45 minuter av glädje

Vi har varit på Grabbens utvecklingssamtal. Mötet tog 45 minuter och vi upplevde ren glädje under hela den tid vi var där.

Mentorns ord värmde både Grabben, mig och Mannen. Hon sa: "Jag tycker du är så himla bra, duktig och smart! Du är allt man kan önska av en elev..." Grabben rodnade och hans blick, som i vanliga fall flackar och inte vill söka ögonkontakt, kikade upp lite försiktigt under luggen. När han insåg att mentorn menade varje ord hon sagt log han blygt.

Grabben trivs i skolan och det märks tydligt i lärarnas omdömen. Bra resultat på proven och trots att han ibland upplevs som ofokuserad så utför han de arbetsuppgifter som han har på arbetsschemat. Mentorn berättade att många av de andra eleverna i klassen sagt till henne att Grabben är en kille som de tycker om. De tycker han är snäll och smart och att han är duktig på att hjälpa dem när de kört fast i någon uppgift. Det värmer att höra sånt om sin son. Man blir ju så glad så man måste lägga band på sig för att inte omfamna ungen i en kram. Grabben skulle inte uppskatta att man kramar honom. Istället får vi visa på annat sätt att vi är så stolta över honom. Köpa hem en dajmtårta till kvällsfikat kan vara ett alternativ... ;)

Trots att det är många år sedan nu kommer jag så väl ihåg det samtal vi hade med skolan när Grabben gick i förskoleklassen. Då satt vi hos skolpsykologen och läraren som skulle representera skolan hade skrivit ihop ett par A4-ark om Grabbens alla brister. Det fick vi uppläst för oss där på skolpsykologens rum. Det handlade om hur Grabben förstörde för andra och hur omöjlig han var när det gällde att samarbeta med andra barn i gruppen. Som slutkläm läste hon upp att de andra barnens föräldrar var jättearga på Grabben och att de ifrågasatt att han överhvudtaget skulle få gå kvar i gruppen.

När Grabben ett par år senare fick sina diagnoser förändrades väldigt mycket. Han fick en förståelse från skolan och även om det inte fungerat utan problem så har skolan hela tiden insett att när det blivit fel för Grabben så har det inte berott på att han jävlats. Han har velat göra rätt men han har ibland inte kunnat.

Det är snart slut på detta skolår och till hösten väntar årskurs 8 för Grabben. Betydligt större utmaningar än 7:an. Hur läget är då kan man inte förutspå. Det kan funka kanonbra men det kan också gå åt helvete. Tiden får utvisa men jag väljer att fortsätta glädja mig åt mentorns fina ord: "du är allt man kan önska av en elev..."

Garnbollar

Grabbens mentor ringde hem häromkvällen. Det är dags för utvecklingssamtal. Hon frågade om Grabben berättat något om dagens slöjdlektion (hon är bl a hans slöjdlärare). Grabben har valt textilslöjd eftersom han och träslöjd aldrig har varit en bra kombination. Textilslöjd har egentligen inte heller varit hans grej men det har främst berott på hans tidigare lärare i det ämnet. De har inte på något sätt försökt få honom att göra något vettigt av slöjdlektionerna så från årskurs 3 t o m 6 har han i princip inte gjort något alls på de lektionerna. Jo förresten, han har gjort garnbollar, mängder av garnbollar...

När han så började 7:an i höstas och fick en ny mentor som även skulle vara hans textilslöjdslärare sa jag åt henne att jag inte ville se en enda garnboll till. Hon blev i det närmaste chockad över hur tidigare slöjd-år varit och lovade att någon mer garnboll skulle Grabben icke tillverka så länge han hade henne som lärare.

Genom hennes försorg har han under detta läsår kommit hem med alla möjliga olika skapelser utom just garnbollar och Grabben har varit stolt över det han lyckats knåpa ihop. Fint sydda saker som imponerat stort på oss och läraren.

Strax innan mentorn ringde häromkvällen hade jag faktiskt hunnit fråga Grabben vad han gjort på slöjden och då fått veta att han återupptagit tillverkningen av garnbollar så det kom inte som någon överraskning när hon berättade det över telefon. Hon sa att hon haft en lång diskussion med honom om att han skulle göra något annat men han var fast besluten om att göra en garnboll och när Grabben bestämt sig för något är det i stort sett omöjligt att få honom att ändra sig. Alltså hade hon låtit honom få sin vilja igenom även om hon lät honom förstå att detta var första och sista gången han gjorde en garnboll på hennes lektion.

Det är ju snart slut på skolåret och jag tror att Grabben är lite less på skolan nu. På slöjden är det bara han och en till kille som valt textilslöjd och resten av gruppen är tjejer. Det har dessutom varit rätt många konflikter bland tjejerna i klassen så jag tror att det kan bli lite jobbigt för Grabben i den gruppen. Han är ju lite hobby-polis och gillar inte när folk inte gör som man ska.

Nu pratar han om att han vill byta till träslöjd nästa termin. Det kan vara en bra idé för med rätt handledning har han ju visat att han kan lyckas även på slöjden. De lärare han haft i slöjd tidigare år har i alla fall utom ett varit helt värdelösa med honom. De har liksom lämnat honom åt hans öde och inte brytt sig ett dugg om han fått något gjort eller ej. Den gången Grabben fick mest uppmärksamhet av sin första träslöjdslärare var när han råkade tömma ut en 1-liters burk med knallgul målarfärg på det sprillans nya golvet i slöjdsalen. Då fick han veta att han levde minsann... Men alla gånger han bad om hjälp med att komma på något att bygga var det ingen som brydde sig.

Nu är det nya lärare även på träslöjden och det kan ju vara värt att låta honom testa det igen.

För övrigt sa mentorn att det är stökigt i klassen och hon har bett elevhälsan om hjälp och stöd men får ingen respons. Klassen består av många barn med diagnoser och många som har samma problematik fast de är ännu outredda. Grabben trivs i klassen men det märks på honom att han är stressad. Fast sånt får man inte fråga honom om för då blir han ännu mer stressad och då tror jag faktiskt att det blir ännu fler garnbollar...