Dämpad glädje

Men vet ni, jag har ju helt glömt bort att berätta en sak! Jag har fått min sjukskrivning godkänd!

Mannen kollade kontot en kväll och såg att en summa pengar satts in av Försäkringskassan. Jag hade inte fått något besked från dem sedan i början på månaden då de meddelande att de begärt fler uppgifter från läkaren. Jag hade redan då tappat hoppet eftersom jag fått avslag för den ansökan jag gjorde för dec - jan. Det nya intyget gäller från feb - apr och eftersom det snart var slutet av mars var jag säker på att det var kört för min del.

Jag loggade in på F-kassans hemsida och kollade mina uppgifter där. Jo men där stod det ju att pengarna som betalats ut till mig var sjukpenning från 1 feb. Min reaktion var inte den som jag väntat mig. Jag hade trott att jag skulle bli jublande glad åt ett sånt besked men istället kände jag mig nästan likgiltig.

Trassel tittade på mig och undrade om jag inte var glad. Jag svarade att visst var jag glad. "Det syns inte" sa Trassel och det hade hon rätt i. Sanningen är den att jag har varit så förbannat arg på F-kassan under så lång tid nu och den känslan gick inte att få bort i en handvändning. Det skulle faktiskt ta flera dagar innan jag kunde känna riktig glädje.

Ett par dagar efter jag sett pengarna på kontot ringde en handläggare från F-kassan och berättade att hon nu tagit över mitt ärende. Hon undrade hur jag mår. Jag bestämde mig för att vara brutalt ärlig och sa: "Jag mår förbannat mycket sämre nu än vad jag gjorde när jag blev sjukskriven av läkaren i december och det beror väldigt mycket på Försäkringskassan". Jag berättade om hur de senaste månaderna varit för mig. Hur fruktansvärt det är att gå i ovisshet och hur frustrerande det varit att veta att de har hela makten att besluta om mitt liv.

Handläggaren drog sina standardfraser om vilka regler de har att följa. Att en anställd snickare som bryter benet självklart får bli sjukskriven men att en arbetslös snickare som bryter benet inte får bli sjukskriven för han kan ju ta ett annat jobb. I mitt fall betyder det alltså att om jag hade en anställning skulle jag få vara sjukskriven men eftersom jag är arbetssökande måste mitt fall jämföras mot alla yrken som finns. Trots att jag endast har utbildning inom administration ska jag alltså bedömas efter precis alla yrken som finns. Jag svarade: "Jag hör vad du säger och jag vet att det är reglerna men jag kommer aldrig att säga att jag tycker det är rätt!".

Handläggaren påpekade att jag nu är sjukskriven till sista april och sedan ska ett nytt intyg in och bedömas. Ni kanske förstår varför jag har svårt att känna mig glad? Jag får en månad på mig att hämta andan och sedan börjar det om igen. Ovissheten...

Mitt hopp står till att F-kassan faktiskt godkänt detta intyg och då borde det bli svårt för dem att ge avslag på nästa intyg som säger samma sak. I denna sjukskrivningsperiod står det klart och tydligt att det aldrig kommer att vara möjligt för mig att jobba mer än 50%. Det har de godkänt en gång och då borde de godkänna det nästa gång också. Men man vet aldrig med F-kassan. Det är något jag lärt mig. Man vet aldrig...

Låsta tankar

När Grabben fått tankarna på något är det svårt för honom att släppa in något annat i hjärnan. Han låser sig på just den tanken och då är det inte mycket annat som existerar.

Nu har han tankarna på en ny dator. Han har tjatat länge om att han vill bygga ihop en egen dator. En värsting-speldator. Det är det enda han pratat om de senaste veckorna. Igår var det äntligen dags att klicka hem beställningen. Vetskapen om att datorn är beställd gjorde honom inte lugnare eftersom nätbutikens hemsida inte lämnade någon information om hur lång leveranstiden är. Nu kommer han att vara fortsatt låst vid tanken på datorn tills den levereras. Flera gånger om dagen kommer han att fråga om vi fått något SMS eller mejl med bekräftelse på leverans.

Om butiken hade uppgett att leverans sker inom t ex 5 dagar så hade han även låst på det och om det då blivit några dagars försening så hade det rubbat honom ordentligt så det finns egentligen inget sätt som är bra när det gäller beställningar och leveranser.

Samtidigt som han har denna låsning måste han försöka leva som vanligt tycker vi. Det tycker inte han. Vi tycker att han t ex måste läsa på till spanska-provet. Han säger att han inte vet vad provet ska handla om och kan därför inte läsa på. Vi säger att provet omfattar det han lärt sig sedan senaste provet. Han säger att han inte vet vad han lärt sig, att han inte vet vilken dag provet är och att han inte kommer ihåg vad läraren sagt om detta förra veckan.

Vi säger att han måste anteckna sånt då när läraren berättar. Han har ett hjälpmedelsprogram i mobilen just för detta ändamål men han kommer aldrig ihåg att använda det. Jag svär och säger "Det var då självaste fan att inte lärarna kan kommma ihåg att påminna dig om att anteckna det i mobilen". Känner hur arg jag blir fast jag vet att jag inte får bli arg när han låser sig.

Han själv plockar med sina magnetkulor. Bygger ihop dem i olika former. Det är sånt han gör när han blir stressad. Plockar och plockar med magnetkulorna och varje gång jag säger att han måste iallafall öppna spanska-mappen (som han tack o lov kommit ihåg att ta med hem från skolan)får jag till svar "Du måste sluta stressa mig".

Till slut kommer även ångesten. Han säger att han aldrig kommer att klara provet eftersom han inte vet vad han ska läsa på. Det gör ont att se honom må på det viset. Jag vill hjälpa honom, säger åt honom att han måste våga visa i skolan att han behöver extra stöd med just sådana här saker, att planera och kommma ihåg. Ingen i klassen skulle reta honom, det är jag säker på. Flera andra i klassen har själva diagnoser. En av dem har ju t o m egen assistent.

Grabben är smart och det vet lärarna. Han får fina resultat på proven. Därför kan de inte förstå att han behöver stöd och hjälp med annat som t ex planering. Att någon som brukar få alla rätt på proven behöver hjälp med att komma ihåg att anteckna vilken dag provet ska vara och vad det ska handla om. Det går inte ihop för dem att det är så många barn med t ex Asperger fungerar.

Igår kväll var jag tvungen att lämna Grabben medans han fortfarande plockade med magnetkulorna och spanska-mappen låg kvar oöppnad. Klockan blev för mycket och jag insåg att jag inte skulle komma längre med honom, att det var bättre att lämna honom ifred och hoppas att något av det jag sagt hade gått in i skallen på honom (även om hjärnan var fullproppad med datatankar).

I morse gjorde jag ett nytt försök. Frågade om han kollat i spanska-mappen.
"Provet är i morgon" sa han tyst. "Hur vet du det?" frågade jag. "Det låg ett papper från läraren i mappen och där stod det uppskrivet vilken dag det är och vad provet handlar om" sa Grabben. "Men visste du inte att du fått det papperet?" sa jag och visste vad svaret skulle bli. "Nä, det hade jag glömt.."

Ikväll ska vi alltså försöka få honom att plugga spanska, nu när vi vet vilken dag provet är och vad som ska pluggas in. Jag påminde honom om att han måste ta med sig mappen hem igen idag efter skolan. Han får en påminnelse varje dag i mobilen om att han ska ta med ev läxa hem när skolan slutar men saken är den att Grabben tar bokstavligt på ordet läxa och den här gången är det ju ingen läxa utan ett prov så jag är inte helt säker på att mappen kommer med hem.

Efter det har vi problemet med att koppla bort tankarna på datorn för att kunna ta emot lite spanska och det är antagligen den största utmaningen av alla.

Den bästa doktorn

Så var det då dags för Grabbens återkommande läkarkontroll på Bup. Av olika anledningar har Bup haft svårt att behålla sina läkare så det har blivit ett antal nya bekantskaper under åren som gått.

Grabben, som inte gillar förändringar, blev inte direkt överförtjust när han fick veta att han ännu en gång skulle få en ny läkare. En ny person som skulle ställa massor av frågor som Grabben tycker är jobbiga. Dessutom har det ju varit en del prat här hemma om hur mycket tid han tillbringar framför datorn och hur obefintlig tid han lägger på andra aktiviteter. Eftersom detta är sånt som läkaren också brukar fråga om var Grabben mer nervös än vanligt.

Vi satt i väntrummet och 10 minuter försenad kom en man gåendes i korridoren och log vänligt när han närmade sig oss. Han riktade sig till Grabben, presenterade sig och bad om ursäkt för att han var försenad. Efter att han hälsat på mig och Mannen visade han oss vägen till hans rum.

Där inne började han med att förklara för Grabben att han förstod att det måste vara jobbigt att hela tiden behöva byta läkare. Han berättade att han läst igenom journalen och visste därför en hel del om Grabben men att han helst skulle vilja ställa några frågor för att få sig en bild av hur det är nu. Grabben hade varit tyst hela tiden och såg både misstänksam och besvärad ut på samma gång.

Läkaren Grabben vad han gillade att göra på fritiden, vilka intressen han har. Grabben svarade "Data" kort och gott. Då sa läkaren att han nog kunde gissa vilket typ av spel Grabben gillar mest. "Jag tror du är en Minecraft-kille!". Grabben sprack upp i ett leende då gissningen var mitt i prick. Så var isen bryten och när läkaren visade sig insatt i dataspelsvärlden och dessutom hade en egen son som var dataspelsfantast, ja då kände nog Grabben att den här läkaren var någon som kunde förstå honom till fullo.

Resten av läkarbesöket bestod av lättsamt prat och Grabben t o m skämtade. Jag har aldrig sett honom så avslappnad under att läkarbesök. Han hade också vuxit rejält sedan sist och det gör honom alltid stolt.

Vi fick tips av läkaren om att dagar då det väntar stora utmaningar för Grabben kunna ge honom lite extra medicin för att han ska hantera situationerna bättre.

När vi lämnade Bup gjorde vi det med ett leende. Vi var alla överens om att detta var den bästa läkaren hitills. Kan knappt tänka mig att det finns bättre läkare. Hoppas han blir kvar så vi får träffa honom fler gånger.

Med Asperger som lunchsällskap

Trassel, som haft sådant besvär med sitt hoppande knä, fick en tid för läkarbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna. Eftersom hon skulle till dr tidigt på morgonen och vi har rätt många mil att åka bestämde vi att vi skulle åka ner redan dagen innan och bo kvar på hotell. Lyxa oss lite, hela familjen tillsammans.

Vi kom ner till Stockholm sent på em på tisdagen och då hade Grabben redan gjort upp planer om vad han skulle göra. Hans favoritaffär i Stockholm är SiFi-bokhandeln i Gamla Stan. Nördarnas paradis. Dit hade inte jag och Trassel någon längtan så Grabben och Mannen gick iväg med raska steg så snart vi parkerat bilen inne i city.

Vi sammanstrålade senare och då visade Grabben lyckligt upp en t-shirt och en samlarfigur som han köpt på SiFi-bokhandeln. Jag hade redan tidigare lovat honom nya skor och därför styrde vi stegen mot Stadium. Där inne fanns alldeles för många skor att välja bland. Det är inte en av Grabbens strykor. Trassel, som redan hade varit där och köpt skor ensam med mig, hade massor av förslag på vilka skor hon tyckte Grabben skulle välja. Han blev oerhört stressad av hennes små tillrop och ett tag var det nog bra nära att hon fick en sko i huvudet. Tillslut hade han äntligen valt ett par snygga Björn Borg-sneakers och nöjda gick vi därifrån för att äta middag med en god vän.

Redan på kvällen började Grabben göra upp planer för nästa dag. Eftersom läkarbesöket skulle avklaras tidigt på fm skulle vi ju hinna med en hel del annat också innan det var dags att åka norrut och hem igen.

Grabben fullkomligt älskar museum. Han har inget emot att besöka samma museum flera gånger, snarare tvärtom, ju fler gånger han varit där ju mer vet han vad som väntar och det är liksom hans trygghet, att veta vad som väntar.

Naturhistoriska har alltid legat i topp bland de museum Grabben gillar. Vi har varit där många gånger förr. Nu tyckte Grabben att vi skulle passa på att åka dit igen eftersom vi säkert skulle hinna dit redan till öppningstid. Läkarbesöket var färdigt kl 09.50 och Grabben var överlycklig eftersom Naturhistoriska öppnade kl 10.00.

Sagt och gjort, vi åkte dit. Allt för att göra Grabben lycklig. Tur att övriga familjen också gillar museum. På drygt 2 timmar hade vi hunnit igenom hela muséet. Det har sina fördelar med att ha vissa bokstavsdiagnoser. Adhd gör att man är snabb.;)

Från Naturhistoriska åkte vi till Kista Galleria. Det var meningen att vi senare på em skulle träffa goda vänner där men så snart vi kommit fram ringde telefonen och träffen blev inställd pga sjukdom. Trist såklart, vi hade alla sett fram emot att träffa varandra men nu får det dröja lite längre. Men den som väntar på något gott...

Vi bestämde att vi ändå skulle stanna kvar i gallerian, det var ju dags för lunch. Då började allt spåra ur. Antagligen var det alldeles för mycket folk för att Grabben skulle känna sig trygg. Mitt förslag var att vi skulle äta lunch på MAX-restaurangen som finns i gallerian. Alla var med på det utom Grabben som fått syn på Burger King´s skyltar.

Han låste totalt på Burger King. Jag blev vrång och sur på mitt vis (kom ihåg här att även Mamman har sina bokstäver) och jag ville verkligen att vi skulle äta på MAX. Därför sa jag:"Nu är det MAX vi ska äta på punkt slut!".

På vägen till MAX såg jag ju Grabbens mer och mer spända halsmuskler och axlar. Jag såg ju vad som var på gång men i min tjurighet valde jag ändå att denna gång skulle han inte få bestämma. Inne på restaurangen skulle Mannen ställa sig i kön och frågade oss vad vi ville ha att äta. Grabben sa: "Jag kommer inte att äta här, jag ska äta på Burger King". "Men nu är det ju på MAX vi är" sa jag och tyckte att jag hade övertaget. Det hjälpte inte. Han upprepade gång på gång att han tänkte äta på Burger King.

Att ens försöka diskutera med honom när han fått en låsning är helt omöjligt. Det vet jag. Det är då man ska plocka fram sin lugnaste sida och ha det största tålamod av alla. Trots detta stormade jag ut från MAX med familjen i hälarna. Arg var jag så att det rykte ur mina öron. Stegen styrde mot Burger King.

När vi kom fram dit försökte jag sansa mig och andades djupt och frågade Grabben vad han ville äta. Han ville ha en ostburgare. Vi beställde och killen i kassan frågade om det skulle vara ett helt mål (dvs burgare, strips och läsk) och det sa vi att det skulle vara. Alla skulle ha varsitt mål. Vi betalade och stod kvar i kön för att vänta på maten. Grabben frågade då varför vi beställt ett mål åt honom. Han ville inte ha strips. Jag sa att det inte gjorde något, han behövde inte äta stripsen om han inte ville. Det lyssnade han inte på. Han låste på att jag beställt strips trots att han inte ville ha.

Både jag och Mannen försökte förklara för honom att han inte skulle bry sig om stripsen. Strunta i dem. Lägga dem åt sidan. I Grabbens huvud fungerade inte det. Vi hade beställt fel och om det blir fel är det omöjligt att acceptera för honom. Han fick en hang-up på de förbaskade stripsen innan vi ens hade fått dem på brickan. Själv började jag känna mig mer och mer svettig. Folkmassan runt omkring, det eviga surret av röster och mitt försök att hindra Grabbens utbrott som nu var nära, allt detta gjorde mig knäsvag.

Till slut blev det för mycket för Grabben och han sa med hög röst "NU MÅSTE ALLA I KÖN VARA TYSTA!!". I samma ögonblick fick vi maten på brickan och till Grabben sa jag: "Nu får du lita på oss att det ordnar sig om du bara följer med oss, vi ska ordna det men vi måste hitta någonstans att sätta oss".

Av någon anledning lyssnade han och följde med oss till ett bord. När vi satt oss ner sa jag ännu en gång till honom att allt skulle ordna sig. I samma ögonblick öppnade han papperet runt hamburgaren och fick se att det inte bara var ost på burgaren, där var ketchup, senap, dressing och gurka också. Helt fel jävla hamburgare trots att jag varit övertydlig vid beställningen. Det blev till att klaga och få nya hamburgare innan vi äntligen kunde äta vår lunch.

Tisdagskvällens mysiga middag blev en stark kontrast till onsdagens lunch. På middagen höll sig herr Asperger i bakgrunden men på lunchen ville han vara med och jäklas med Grabben. Asperger kan vara en trevlig bekantskap vid många tillfällen med att ha honom med som lunchsällskap i en överfull restaurang är inte det optimala.

Intresse eller beroende?

"Kan jag inte få äta uppe i mitt rum om jag loooovar att komma ner en stund i kväll och prata lite?"

Grabben hade kommit ner till köket eftersom middagen var färdig. Jag suckade och tvekade en stund innan jag svarade ja. Så snart jag sagt ordet han väntat på tog han med sig tallriken med mat och försvann snabb som en vessla upp till sitt rum.

Han kom aldrig ner och pratade den kvällen. Det förstod jag redan innan och hade inga förväntningar på att det skulle ske. Det är sällan han kommer ner och pratar på kvällen. Det brukar vara vid middagsbordet vi får en chans att få den kontakten med honom.

Han tillbringar i stort sett all fritid inne i sitt rum, framför datorn med headsetet på, spelandes Lord of Legends, Mindcraft eller något annat onlinespel. Kompisarna sitter hemma hos sig, i sina rum framför sina datorer och snackar med honom via Skype. Det är så de umgås. Varje dag från skolan slutar tills det är dags att lägga sig.

De verkar ha roligt, för det mesta i alla fall. Oftast tjoar och pladdrar Grabben glatt där framför datorn. Ibland blir det missförstånd och man hör honom svära och riva ifrån "Va´fan gjorde du så där för!". När han är uppretad räcker det med att Trassel bara passerar hans öppna dörr, kanske småsjungandes, för att han ska vråla åt henne att hon ska hålla käften och inte störa honom. Om hon inte lyder är risken stor att hon åker på en smäll av honom.

Vi har alltid uppmuntrat honom till att sitta vid datorn eftersom det är hans allra största intresse. Det är ju också hans sociala liv just nu. Vi har uppmuntrat och jämfört med att en unge som har frimärkssamling som intresse eller fotboll aldrig blir ifrågasatt. Nu börjar vi själva ifrågasätta hans intresse eftersom det börjar likna ett beroende.

Han har alltid tidigare hållit de stopptider vi satt. Nu är det undanflykter som "jag måste bara spela klart matchen" och helt plötsligt har stopptiden överskridits med 1 timme eller 2. Han har inte tid att komma ner och äta tillsammans med oss och de gånger han gör det är han oftast så stressad eftersom kompisarna pratar på där uppe i lurarna och han missar det.

Tidigare har vi lyckats locka honom med att kolla på film tillsammans med oss. Det funkar inte längre. Får han inte spela så blir allt fel för honom och när allt är fel för honom blir det väldigt jobbigt här hemma.

Än så länge har han inte vägrat att gå till skolan pga datorn. Tvärtom, han gillar att vara i skolan, antagligen för att hans spelkompisar går i samma klass så han träffar dem varje dag. Jag hade ju önskat att han och hans spelkompisar träffades IRL på fritiden också men saken är den att flera av dem har samma problematik som Grabben och antagligen passar det dem precis som Grabben bättre att umgås via Skype.

Något idrottsintresse har inte Grabben. Han har friidrottat en gång i tiden men slutade eftersom det var så svårt för honom att avbryta det han gjorde här hemma när det var dags för träning. Han är överhuvudtaget inte intresserad av idrott förutom att kolla på bandy och nu är den säsongen över. Han är inte heller intresserad av att gå ut i naturen.

Han har rätt mycket tics nu och det är ju jobbigt när man ska umgås med folk IRL. Då passar det bättre att prata via lurar för då är det ingen som ser när han blinkar och rycker. Han kan t o m göra sina höga tics-ljud eftersom kompisarna tror att det ingår i allt tjoande och skrikande i spelet. På så vis är det ju bra för honom, att han känner att han kan vara sig själv.

Så vad gör man? Han ligger mycket bra till i skolan och har kompisar även om de umgås via Skype. Spelar väldigt många timmar varje dag. Ska vi kalla det intresse eller är det ett beroende?

Kisspaus i safariparken

Här hemma har vi börjat prata om vart vi ska åka i sommar. Det blir bara ett par dagars semester tror jag. Antagligen kommer jag att vara utplacerad i någon arbetsmarknadsåtgärd hela sommaren så om vi ska åka någonstans måste det nog bli över en helg. Vi pratar om Kolmården. Där har vi varit förut och det är ett ställe som passar hela familjen.

Sommaren 2006 åkte vi till Stockholm. Andra dagen skulle vi göra en dagsutflykt till Kolmården. Detta var sommarens varmaste dag och resan dit var lång. När vi äntligen kommit fram bestämde vi att vi skulle börja med att åka igenom Safariparken. Det var lång kö in och jag passade på att fråga barnen om de behövde kissa. "Näe" blev svaret. "Det helt omöjligt att kissa när vi kommit in i Safariparken, så är ni det minsta lilla kissnödig så skall ni göra det nu!" försökte jag. De bedyrade att de inte var det minsta lilla kissnödiga.

Vi åkte in i parken och tyckte att "det här blir kul!". Efter två minuter hör jag Trassel harkla sig och säga: "Mamma... vet du.... jag är kissnödig". "Då får du hålla dig!" svarade jag fast jag så väl vet att när hon säger att hon behöver kissa så är det bråttom. "Jag kaaaaan inte!" Nu börjar hon låta panikslagen. Jag inser att jag måste agera snabbt. Allt medans bilen sakta åker förbi giraffer, antiloper och strutsar byter Grabben och jag plats. Jag klättrar över till baksätet och han sätter sig fram bredvid pappa.

Jag lutar mig över baksätet och försöker febrilt leta fram en plastkasse från våra väskor i combibilens bagageutrymme. YES! Hittar en plastkasse! SHIT! Den är full av hål. Fort öppna nästa väska, har ett svagt minne av att det skall finnas ytterligare en plastkasse någonstans. Känns som om jag vunnit på lotteri när jag hittar den. "Maaaammmaaa... jag kan inte hålla mig längre!" Jag sätter mig och ställer Trassel mellan mina ben. Beordrar henne att stå stilla på gummimattan som ligger på bilens golv. Ser en zebra skymta förbi utanför bilens fönster. Trixar med plastkassen och får dit den i samma sekund som Trassel börjar kissa. Det fungerar! Hon kissar läääänge men det fungerar ju att fånga upp det i plastkassen så jag är nöjd. När hon är klar ropar jag glatt till barnens pappa: "Jag lyckades få allt i påsen!". I samma sekund som jag sagt det spricker påsjävlen totalt och allt kiss forsar ner över mina fötter. Som en syndaflod av kiss. Grabben klagar från framsätet:"Det luktar kiss!!" Jag muttrar tillbaka:"Just nu skulle jag vara jävligt glad om jag bara behövde känna lukten av kisset, jag badar mina fötter i kisset, hur kul tror du det känns?".

Jag hinner se ett trött lejon och sedan är Safariparken slut. Utanför parken försöker jag försiktigt lyfta ut bilens golv-gummimatta som nu är en mindre sjö av kiss. Hittar en vattenflaska som jag sköljer av mina fötter med. Sandalerna går inte att få rena. Skit samma, det luktar ju inte så gott i djurparker ändå, säkert ingen som känner doften av mina kiss-sandaler därinne.

Dagen på Kolmården går i rasande fart. Grabben tar täten och småspringer ständigt 15 m före oss. Inte en svettdroppe syns på hans panna trots den enorma hettan. Han letar efter isbjörnen. Vi går backe upp och backe ner i denna stora djurpark och jag tror jag skall få hjärtinfarkt. Vi är färdiga på några timmar och då har vi inte sett skymten av en isbjörn. Alla utom Grabben är jättetrötta och längtar tillbaka till bilens aircondition.

Om det blir en resa till Kolmården även denna sommar hoppas jag på lite mindre dramatik. Fast man vet aldrig.... Safariparken får man inte åka bil igenom längre, nu är det linbana som gäller och jag är höjdrädd...

Upplagd av Mamman kl. 10:09 0 kommentarer

Lov

Vi har sportlov. Eller kanske bara lov. Det sportas inte så mycket i den här familjen längre. Anledningen är smärtor och krämpor hos 3 familjemedlemmar och ointresse hos 1.

För att ändå komma ut på lite "friskvård" tog mamman ett enväldigt beslut om att vi skulle åka på äventyrsbad. Det var inte så svårt att övertala de andra. Trassel nappade direkt såklart. Hon har nämligen tjatat och tjatat om äventyrsbad i flera månaders tid. Mannen hakade på utan problem och Grabben som sällan visar sig överlycklig över något sa först: "Jaha.." och sen "Hur länge blir vi där?" och eftersom det inte kom några protester kunde jag ana att han tyckte det var en helt ok idé.

Det är väl egentligen bara jag i familjen som inte är så förtjust i vatten. Jag är
t o m ganska rädd för vatten. Resten av familjen äääälskar vatten. Jag badar där jag når botten och skulle aldrig i mitt liv komma på tanken att åka någon våghalsig rutschbana ner i poolen. Jag håller mig helst i bubbelpoolen.

Trassel, Grabben och Mannen däremot badade bland forsar, höga vågor och åkte galna rutschbanor. Jag fördrev den mesta tiden i olika bubbelpooler. Dagen efter hade jag vansinnigt ont i kroppen. Kändes som om jag blivit överkörd av ett tåg. Tog en stund innan jag kom på att det antagligen blev lite för hårda bubblor. Min fibromyalgi gillar inte om det blir för mycket sånt tydligen.

Efter badet åkte vi till ett stort köpcenter i närheten och där shoppade både Grabben och Trassel för sparade pengar. Grabben köpte en svindyr musmatta BIGSIZE till datorn. Trassel köpte en smartphone. Båda var mycket nöjda med sina köp.

Idag följde jag och Trassel med mina föräldrar till en grannstad för att kolla i några affärer. Grabben stannade hemma framför datorn. Han ringde efter ett tag och berättade att tandregleringen ringt. Han har stått i kö för att få tandställning och nu var det tydligen dags. Vi har varit ytterst tveksamma till om han ska klara av att ha tandställning. Det är räls-varianten det handlar om och det är för att justera ett överbett. Till saken hör att Grabben inte är som andra barn. Han har svårt för smärta överhuvudtaget och i synnerhet i munnen. Det gör ont att ha tandställning, i allafall varje gång den ska skruvas åt.

Varje gång Grabben haft en lös tand har han inte kunnat tänka på något annat än tanden. Hur det känns. Han har knappt kunnat äta. Av erfarenhet vet jag att en tandställning skulle upplevas som mycket jobbig för honom. Han själv vill inte och då känns det som om det redan från start är kört. Sköterskan som ringt från tandregleringen hade frågat honom om han ville och han hade sagt nej. Hon hade sagt att han skulle prata med oss och att vi sen ska ringa till henne och meddela beslut.

Vi låter honom slippa rälsen nu. Han är bara 14 och om han skulle ångra sig så finns det möjligheten att ordna det senare. Man måste välja sina strider här i bokstavslandet och denna kändes rätt att välja bort.

Världens säkraste jobb?

Det lär nog vara så att om man är anställd av Försäkringskassan så finns det ingen risk att man blir avskedad pga brist på arbetsuppgifter. De har så att säga sitt på det torra på så sätt. Kan inget annat konstatera när de gång på gång begär in kompletteringar till alla sjukskrivningsärenden. En läkare kan tydligen aldrig vara övertydlig nog i de intyg de skriver när de sjukskriver en person.

Jag fick idag ett brev från Försäkringskassan där de informerar mig om att de har begärt kompletterande uppgifter från min läkare gällande min senaste begäran om sjukskrivning. De har skickat brevet till min läkare också och de vill ha svar från honom senast den 5 mars. Det är på måndag. Jag fick som sagt var brevet idag och jag hoppas verkligen att min läkare fått sitt brev snabbare. Försäkringskassan har daterat sitt brev den 22 februari. Det är långa postgångar på Försäkringskassan.

På måndag ska jag ringa till hälsocentralen och fråga sjuksköterskan om läkaren hunnit skicka in några kompletteringar. Han ska nämnligen vara ledig för sportlov nästa vecka, det vet jag sedan tidigare. Om han inte hunnit, och det har han ju inte om han precis som jag fått brevet idag, måste jag ringa till Försäkringskassan och be om uppskov.

Igår skrev jag färdigt överklagan gällande FK´s beslut om att ge avslag på min sjukskrivning för dec - jan. Jag har gruvat mig länge men kände mig tillräckligt samlad i tankarna igår så jag klarade av att skriva ihop överklagan. Kände mig så nöjd och lättad när det var klart och vaknade lite lättare till sinnet i morse.

Den känslan höll i sig tills jag öppnade brevlådan nu på eftermiddagen och fick se brevet från FK. De gör ta mig fan allt för att göra livet surt för både mig och min läkare. Jag är så extremt trött dem just nu. Extremt.

Läget i dag

Tänk att ibland lönar det sig att vara lite obekväm. Jag mejlade ju rektorn och påpekade att det var så bråkigt och stökigt på skolan. Hon svarade nästa dag att hon skulle ha ett möte med lärarna om detta och tydligen gav det effekt. De senaste dagarna har det varit lugnt och stillsamt i trapphuset och korridorerna på skolan.

Barnen har fått välja om de vill vara inne på rasterna och isåfall måste de sitta inne i klassrummet och rita eller spela spel. Inte springa omkring och bråka. Det har fungerat jättebra. De som valt att vara inne har hållit sig till reglerna och lärarna har varit noga med att se till att lugnet kvarstår.

Trassels fröken hade berättat att det tydligen kommit ett mejl från en förälder som klagat på att det varit bråkigt. Trassel visste att det var jag som mejlat men hon sa inget om det till de andra. Nu återstår att se hur länge lugnet varar.

Funderar starkt på att klaga vidare på busschaufförerna också. De har jag ju skrivit om i ett tidigare inlägg. De uppför sig som idioter. Inte alla men alldeles för många av stadens busschaffisar verkar hata sitt jobb. Och att de hatar barn är uppenbart. Jag tror faktiskt att flera av dem t o m hatar mig.

Jag är nästan lite sugen på att tipsa lokaltidningens ungdomsredaktion om att de ska låta sina ung-reportrar åka med undercover under några bussturer. Skulle kunna bli ett rätt saftigt reportage om hur ungdomar blir bemötta på stans bussar. Av chaffisar som högt deklarerar att "om ungjävlarna orkar gå till busshållplatsen så orkar de fan gå hela vägen hem också". Ord som jag själv hört en chaffis säga med anledning av att barn åker buss hem från skolan.

Nu finns det ju busschaffisar som är väldigt trevliga också. De skulle aldrig uppföra sig som de dårar de har till kollegor. Tycker bara synd om dem att de måste ha så otrevliga arbetskamrater.