Med Adhd på jobbet

Jag är ju arbetslös eller rättare sagt arbetssökande om man vill tänka positivt i en annars rätt negativ sits.

Stämpeldagarna är slut och jag är inskriven i ett av regeringens åtgärdsprogram där slutstationen så småningom heter FAS 3. Fast nu är jag i FAS 1 och min handläggare på AF garanterar att jag aldrig kommer så långt som till FAS 3 och det hoppas jag han har rätt i.

I väntan på ett "riktigt" jobb ska jag praktisera. Känns helt ok för mig eftersom alternativet är att gå en 6-månaders kurs i att "söka-jobb-och-lära-känna-dig-själv". Då jag vid ett flertal tillfällen gått sådana kurser och känner mig själv så jäkla mycket vid det här laget känns det mer angeläget att jag får praktik för då kan jag iallafall använda det som arbetsmerit.

Igår var det dags för ett första möte på nya arbetsplatsen. AF-handläggaren följde med och innan vi gick dit sa han att han tyckte det var bäst att jag från start är helt och hållet öppen med vilka funktionshinder jag har, alltså fibron och Adhd-diagnosen. Så att allt blir rätt från början.

Alltså berättade jag om detta på mötet med chefen och hon såg lite förvånad ut när jag nämnde Adhd-diagnosen. Det är den vanliga reaktionen har jag märkt. Det tyder på vilken missuppfattning folk i allmänhet har om Npf-diagnoser. Om man är vuxen med Adhd förväntas man för det första vara kriminell och sedan även ha drogproblem, vara otrevlig och inte kunna sköta sitt jobb.

Där satt jag med fina referenser från tidigare arbeten, välklädd och trevlig, möjligtvis kanske lite väl pratsam men inte konstig på något sätt. Kan en sådan människa ha Adhd? Jag berättade för chefen att min Adhd främst är jobbig för mig själv. Hon kommer med största sannolikhet att aldrig lägga märke till den (förutom att jag pratar mycket).

När jag slutade på mitt senaste jobb (sommarvikariatet) frågade en kollega hur det kändes att gå ut i arbetslösheten. Jag sa då att det jobbigaste är nog att veta att så småningom väntar en ny placering med nya människor som man ska lära känna (vare sig det är kurs eller praktik). Jag sa: "Jag vet faktiskt inte om jag orkar lära känna fler människor". Under alla dessa år som gått sedan jag hade min senaste tillsvidareanställning har jag varit på så många arbetsplatser och träffat så mycket folk och det har liksom fyllt min kvot.

Det mest positiva med nya praktikplatsen är att jag får ett eget rum. Behöver inte sitta tillsammans med någon annan som jag kanske inte ens gillar. Jag får min plats och mina arbetsuppgifter och jag gör mina timmar innan det är dags att gå hem. Jag kommer att göra ett bra jobb, ingen ska kunna klaga men just nu känns det som om jag inte kommer att anstränga mig allt för mycket för att få nya vänner bland arbetskamraterna.

Så känns det nu iallafall. Sedan vet man ju aldrig, kollegorna kanske skyr mig som pesten när de får veta att jag är en "sån där" med bokstäver. För de kommer att få veta det. Chefen ringde igår efter mötet och frågade hur jag tänkt. Om jag vill vara öppen med detta inför arbetskamraterna också. Och det vill jag ju för jag har i alla år uppmanat min son till att inte skämmas för sina diagnoser och då vore det väl fan om jag själv inte skulle våga vara öppen.

Chefen frågade också om jag ville berätta själv eller om hon skulle göra det innan jag börjat där. Jag valde att hon berättar det eftersom jag då slipper se eventuella negativa reaktioner vid själva avslöjandet. Vore ju halvjobbigt om en kollega först är jättetrevlig mot mig och sedan efter jag berättat blir skitkonstig. Om någon är skitkonstig nu när jag börjar så kan det ju lika gärna beror på att personen helt enkelt har den personligheten. Jag vet ju inte hur han/hon var innan.

Om att resa med diagnoser i bagaget

Vi har varit på semester. Disneyland i Paris var resmålet. Barnen fick välja mellan Disneyland och en solresa och för dem var valet lätt som en plätt. Disneyland har varit drömresan sedan många år.

Vi reste reguljärt vilket innebar att vi själva fick ordna transfer mellan flygplatsen och Disneyland där vårt hotell fanns. Det var inte helt optimalt att göra så när Grabben var med eftersom han alltid blir väldigt orolig över om vi ska hitta rätt. Att vi landade på Europas näst största flygplats och dessutom lyckades gå fel ett par gånger gjorde ju honom inte mindre orolig.

Till slut satt vi där ändå, på bussen som skulle ta oss till Disneyland och vårt hotell. När vi kom fram åkte bussen runt till de olika hotellen och släppte av familj efter familj tills det bara var vår familj kvar och då var Grabben nästan i upplösningstillstånd eftersom han var övertygad om att chauffören skulle åka förbi vårat hotell.

Självklart blev vi avsläppta men Grabben hade ändå svårt att slappna av. Vi gick in i parken så snart vi fått våra biljetter i hotellreceptionen. Hemma hade vi pratat om att vi inte skulle springa kors och tvärs över parken utan beta av ett område i taget men den överenskommelsen var som bortblåst och så fick det förbli eftersom det kändes viktigt att Grabben inte skulle få en låsning. Alltså gick vi dit Grabbens näsa pekade.

Mot kvällen återvände vi till hotellet för att hinna vila lite innan det var dags för pool och middag. Allt gick bra fram tills middagen. Det var buffé och Grabben åt inte mer än två tuggor av maten. Han började må illa och ville tillbaka till hotellrummet. När vi kom dit gick han genast och la sig för att sova. Glädjen han visat i parken var borta. Ångesten hade tagit över i stället.

Ångesten fanns kvar på morgonen. Efter ett långt samtal där han berättade om allt han var orolig för märktes det att tyngden över hans bröst lättade och han började må bättre. Vi lovade att göra allt på hans villkor och det gjorde honom lugn.

Följande dagar på Disneyland gick fantastiskt bra. Båda barnen var glada och lyckliga över att äntligen få var där och uppleva allt det roliga. Grabben var tydlig med att berätta när han tyckte vissa saker blev jobbiga och då lyssnade vi och försökte anpassa oss efter det.

På hemresedagen checkade vi ut tidigt för att åka tåg in till Paris och tillbringa dagen där innan vi skulle flyga hem till Sverige på kvällen. Det var ett dumt beslut, inser vi så här i efterhand. Det var alldeles för rörigt inne i Paris och Grabben var hela tiden rädd för att vi skulle tappa bort oss och missa flyget hem. Med facit i hand skulle vi ha stannat kvar på Disneyland och åkt därifrån med bussen som vi åkte dit med.

På Disneyland var det superstrukturerat och det passar ju en Npf-familj som handen i handsken. Okända storstäder blir för skrämmande så dem får vi nog försöka undvika i framtida resor.

Nu har vi varit hemma sedan några dagar tillbaka. Resan till Disneyland blev ett fint minne men också en lärdom om vad Grabben klarar av och vad han inte klarar av.