivit en större operation än väntat eftersom hon varit tvungen att flytta på både övre och nedre muskelfästet. Hon sa även att knät varit i så pass dåligt skick att det var solklart att det varit absolut nödvändigt med en operation. Kändes skönt att höra eftersom vi grubblat länge på om det var rätt att utsätta lilla Trassel för det.

Jag fick komma in på uppvakningsavdelningen och där låg hon, vår lilla Trassel, och sov så sött. Knät var inbäddat i en kyldyna för att hålla svullnaden nere. När hon vaknade dröjde det inte länge innan hon började må illa och kräktes. Pulsen var hög igen och narkosläkaren tillkallades. De frågade om hon brukar få hög puls och jag svarade att jag faktiskt inte vet men att hon ibland när hon blir riktigt skärrad kan skaka som om hon har frossa. Läkaren sa att det med största sannolikhet inte är något att oroa sig för men att vi för säkerhetsskull ska kontakta vårdcentralen här hemma för en närmare undersökning av hjärtat.

Någon timme senare var vi tillbaka på avdelningen och stackars Trassel mådde jättedåligt. Hon kräktes av minsta lilla vattendroppe och hon hade fruktansvärt ont i sitt knä. Dagarna och nätterna som följde blev jobbiga både för henne och mig. På onsdagen var det dags att ta bort kyldynan och få benet gipsat. Hon fick ett plastgips från högt upp på låret ner till fotknölen. Det var skönt för henne att få mer stabilitet i benet men samtidigt var det jättesvårt att anpassa sig till ett helgipsat ben som dessutom måste ha högläge mest hela tiden.

Hon blev utskriven från sjukhuset sent på onsdag och vi blev hämtade av Mannen som helt otroligt nog hade fått med sig Grabben. Jag tror Grabben hade saknat både Trassel och mig för han var glad och pigg när han kom till sjukhuset trots den långa resan.

Dagarna som följde blev jobbiga. Trassel hade svåra smärtor trots värktabletter och när det började klia under gipset började hennes tålamod ta slut. På lördag fm tyckte hon att gipset ändrat läge, att det sjunkit ner en bit och tryckte på knät och det gjorde jätteont. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och de sa att då måste gipset tas bort och nytt sättas dit. Åkte till en grannkommuns akutmottagning eftersom vår egen jourmottagning inte sätter gips. Denna gång fanns inte möjligheten att sätta plastgips så det blev kalkgips och Trassel fick ett ben som väger massor. Det funkar inget bra med ett så tungt gips eftersom hon måste kunna göra sjukgymnastik och hon orkar helt enkelt inte lyfta benet när det väger så mycket. Vi blev lovade att kalkgipset ska bytas ut mot plast om vi ringer ortopedmott och bokar tid nu till veckan.

Jag är dödstrött efter denna vecka och gruvar mig för att börja jobba på tisdag. Tack o lov är det helgdag redan på onsdag.

45 minuter av glädje

Vi har varit på Grabbens utvecklingssamtal. Mötet tog 45 minuter och vi upplevde ren glädje under hela den tid vi var där.

Mentorns ord värmde både Grabben, mig och Mannen. Hon sa: "Jag tycker du är så himla bra, duktig och smart! Du är allt man kan önska av en elev..." Grabben rodnade och hans blick, som i vanliga fall flackar och inte vill söka ögonkontakt, kikade upp lite försiktigt under luggen. När han insåg att mentorn menade varje ord hon sagt log han blygt.

Grabben trivs i skolan och det märks tydligt i lärarnas omdömen. Bra resultat på proven och trots att han ibland upplevs som ofokuserad så utför han de arbetsuppgifter som han har på arbetsschemat. Mentorn berättade att många av de andra eleverna i klassen sagt till henne att Grabben är en kille som de tycker om. De tycker han är snäll och smart och att han är duktig på att hjälpa dem när de kört fast i någon uppgift. Det värmer att höra sånt om sin son. Man blir ju så glad så man måste lägga band på sig för att inte omfamna ungen i en kram. Grabben skulle inte uppskatta att man kramar honom. Istället får vi visa på annat sätt att vi är så stolta över honom. Köpa hem en dajmtårta till kvällsfikat kan vara ett alternativ... ;)

Trots att det är många år sedan nu kommer jag så väl ihåg det samtal vi hade med skolan när Grabben gick i förskoleklassen. Då satt vi hos skolpsykologen och läraren som skulle representera skolan hade skrivit ihop ett par A4-ark om Grabbens alla brister. Det fick vi uppläst för oss där på skolpsykologens rum. Det handlade om hur Grabben förstörde för andra och hur omöjlig han var när det gällde att samarbeta med andra barn i gruppen. Som slutkläm läste hon upp att de andra barnens föräldrar var jättearga på Grabben och att de ifrågasatt att han överhvudtaget skulle få gå kvar i gruppen.

När Grabben ett par år senare fick sina diagnoser förändrades väldigt mycket. Han fick en förståelse från skolan och även om det inte fungerat utan problem så har skolan hela tiden insett att när det blivit fel för Grabben så har det inte berott på att han jävlats. Han har velat göra rätt men han har ibland inte kunnat.

Det är snart slut på detta skolår och till hösten väntar årskurs 8 för Grabben. Betydligt större utmaningar än 7:an. Hur läget är då kan man inte förutspå. Det kan funka kanonbra men det kan också gå åt helvete. Tiden får utvisa men jag väljer att fortsätta glädja mig åt mentorns fina ord: "du är allt man kan önska av en elev..."

Garnbollar

Grabbens mentor ringde hem häromkvällen. Det är dags för utvecklingssamtal. Hon frågade om Grabben berättat något om dagens slöjdlektion (hon är bl a hans slöjdlärare). Grabben har valt textilslöjd eftersom han och träslöjd aldrig har varit en bra kombination. Textilslöjd har egentligen inte heller varit hans grej men det har främst berott på hans tidigare lärare i det ämnet. De har inte på något sätt försökt få honom att göra något vettigt av slöjdlektionerna så från årskurs 3 t o m 6 har han i princip inte gjort något alls på de lektionerna. Jo förresten, han har gjort garnbollar, mängder av garnbollar...

När han så började 7:an i höstas och fick en ny mentor som även skulle vara hans textilslöjdslärare sa jag åt henne att jag inte ville se en enda garnboll till. Hon blev i det närmaste chockad över hur tidigare slöjd-år varit och lovade att någon mer garnboll skulle Grabben icke tillverka så länge han hade henne som lärare.

Genom hennes försorg har han under detta läsår kommit hem med alla möjliga olika skapelser utom just garnbollar och Grabben har varit stolt över det han lyckats knåpa ihop. Fint sydda saker som imponerat stort på oss och läraren.

Strax innan mentorn ringde häromkvällen hade jag faktiskt hunnit fråga Grabben vad han gjort på slöjden och då fått veta att han återupptagit tillverkningen av garnbollar så det kom inte som någon överraskning när hon berättade det över telefon. Hon sa att hon haft en lång diskussion med honom om att han skulle göra något annat men han var fast besluten om att göra en garnboll och när Grabben bestämt sig för något är det i stort sett omöjligt att få honom att ändra sig. Alltså hade hon låtit honom få sin vilja igenom även om hon lät honom förstå att detta var första och sista gången han gjorde en garnboll på hennes lektion.

Det är ju snart slut på skolåret och jag tror att Grabben är lite less på skolan nu. På slöjden är det bara han och en till kille som valt textilslöjd och resten av gruppen är tjejer. Det har dessutom varit rätt många konflikter bland tjejerna i klassen så jag tror att det kan bli lite jobbigt för Grabben i den gruppen. Han är ju lite hobby-polis och gillar inte när folk inte gör som man ska.

Nu pratar han om att han vill byta till träslöjd nästa termin. Det kan vara en bra idé för med rätt handledning har han ju visat att han kan lyckas även på slöjden. De lärare han haft i slöjd tidigare år har i alla fall utom ett varit helt värdelösa med honom. De har liksom lämnat honom åt hans öde och inte brytt sig ett dugg om han fått något gjort eller ej. Den gången Grabben fick mest uppmärksamhet av sin första träslöjdslärare var när han råkade tömma ut en 1-liters burk med knallgul målarfärg på det sprillans nya golvet i slöjdsalen. Då fick han veta att han levde minsann... Men alla gånger han bad om hjälp med att komma på något att bygga var det ingen som brydde sig.

Nu är det nya lärare även på träslöjden och det kan ju vara värt att låta honom testa det igen.

För övrigt sa mentorn att det är stökigt i klassen och hon har bett elevhälsan om hjälp och stöd men får ingen respons. Klassen består av många barn med diagnoser och många som har samma problematik fast de är ännu outredda. Grabben trivs i klassen men det märks på honom att han är stressad. Fast sånt får man inte fråga honom om för då blir han ännu mer stressad och då tror jag faktiskt att det blir ännu fler garnbollar...

Arga Snickaren

I det senaste avsnittet av Arga Snickaren var det en kvinna med 4 barn som behövde hjälp. Kvinnan hade både en Adhd och Asperger-diagnos. Jag bestämde ganska snabbt att jag inte ville se det programmet. Har sedan tidigare haft svårt för Arga Snickarens metoder. Frågade Mannen här hemma om vi skulle se på Arga Snickaren eller Bygglov och tillade att om vi kollar på Arga Snickaren så kommer jag garanterat att bli arg. Vi valde Bygglov. Igår råkade vi zappa förbi kanal 5 och fick då se att det var reprisen från i onsdags som visades. Kunde inte låta bli att kolla och precis som jag trodde blev jag arg. Känner ju igen mig själv i kvinnans svårigheter. Jag påbörjar mängder med projekt här hemma men orken att färdigställa finns oftast inte. Om någon då skulle komma till mig och börja gorma om att jag "kan bara jag vill", att jag "måste skärpa till mig", skulle det då hjälpa mig? NEJ! Det hjälper inte att påpeka allt som jag gör "fel". Jag behöver peppning framför allt. Och inte någon peppning som först ska föregås av en utskällning för då vänder jag antingen taggarna utåt eller så slutar jag helt att lyssna. Om Arga Snickar-Anders skulle komma hit och gapa och gorma åt mig på det viset skulle han åka ut med huvudet före. Att han i slutet av programmet lugnade ner sig och kom med konstruktiva förslag var bra men jag fattar bara inte varför det måste föregås av en utskällning? Men tyvärr är det väl så. De flesta människor tror ju att vi som lever i Bokstavslandet bara behöver skärpa till oss.

Plötsligt händer det (kanske...)

Blir inte mycket bloggande nu. Inser att det är över en vecka sedan jag skrev senaste inlägget. Har haft huvudet fullt av annat och bloggen har fått legat åt sidan. Det händer roliga saker nu. Vill inte skriva i detalj vad det är ännu men det kommer jag snart att kunna göra om allt går i lås. Kan avslöja att det handlar om ett jobb. Håller tummar och tår för att det ska bli som jag vill. :-) För övrigt har barnen lovdag från skolan idag. Grabben kom nyss ner med bokrecensionen färdigskriven. Den ska lämnas in i morrn och han har verkligen varit ute i sista minuten med att hinna färdigt men det är ju så vi arbetar i den här familjen. ;-) Väntar med spänning på att det snart är dags för barnens utvecklingssamtal. Har fått en föraning om vilka omdömen Grabben fått av sina lärare. Det ser bra ut, riktigt bra! Han har ju lätt för sig på så sätt. Matteläraren hade väl skrivit något om att han möjlitvis nästan hade lite FÖR lätt för sig och därför gjorde färdigt uppgifterna i ett nafs och sedan ägnade resten av lektionen åt att prata lite för mycket och på så vis kanske störde övriga elever. Jag tänker att han kanske helt enkelt skulle behöva lite mer utmanande uppgifter att lösa då. Mata på honom tillräckligt mycket så att han slipper sitta sysslolös på lektionen. Trassel har haft nationella prov i flera veckors tid nu. Det är svenska och matte som ska testas. Ska bli intressant att se resultaten. Hon har svårt med stavningen och vissa ord måste man be henne läsa om flera gånger för att hon ska se vad det egentligen står. Vi har lite dyslexi-misstanke om henne. Har påpekat det för lärarna redan i höstas men då tyckte de att vi skulle avvakta och se hur det gick. Jag har själv alltid varit bra på att stava och jag tycker det är svårt att veta vad man kan kräva av en 3:e-klassare. När jag själv gick i skolan var det noga med att stavningen blev rätt men jag tycker inte att skolan har samma krav på det längre. Helgen kommer att innebära LAN (Grabben), renovering (Mannen och jag), lek (Trassel) och kalas (hela familjen). Kan bli en ganska bra helg. Kommer rent av att bli en kanonhelg om jag har en riktig tur och någon gång ska det väl ändå hända mig ockå? :)

En helt vanlig onsdag i Bokstavslandet

Det är en helt vanlig onsdag. Jag var så vansinnigt trött i morse och tröttheten beror på sånt som hänt de senaste dagarna. Det blir så märkbart hur lite jag egentligen orkar med för när jag tänker efter har det ju inte var några jättekrävande dagar. För de allra flesta har det nog varit rätt normala dagar men nu är ju inte jag som de allra flesta inser jag.

Trassel har fått tid för att operera sitt knä. Häromkvällen var hon ledsen och orolig. Hon har ju opererat sig en gång förut men då var hon bara bebis så hon har inget minne av det. Oron satt kvar morgonen efter så hon fick vara hemma från skolan.

Igår var vi till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för inskrivning och träff med narkosläkaren. Det är 1 mån kvar tills operation men allt ska ju förberedas och planeras. Vi hann med ett besök på lekterapin också och Trassel fick kolla in vilka prylar hon vill låna med sig därifrån upp till avd. Hon fick en massa sjukvårdsmaterial med sig hem också, att leka med och det gjorde succé för hon har sedan dess gått omkring med en käck operationsmössa på huvudet.

Jag har varit lite oense med Grabben. Han agerar utan att tänka och det hör ofta till med hans diagnoser och vi försöker ha förståelse över det men ibland när jag är så här extra supertrött är det svårt att inte bli lite ilsken över hans agerande. I förrgår berättade han att skolmaten varit så totalt oätlig (majs iblandat i grytan) att han varit tvungen att gå till Sibylla och handla hamburgare. Han har ett eget bankkort och det hade han betalat med och så långt är det väl ok men saken är den att han hade ingen aning om hur mycket (eller lite) pengar som fanns på kortet. Han bara beställde hamburgaren ändå och chansade på att pengarna skulle räcka.

Det är inte bra att han gör så. Tänk om han inte haft tillräckligt med pengar och stått där med en hamburgare som han inte kunnat betala. Det hade ju blivit väldigt jobbigt för honom. En sådan situation är jag inte alls säker på att han skulle hantera på rätt sätt. Tidigare har han alltid ringt till mig och bett mig kolla på banken hur mycket pengar han har på kortet. Nu trodde han antagligen att han inte skulle få skippa skolmaten för mig så därför frågade han inte.

Nu ska vi ordna med egen inloggning för honom så han kan hålla koll på saldot själv. Men jag gissar på att han inte kommer att komma ihåg att göra det.

Han har även en hemuppgift som ska göras och den struntar han i. Det är en bokrecension som ska vara inlämnad om ca 2 v. Grabben är ingen bokläsare. Han har vetat om uppgiften i flera månader men ändå har han inte fått tummen ur. Efter någon månad fick jag honom att låna en bok, den var på endast 86 sidor. Läraren hade sagt att minimum var på 100 sidor. Jag mejlade och förklarade hans ovilja till hemuppgiften och läraren (som är av den vettiga sorten) tyckte att eftersom vissa människor helt enkelt inte är bokläsare skulle han få dispens och det räckte med denna bok på 86 sidor. Trots detta verkade det helt omöjligt för Grabben att ens öppna den jäkla boken.

På dagen före påsklovet berättade Grabben att han fått en lapp från skolbibblan med meddelandet att han måste lämna tillbaka boken. Jag sa att det säkert skulle gå bra för honom att få låna boken ytterligare några veckor om han bara frågade biblotekarien. Efter skolan frågade jag honom hur det gått och han sa att biblotekarien inte varit där så han hade lämnat in boken (eftersom det stod så på lappen och man ska alltid göra som det står...)och han stod alltså utan bok.

Jag insåg att någon ny bok skulle han aldrig komma hem med på egen hand så jag tog med honom till stadbiblioteket för att försöka hitta någon passande bok där. Det var inte så lätt eftersom han inte har någon idé om vilken typ av bok han kan tänka sig läsa. Dessutom såg han ut som om han var straffkommenderad dit (och det var han ju nästan i och för sig) och det gick knappt att tilltala honom.

Efter mycket om och men hittade han (jag) en bok som accepterades. Den var på 110 sidor så någon dispens behövdes inte för denna bok. Jag sa att han måste läsa minst 10 sidor per dag för att hinna. Första kvällen gjorde han det fast under protest och samtidigt som han snackade med polarna via Skype. Igår påminde jag honom om att han skulle komma ihåg att läsa och då sa han att han redan gjort det och dessutom hade han kommit på att han skulle läsa 5 sidor innan han somnade också för då skulle ju han hinna färdigt med boken mycket snabbare. Han sa även att han redan gjort spanskaläxan. Jag hann bli riktigt glad och imponerad av hans initiativförmåga.

Glädjen höll i sig tills i morse då jag gick in till honom för att väcka honom. Boken låg där i hans rum och en penna var instucken som markering för hur långt han läst. Jag kunde inte låta bli att kolla och suckade djupt när jag såg att han var på sidan 10. Han hade ljugit för mig kvällen innan. Spanskaläxan var inte heller gjord visade det sig.

Jag kunde ju inte låta bli att fråga honom om detta när jag väckt honom. Lögnen om boken erkände han direkt. Spanskaläxan hade han gjort i skolan påstod han. "Kan du den då?" frågade jag. "Nä" fick jag till svar. "Men hur kan du då säga åt mig att du gjort spanskan?" undrade jag, allt mer arg. "Du frågade om jag gjort läxan men du frågade inte om jag kunde den" fick jag till svar och för hans del var vår diskussion färdig.

Ikväll har han 20 sidor att läsa om han ska hålla planeringen. Det kommer han inte att göra. Han kommer att panikläsa sista dagen och därefter försöka få ihop en recension med mig som hjälp. Hur jag vet det? Jo, jag skulle antagligen gjort på samma sätt själv. Väntat till sista minut och sedan stressa mig galen. Sådan mor, sådan son i Bokstavslandet.

Talsvårigheter

På långfredagen åt vi hemma hos farmor. Där träffade vi barnens kusin och hennes mamma. Tittade på några gamla videofilmer från när barnen var små. Grabbens tal var svårt att förstå på den tiden. Vi i familjen hade inga problem med det och inte heller hans dagisfröknar men när det t ex kom en vikarie på dagis eller när vi fick besök var det ingen av dem som förstod vad han sa.

Jag glömmer aldrig när vi för första gången skulle träffa en logoped av just den anledningen. Det var en rätt bister kvinna som var logoped och Grabben hade inget som helst intresse av att sitta stilla på en stenhård stol och bläddra i bilderböcker och säga vad han såg på bilderna. För det första förstod logopeden inte många ord av vad han sa. För det andra gled han runt på stolen som om den vore svinhal. För det tredje kunde man tro att logopeden aldrig träffat ett barn med koncentrationssvårigheter tidigare.

Detta var ju några år innan Grabben fått sina diagnoser men hans problematik var ju tydligt redan då. Vi fick i alla fall till hemläxa att träna på fram- och bakljud för att få bukt med Grabbens talsvårigheter. Några år senare satt fram- och bakljuden där de skulle och då hade en talpedagog i skolan tagit över träningen. Grabben läspade också och kunde inte säga R så det blev en hel del att öva på.

Talpedagogen var även hon en bister kvinna som inledde varje övningstillfälle med att "Tvätta munnen". Det innebar att man skulle låtsas att munnen var ett rum som behövde tvättas. Tungan var tvättsvampen och man skulle gnugga på väggarna (insidan av kinderna), i taket (gommen), golvet (under tungan) och fönstren på både in- och utsidan (tänderna). Detta skulle man göra medans man tittade sig i en spegel. Talfröken gjorde övningen först och sedan skulle Grabben göra lika.

Jag var med vid ett sådant tillfälle och jag är full av beundran för Grabben som trots att han äcklades så enormt över att se denna tant vända in och ut på sin tunga framför spegeln ändå klarade av att stanna kvar i rummet. Han gjorde inga större framsteg på dessa träffar utan vi tränade mycket hemma istället och tillslut fungerade talet perfekt.

Några år senare började Trassel skolan och då uppmärksammades även hennes läspning. Efter en enda träff med samma talfröken som Grabben haft vägrade hon gå dit igen. Anledningen var "Tvätta munnen"-övningen. Vi bestämde att vi tränar hemma istället. Talpedagogen var säkerligen duktig på sitt jobb men mina barn gjorde hon ingen större succé hos.

En idiot till chef

Efter att ha varit borta från arbetslivet i ganska många år var det dags för mig att arbetsträna. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle kunna jobba med det som under många år varit mitt huvudsakliga yrke utan valde att gå tillbaka till att jobba inom vård och omsorg. Det var inom det området jag börjat efter gymnasiet och jag kände att det fortfarande var ett jobb jag skulle trivas med.

Jag trivdes från första dagen. Vissa av arbetskamraterna var jag bekant med sedan tidigare och personerna vi vårdade var alla underbara på sina egna speciella sätt. De hade förståndshandikapp av varierande grad.

Det gick ganska lång tid innan jag fick möjighet att prata med chefen för arbetsplatsen. Han hade sitt kontor i en annan del av stan och eftersom jag arbetstränade bara 4 tim/dag så hade vi inte träffat på varandra annat än vid korta tillfällen och då i princip bara hälsat på varandra.

Så fick jag veta att chefen önskade ett möte med mig. För mig kändes det helt naturligt. Han ville väl lära känna mig. Det jag tyckte var lite märkligt var mina arbetskamraters reaktioner när de fick höra om mötet. Jag märkte att de nästan verkade vara nervösa för min skull. Jag hade hört rykten om att chefen inte var den lättast person att ha och göra med men tänkte att det kanske bara var snack.

Jag hade redan från arbetsträningens start varit helt öppen inför kollegorna om Grabben och hans diagnoser. Eftersom jag kände några av arbetskamraterna sedan tidigare blev det så att vi pratade mycket om hur det är att leva i Bokstavslandet.

Av den anledningen kändes det helt naturligt för mig att lägga alla korten på bordet när chefen frågade av vilken anledning jag inte jobbat på så många år. Det var liksom oundvikligt att inte nämna hur mycket livet i Bokstavslandet sliter på dess innevånare. Jag kände att detta måste vara en person som borde förstå eftersom hans jobb är att vara chef över en arbetplats där man vårdar funktionshindrade personer.

Jag hade inte kunnat ha mer fel om en människa. Så snart jag nämnt Grabbens diagnoser avbröt chefen mig med att fråga: "Vad är det för en jävla inkompetent läkare som har kommit på idén att ge Grabben 3 diagnoser???". Först blev jag helt chockad över hans ord. Förbluffad. Sedan blev jag oerhört arg. Jag kände hur det började koka i mig och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig lugn när jag berättade att den jävla inkompetenta läkaren i själva verket var överläkaren på Bup och hon var allt annat än inkompetent.

Sedan började utfrågningen. Chefen undrade av vilken anledning Grabben blivit utredd från första början. Han frågade varför vi låtit detta ske. Han frågade vad som hänt i Grabbens första levnadsår eftersom det var uppenbart att han gått igenom något trauma. Åh, vad jag önskar att jag haft en möjlighet att spela in allt han sa och påstod. Det låter verkligen inte klokt så här i efterhand. Slutklämmen från chefen var iallafall att det var mitt fel att Grabben visade de symptom han visade. För honom var det solklart att jag hade orsakat det genom att sluta amma honom för tidigt. Jo, han frågade faktiskt hur länge jag ammat Grabben.

Något som heter Adhd eller Asperger eller för den delen Tourette finns inte, var chefens teorier. Man ska inte sätta diagnoser på folk. Och jag skulle passa mig noga för att komma till arbetsplatsen och tro att jag kunde behandla vårdtagarna på samma sätt som jag behandlade min son.

Efter alla dessa påståenden från en uppenbarligen idiot till chef kände jag att nu får det vara nog. Jag visste att jag var bra på mitt jobb. Både vårdtagare och kollegor tyckte väldigt bra om mig, det fick jag höra varje dag av dem. Jag visste även att jag var en mycket bra mamma. Att sitta och lyssna på detta skitsnack blev bara för mycket.

Jag började med att tala om för chefen att om inga diagnoser fanns så skulle han troligtvis vara arbetslös själv för då skulle ju uppenbarligen inga vårdtagare finnas. Sedan sa jag att diagnoserna hade förändrat livet för både min son och mig själv. Till det bättre. Man kan tro vad man vill om diagnoser men faktum är att problematiken finns där ändå, vare sig med eller utan diagnos på papperet. Skillnaden är att en diagnos på papperet gör att man får rätten till hjälp och stöd och DÅ kan problematiken minska. Det gjorde den för oss och ingen jävel ska sitta och påstå att det var fel beslut att få Grabben utredd.

Vårt möte blev långt och otrevligt. Efteråt undrade kollegorna hur det gått. De hade såklart vetat om chefens åsikt i diagnosfrågor och det var därför de varit nervös för min skull. Jag blev besviken på dem för jag önskade att jag blivit förvarnad. De sa att chefen inte tyckte om personer som sa emot honom. Just då kunde jag inte bry mig mindre.

Efter några månader var det dags att förlänga arbetsträningen och då kom beskedet att chefen tyckte att det inte var någon bra idé. För min egen skull var det bättre att jag letade en annan plats att arbetsträna på. Kollegorna blev chockade för de hade räknat med att jag skulle få stanna. Jag blev inte chockad men jag blev ledsen. Uppenbarligen var jag så obekväm att ha kvar så han hellre valde bort gratis arbetskraft. Lika bra att det blev så känner jag nu. Jag hade aldrig klarat av att tiga mig igenom ett arbete där. Att spela en annan person än vad jag är och att låta en idiot tro att jag inte kunnat ta hand om mitt barn på rätt sätt.

I efterhand har jag fått höra att chefen fått mängder av klagomål och anmälningar på sig pga olika uttalanden han gjort. Jag fick frågan om jag ville anmäla honom men jag kände då att jag inte hade några bevis. Det var ju bara han och jag på mötet. Han är en person i chefsposition med ett stort ansvarsområde och jag är bara en galen mamma. Nä, någon anmälan gjorde jag aldrig men jag tar varje tillfälle jag kan och berättar för folk om vilken idiot han är.

Hundbröder

Under de snart 22 åren jag och Mannen tillbringat tillsammans har ett antal husdjur funnits med i vårat liv.

Närmare bestämt:

3 katter
3 hundar
2 kaniner
2 marsvin
1 tamråtta
2 undulater
och ett okänt antal akvariefiskar

Vi gillar djur kort o gott. Vår första hund var en Golden som blev vårt första möte med bokstavsvärlden fast det förstod vi inte då. Så här i efterhand har vi förstått att käre G hade grav ADHD. Vi bestämde oss tidigt för att skaffa hund. Eftersom det verkade som om jag inte skulle kunna bli gravid ville vi så gärna ha en hund att ödsla vår kärlek på. Samma vecka som vi skulle hämta hem en 8 v gammal G fick jag beskedet att jag var gravid.

G visade sig vara en speciell hund. Han var stor, stark och hyperaktiv. Han gjorde precis det som föll honom in. Han var smart men alldeles för impulsiv för att hinna använda hjärnan vid de flesta tillfällen. Vi gick på hundkurs såklart och mitt minne därifrån är när jag gång på gång drogs omkull på den leriga gräsplanen av G som tyckte det var hysteriskt kul att se mig ligga där och sprattla.

Han testade oss gång på gång. Det gällde att vara superbestämd och tydlig mot honom för det var bara då han lyssnade. Han älskade att bada. Kunde bada i timmar i havet vid stugan. När han gick jaktkurs och skulle tränas i vattenapportering hade han som de flesta med ADHD svårt att vänta på sin tur. Instruktören bestämde att bara därför skulle han få vänta till sist. Att se alla andra hundar få hoppa i vattnet före gjorde G helt förtvivlad och stressad. När han kom hem från kursen var han så uppstressad att han var nära en kollaps.

Med tiden bestämde vi oss för att skaffa ytterligare en hund. Det blev B som var en halvbror till G. De hade samma mamma. B var en helt annan personlighet. Han lugn när G var vild och han var försiktig när G var våghalsig. Det var inte kärlek vid första ögonkastet för G men efter ett tag kom de riktigt bra överens så länge G fick bestämma.

G´s stora skräck var att klippa klorna. Jag försökte på alla möjliga sätt men han kom aldrig över sin skräck. Oftast lyckades jag bara klippa en klo åt gången eftersom han alltid tog klotången och stack iväg med den när det första klon var klippt. Då var han så uppskruvad av rädsla o skräck så det inte var någon idé att forstätta.

G tyckte om när det kom gäster men hans kärlek var inte besvarad av alla. Många hade svårt för hans intensiva sätt och hans lilla specialité som var att ta gästens hand i sin mun och apportera dem uppskattades inte av så många. Man kan säga att han var en oerhört vänlig men något hårdhänt hund i sitt bemötande av människor.

När Trassel var 3 år gick inte vårt livspussel ihop längre. Mannen hade börjat pendla till en annan stad för jobb och jag jobbade heltid men utan körkort fanns ingen möjlihet att ta sig hem för att rasta hundarna på lunchen. Grabben hade det som jobbigast med sina diagnoser och hundarna fick definitivt inte den tid de behövde av oss. Det var en tungt beslut att ta när vi valde att omplacera dem till nya familjer. Vi valde att dela på hundbröderna. De skulle få komma till varsin familj eftersom vi märkt att G var så dominant över B att han tappat sin egen identitet.

Vi hittade helt underbara nya familjer åt G och B och vårt samvete blev lite lättare. G fick ett långt härligt liv med många bad och mycket lek. Han somnade in för ett par år sedan. B bor fortfarande kvar hos sin familj och han blev tillslut en självständig vovve.

Efter ett antal år skaffade vi hund igen. Jag kommer aldrig att kunna jobba heltid och då funkar det att ha hund. Denna gång valde vi en annan ras. Honom ska jag skriva mer om en annan gång.

Dämpad glädje

Men vet ni, jag har ju helt glömt bort att berätta en sak! Jag har fått min sjukskrivning godkänd!

Mannen kollade kontot en kväll och såg att en summa pengar satts in av Försäkringskassan. Jag hade inte fått något besked från dem sedan i början på månaden då de meddelande att de begärt fler uppgifter från läkaren. Jag hade redan då tappat hoppet eftersom jag fått avslag för den ansökan jag gjorde för dec - jan. Det nya intyget gäller från feb - apr och eftersom det snart var slutet av mars var jag säker på att det var kört för min del.

Jag loggade in på F-kassans hemsida och kollade mina uppgifter där. Jo men där stod det ju att pengarna som betalats ut till mig var sjukpenning från 1 feb. Min reaktion var inte den som jag väntat mig. Jag hade trott att jag skulle bli jublande glad åt ett sånt besked men istället kände jag mig nästan likgiltig.

Trassel tittade på mig och undrade om jag inte var glad. Jag svarade att visst var jag glad. "Det syns inte" sa Trassel och det hade hon rätt i. Sanningen är den att jag har varit så förbannat arg på F-kassan under så lång tid nu och den känslan gick inte att få bort i en handvändning. Det skulle faktiskt ta flera dagar innan jag kunde känna riktig glädje.

Ett par dagar efter jag sett pengarna på kontot ringde en handläggare från F-kassan och berättade att hon nu tagit över mitt ärende. Hon undrade hur jag mår. Jag bestämde mig för att vara brutalt ärlig och sa: "Jag mår förbannat mycket sämre nu än vad jag gjorde när jag blev sjukskriven av läkaren i december och det beror väldigt mycket på Försäkringskassan". Jag berättade om hur de senaste månaderna varit för mig. Hur fruktansvärt det är att gå i ovisshet och hur frustrerande det varit att veta att de har hela makten att besluta om mitt liv.

Handläggaren drog sina standardfraser om vilka regler de har att följa. Att en anställd snickare som bryter benet självklart får bli sjukskriven men att en arbetslös snickare som bryter benet inte får bli sjukskriven för han kan ju ta ett annat jobb. I mitt fall betyder det alltså att om jag hade en anställning skulle jag få vara sjukskriven men eftersom jag är arbetssökande måste mitt fall jämföras mot alla yrken som finns. Trots att jag endast har utbildning inom administration ska jag alltså bedömas efter precis alla yrken som finns. Jag svarade: "Jag hör vad du säger och jag vet att det är reglerna men jag kommer aldrig att säga att jag tycker det är rätt!".

Handläggaren påpekade att jag nu är sjukskriven till sista april och sedan ska ett nytt intyg in och bedömas. Ni kanske förstår varför jag har svårt att känna mig glad? Jag får en månad på mig att hämta andan och sedan börjar det om igen. Ovissheten...

Mitt hopp står till att F-kassan faktiskt godkänt detta intyg och då borde det bli svårt för dem att ge avslag på nästa intyg som säger samma sak. I denna sjukskrivningsperiod står det klart och tydligt att det aldrig kommer att vara möjligt för mig att jobba mer än 50%. Det har de godkänt en gång och då borde de godkänna det nästa gång också. Men man vet aldrig med F-kassan. Det är något jag lärt mig. Man vet aldrig...

Låsta tankar

När Grabben fått tankarna på något är det svårt för honom att släppa in något annat i hjärnan. Han låser sig på just den tanken och då är det inte mycket annat som existerar.

Nu har han tankarna på en ny dator. Han har tjatat länge om att han vill bygga ihop en egen dator. En värsting-speldator. Det är det enda han pratat om de senaste veckorna. Igår var det äntligen dags att klicka hem beställningen. Vetskapen om att datorn är beställd gjorde honom inte lugnare eftersom nätbutikens hemsida inte lämnade någon information om hur lång leveranstiden är. Nu kommer han att vara fortsatt låst vid tanken på datorn tills den levereras. Flera gånger om dagen kommer han att fråga om vi fått något SMS eller mejl med bekräftelse på leverans.

Om butiken hade uppgett att leverans sker inom t ex 5 dagar så hade han även låst på det och om det då blivit några dagars försening så hade det rubbat honom ordentligt så det finns egentligen inget sätt som är bra när det gäller beställningar och leveranser.

Samtidigt som han har denna låsning måste han försöka leva som vanligt tycker vi. Det tycker inte han. Vi tycker att han t ex måste läsa på till spanska-provet. Han säger att han inte vet vad provet ska handla om och kan därför inte läsa på. Vi säger att provet omfattar det han lärt sig sedan senaste provet. Han säger att han inte vet vad han lärt sig, att han inte vet vilken dag provet är och att han inte kommer ihåg vad läraren sagt om detta förra veckan.

Vi säger att han måste anteckna sånt då när läraren berättar. Han har ett hjälpmedelsprogram i mobilen just för detta ändamål men han kommer aldrig ihåg att använda det. Jag svär och säger "Det var då självaste fan att inte lärarna kan kommma ihåg att påminna dig om att anteckna det i mobilen". Känner hur arg jag blir fast jag vet att jag inte får bli arg när han låser sig.

Han själv plockar med sina magnetkulor. Bygger ihop dem i olika former. Det är sånt han gör när han blir stressad. Plockar och plockar med magnetkulorna och varje gång jag säger att han måste iallafall öppna spanska-mappen (som han tack o lov kommit ihåg att ta med hem från skolan)får jag till svar "Du måste sluta stressa mig".

Till slut kommer även ångesten. Han säger att han aldrig kommer att klara provet eftersom han inte vet vad han ska läsa på. Det gör ont att se honom må på det viset. Jag vill hjälpa honom, säger åt honom att han måste våga visa i skolan att han behöver extra stöd med just sådana här saker, att planera och kommma ihåg. Ingen i klassen skulle reta honom, det är jag säker på. Flera andra i klassen har själva diagnoser. En av dem har ju t o m egen assistent.

Grabben är smart och det vet lärarna. Han får fina resultat på proven. Därför kan de inte förstå att han behöver stöd och hjälp med annat som t ex planering. Att någon som brukar få alla rätt på proven behöver hjälp med att komma ihåg att anteckna vilken dag provet ska vara och vad det ska handla om. Det går inte ihop för dem att det är så många barn med t ex Asperger fungerar.

Igår kväll var jag tvungen att lämna Grabben medans han fortfarande plockade med magnetkulorna och spanska-mappen låg kvar oöppnad. Klockan blev för mycket och jag insåg att jag inte skulle komma längre med honom, att det var bättre att lämna honom ifred och hoppas att något av det jag sagt hade gått in i skallen på honom (även om hjärnan var fullproppad med datatankar).

I morse gjorde jag ett nytt försök. Frågade om han kollat i spanska-mappen.
"Provet är i morgon" sa han tyst. "Hur vet du det?" frågade jag. "Det låg ett papper från läraren i mappen och där stod det uppskrivet vilken dag det är och vad provet handlar om" sa Grabben. "Men visste du inte att du fått det papperet?" sa jag och visste vad svaret skulle bli. "Nä, det hade jag glömt.."

Ikväll ska vi alltså försöka få honom att plugga spanska, nu när vi vet vilken dag provet är och vad som ska pluggas in. Jag påminde honom om att han måste ta med sig mappen hem igen idag efter skolan. Han får en påminnelse varje dag i mobilen om att han ska ta med ev läxa hem när skolan slutar men saken är den att Grabben tar bokstavligt på ordet läxa och den här gången är det ju ingen läxa utan ett prov så jag är inte helt säker på att mappen kommer med hem.

Efter det har vi problemet med att koppla bort tankarna på datorn för att kunna ta emot lite spanska och det är antagligen den största utmaningen av alla.

Den bästa doktorn

Så var det då dags för Grabbens återkommande läkarkontroll på Bup. Av olika anledningar har Bup haft svårt att behålla sina läkare så det har blivit ett antal nya bekantskaper under åren som gått.

Grabben, som inte gillar förändringar, blev inte direkt överförtjust när han fick veta att han ännu en gång skulle få en ny läkare. En ny person som skulle ställa massor av frågor som Grabben tycker är jobbiga. Dessutom har det ju varit en del prat här hemma om hur mycket tid han tillbringar framför datorn och hur obefintlig tid han lägger på andra aktiviteter. Eftersom detta är sånt som läkaren också brukar fråga om var Grabben mer nervös än vanligt.

Vi satt i väntrummet och 10 minuter försenad kom en man gåendes i korridoren och log vänligt när han närmade sig oss. Han riktade sig till Grabben, presenterade sig och bad om ursäkt för att han var försenad. Efter att han hälsat på mig och Mannen visade han oss vägen till hans rum.

Där inne började han med att förklara för Grabben att han förstod att det måste vara jobbigt att hela tiden behöva byta läkare. Han berättade att han läst igenom journalen och visste därför en hel del om Grabben men att han helst skulle vilja ställa några frågor för att få sig en bild av hur det är nu. Grabben hade varit tyst hela tiden och såg både misstänksam och besvärad ut på samma gång.

Läkaren Grabben vad han gillade att göra på fritiden, vilka intressen han har. Grabben svarade "Data" kort och gott. Då sa läkaren att han nog kunde gissa vilket typ av spel Grabben gillar mest. "Jag tror du är en Minecraft-kille!". Grabben sprack upp i ett leende då gissningen var mitt i prick. Så var isen bryten och när läkaren visade sig insatt i dataspelsvärlden och dessutom hade en egen son som var dataspelsfantast, ja då kände nog Grabben att den här läkaren var någon som kunde förstå honom till fullo.

Resten av läkarbesöket bestod av lättsamt prat och Grabben t o m skämtade. Jag har aldrig sett honom så avslappnad under att läkarbesök. Han hade också vuxit rejält sedan sist och det gör honom alltid stolt.

Vi fick tips av läkaren om att dagar då det väntar stora utmaningar för Grabben kunna ge honom lite extra medicin för att han ska hantera situationerna bättre.

När vi lämnade Bup gjorde vi det med ett leende. Vi var alla överens om att detta var den bästa läkaren hitills. Kan knappt tänka mig att det finns bättre läkare. Hoppas han blir kvar så vi får träffa honom fler gånger.

Med Asperger som lunchsällskap

Trassel, som haft sådant besvär med sitt hoppande knä, fick en tid för läkarbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna. Eftersom hon skulle till dr tidigt på morgonen och vi har rätt många mil att åka bestämde vi att vi skulle åka ner redan dagen innan och bo kvar på hotell. Lyxa oss lite, hela familjen tillsammans.

Vi kom ner till Stockholm sent på em på tisdagen och då hade Grabben redan gjort upp planer om vad han skulle göra. Hans favoritaffär i Stockholm är SiFi-bokhandeln i Gamla Stan. Nördarnas paradis. Dit hade inte jag och Trassel någon längtan så Grabben och Mannen gick iväg med raska steg så snart vi parkerat bilen inne i city.

Vi sammanstrålade senare och då visade Grabben lyckligt upp en t-shirt och en samlarfigur som han köpt på SiFi-bokhandeln. Jag hade redan tidigare lovat honom nya skor och därför styrde vi stegen mot Stadium. Där inne fanns alldeles för många skor att välja bland. Det är inte en av Grabbens strykor. Trassel, som redan hade varit där och köpt skor ensam med mig, hade massor av förslag på vilka skor hon tyckte Grabben skulle välja. Han blev oerhört stressad av hennes små tillrop och ett tag var det nog bra nära att hon fick en sko i huvudet. Tillslut hade han äntligen valt ett par snygga Björn Borg-sneakers och nöjda gick vi därifrån för att äta middag med en god vän.

Redan på kvällen började Grabben göra upp planer för nästa dag. Eftersom läkarbesöket skulle avklaras tidigt på fm skulle vi ju hinna med en hel del annat också innan det var dags att åka norrut och hem igen.

Grabben fullkomligt älskar museum. Han har inget emot att besöka samma museum flera gånger, snarare tvärtom, ju fler gånger han varit där ju mer vet han vad som väntar och det är liksom hans trygghet, att veta vad som väntar.

Naturhistoriska har alltid legat i topp bland de museum Grabben gillar. Vi har varit där många gånger förr. Nu tyckte Grabben att vi skulle passa på att åka dit igen eftersom vi säkert skulle hinna dit redan till öppningstid. Läkarbesöket var färdigt kl 09.50 och Grabben var överlycklig eftersom Naturhistoriska öppnade kl 10.00.

Sagt och gjort, vi åkte dit. Allt för att göra Grabben lycklig. Tur att övriga familjen också gillar museum. På drygt 2 timmar hade vi hunnit igenom hela muséet. Det har sina fördelar med att ha vissa bokstavsdiagnoser. Adhd gör att man är snabb.;)

Från Naturhistoriska åkte vi till Kista Galleria. Det var meningen att vi senare på em skulle träffa goda vänner där men så snart vi kommit fram ringde telefonen och träffen blev inställd pga sjukdom. Trist såklart, vi hade alla sett fram emot att träffa varandra men nu får det dröja lite längre. Men den som väntar på något gott...

Vi bestämde att vi ändå skulle stanna kvar i gallerian, det var ju dags för lunch. Då började allt spåra ur. Antagligen var det alldeles för mycket folk för att Grabben skulle känna sig trygg. Mitt förslag var att vi skulle äta lunch på MAX-restaurangen som finns i gallerian. Alla var med på det utom Grabben som fått syn på Burger King´s skyltar.

Han låste totalt på Burger King. Jag blev vrång och sur på mitt vis (kom ihåg här att även Mamman har sina bokstäver) och jag ville verkligen att vi skulle äta på MAX. Därför sa jag:"Nu är det MAX vi ska äta på punkt slut!".

På vägen till MAX såg jag ju Grabbens mer och mer spända halsmuskler och axlar. Jag såg ju vad som var på gång men i min tjurighet valde jag ändå att denna gång skulle han inte få bestämma. Inne på restaurangen skulle Mannen ställa sig i kön och frågade oss vad vi ville ha att äta. Grabben sa: "Jag kommer inte att äta här, jag ska äta på Burger King". "Men nu är det ju på MAX vi är" sa jag och tyckte att jag hade övertaget. Det hjälpte inte. Han upprepade gång på gång att han tänkte äta på Burger King.

Att ens försöka diskutera med honom när han fått en låsning är helt omöjligt. Det vet jag. Det är då man ska plocka fram sin lugnaste sida och ha det största tålamod av alla. Trots detta stormade jag ut från MAX med familjen i hälarna. Arg var jag så att det rykte ur mina öron. Stegen styrde mot Burger King.

När vi kom fram dit försökte jag sansa mig och andades djupt och frågade Grabben vad han ville äta. Han ville ha en ostburgare. Vi beställde och killen i kassan frågade om det skulle vara ett helt mål (dvs burgare, strips och läsk) och det sa vi att det skulle vara. Alla skulle ha varsitt mål. Vi betalade och stod kvar i kön för att vänta på maten. Grabben frågade då varför vi beställt ett mål åt honom. Han ville inte ha strips. Jag sa att det inte gjorde något, han behövde inte äta stripsen om han inte ville. Det lyssnade han inte på. Han låste på att jag beställt strips trots att han inte ville ha.

Både jag och Mannen försökte förklara för honom att han inte skulle bry sig om stripsen. Strunta i dem. Lägga dem åt sidan. I Grabbens huvud fungerade inte det. Vi hade beställt fel och om det blir fel är det omöjligt att acceptera för honom. Han fick en hang-up på de förbaskade stripsen innan vi ens hade fått dem på brickan. Själv började jag känna mig mer och mer svettig. Folkmassan runt omkring, det eviga surret av röster och mitt försök att hindra Grabbens utbrott som nu var nära, allt detta gjorde mig knäsvag.

Till slut blev det för mycket för Grabben och han sa med hög röst "NU MÅSTE ALLA I KÖN VARA TYSTA!!". I samma ögonblick fick vi maten på brickan och till Grabben sa jag: "Nu får du lita på oss att det ordnar sig om du bara följer med oss, vi ska ordna det men vi måste hitta någonstans att sätta oss".

Av någon anledning lyssnade han och följde med oss till ett bord. När vi satt oss ner sa jag ännu en gång till honom att allt skulle ordna sig. I samma ögonblick öppnade han papperet runt hamburgaren och fick se att det inte bara var ost på burgaren, där var ketchup, senap, dressing och gurka också. Helt fel jävla hamburgare trots att jag varit övertydlig vid beställningen. Det blev till att klaga och få nya hamburgare innan vi äntligen kunde äta vår lunch.

Tisdagskvällens mysiga middag blev en stark kontrast till onsdagens lunch. På middagen höll sig herr Asperger i bakgrunden men på lunchen ville han vara med och jäklas med Grabben. Asperger kan vara en trevlig bekantskap vid många tillfällen med att ha honom med som lunchsällskap i en överfull restaurang är inte det optimala.

Intresse eller beroende?

"Kan jag inte få äta uppe i mitt rum om jag loooovar att komma ner en stund i kväll och prata lite?"

Grabben hade kommit ner till köket eftersom middagen var färdig. Jag suckade och tvekade en stund innan jag svarade ja. Så snart jag sagt ordet han väntat på tog han med sig tallriken med mat och försvann snabb som en vessla upp till sitt rum.

Han kom aldrig ner och pratade den kvällen. Det förstod jag redan innan och hade inga förväntningar på att det skulle ske. Det är sällan han kommer ner och pratar på kvällen. Det brukar vara vid middagsbordet vi får en chans att få den kontakten med honom.

Han tillbringar i stort sett all fritid inne i sitt rum, framför datorn med headsetet på, spelandes Lord of Legends, Mindcraft eller något annat onlinespel. Kompisarna sitter hemma hos sig, i sina rum framför sina datorer och snackar med honom via Skype. Det är så de umgås. Varje dag från skolan slutar tills det är dags att lägga sig.

De verkar ha roligt, för det mesta i alla fall. Oftast tjoar och pladdrar Grabben glatt där framför datorn. Ibland blir det missförstånd och man hör honom svära och riva ifrån "Va´fan gjorde du så där för!". När han är uppretad räcker det med att Trassel bara passerar hans öppna dörr, kanske småsjungandes, för att han ska vråla åt henne att hon ska hålla käften och inte störa honom. Om hon inte lyder är risken stor att hon åker på en smäll av honom.

Vi har alltid uppmuntrat honom till att sitta vid datorn eftersom det är hans allra största intresse. Det är ju också hans sociala liv just nu. Vi har uppmuntrat och jämfört med att en unge som har frimärkssamling som intresse eller fotboll aldrig blir ifrågasatt. Nu börjar vi själva ifrågasätta hans intresse eftersom det börjar likna ett beroende.

Han har alltid tidigare hållit de stopptider vi satt. Nu är det undanflykter som "jag måste bara spela klart matchen" och helt plötsligt har stopptiden överskridits med 1 timme eller 2. Han har inte tid att komma ner och äta tillsammans med oss och de gånger han gör det är han oftast så stressad eftersom kompisarna pratar på där uppe i lurarna och han missar det.

Tidigare har vi lyckats locka honom med att kolla på film tillsammans med oss. Det funkar inte längre. Får han inte spela så blir allt fel för honom och när allt är fel för honom blir det väldigt jobbigt här hemma.

Än så länge har han inte vägrat att gå till skolan pga datorn. Tvärtom, han gillar att vara i skolan, antagligen för att hans spelkompisar går i samma klass så han träffar dem varje dag. Jag hade ju önskat att han och hans spelkompisar träffades IRL på fritiden också men saken är den att flera av dem har samma problematik som Grabben och antagligen passar det dem precis som Grabben bättre att umgås via Skype.

Något idrottsintresse har inte Grabben. Han har friidrottat en gång i tiden men slutade eftersom det var så svårt för honom att avbryta det han gjorde här hemma när det var dags för träning. Han är överhuvudtaget inte intresserad av idrott förutom att kolla på bandy och nu är den säsongen över. Han är inte heller intresserad av att gå ut i naturen.

Han har rätt mycket tics nu och det är ju jobbigt när man ska umgås med folk IRL. Då passar det bättre att prata via lurar för då är det ingen som ser när han blinkar och rycker. Han kan t o m göra sina höga tics-ljud eftersom kompisarna tror att det ingår i allt tjoande och skrikande i spelet. På så vis är det ju bra för honom, att han känner att han kan vara sig själv.

Så vad gör man? Han ligger mycket bra till i skolan och har kompisar även om de umgås via Skype. Spelar väldigt många timmar varje dag. Ska vi kalla det intresse eller är det ett beroende?