Det har varit så hela mitt liv. Hjärnan har gått på högvarv. Jag har trott att så är det väl för alla. Har inte alls sett mig som hyperaktiv. Det var ju min man som var så. Han som inte kunde sitta stilla när han var liten, som alltid var på språng.
Så sa jag när personalen på Bup påbörjade sin utredning av Grabben och intervjuade mig och Mannen. "Det är honom han har ärvt det från." Så sa jag och trodde benhårt på det själv. Sanningen var att jag skulle komma att känna igen mig mer och mer i min sons funktionshinder. Fast min hyperaktivitet bestod inte i att klättra omkring på stolar och bord, "härja runt" som vi sa. Nej, min hyperaktivitet består i att jag har massor av tankar på gång samtidigt och istället för att studsa runt är jag ändå i ständig rörelse genom att jag t ex pillar med håret eller gör något annat som ett otränat öga inte skulle ta för hyperaktivitet.
Jag pratar antagligen mer än de flesta, smånynnar eller sjunger nästan jämt, är lite klumpig (enl vissa...)och riktigt impulsiv. Får en idé och tycker den är jättebra men tänker inte så mycket på konsekvenserna. Blir lätt stressad när jag känner att jag inte har riktig kontroll och då kommer ofta ångesten som ett brev på posten.
Just ångestattackerna är det jobbigaste i mitt liv. Önskar jag kunde skrynkla ihop dem och stoppa dem i soptunnan. Har efter år i terapi lärt mig att de är ofarliga men de är ändå riktigt otrevliga när de kommer på oväntat besök. När de kommer känns det som om jag lindat en halsduk alldeles för hårt runt halsen. Trycket över bröstet gör det tungt att andas och illamåendet och svettningarna gör mig yr. Då är det riktigt jobbigt och man vill bara fly. Men se det går inte för det bästa man kan göra när man har en ångestattack är att stanna kvar, andas och upptäcka att ångesten tillslut förgör sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar