Intresse eller beroende?

"Kan jag inte få äta uppe i mitt rum om jag loooovar att komma ner en stund i kväll och prata lite?"

Grabben hade kommit ner till köket eftersom middagen var färdig. Jag suckade och tvekade en stund innan jag svarade ja. Så snart jag sagt ordet han väntat på tog han med sig tallriken med mat och försvann snabb som en vessla upp till sitt rum.

Han kom aldrig ner och pratade den kvällen. Det förstod jag redan innan och hade inga förväntningar på att det skulle ske. Det är sällan han kommer ner och pratar på kvällen. Det brukar vara vid middagsbordet vi får en chans att få den kontakten med honom.

Han tillbringar i stort sett all fritid inne i sitt rum, framför datorn med headsetet på, spelandes Lord of Legends, Mindcraft eller något annat onlinespel. Kompisarna sitter hemma hos sig, i sina rum framför sina datorer och snackar med honom via Skype. Det är så de umgås. Varje dag från skolan slutar tills det är dags att lägga sig.

De verkar ha roligt, för det mesta i alla fall. Oftast tjoar och pladdrar Grabben glatt där framför datorn. Ibland blir det missförstånd och man hör honom svära och riva ifrån "Va´fan gjorde du så där för!". När han är uppretad räcker det med att Trassel bara passerar hans öppna dörr, kanske småsjungandes, för att han ska vråla åt henne att hon ska hålla käften och inte störa honom. Om hon inte lyder är risken stor att hon åker på en smäll av honom.

Vi har alltid uppmuntrat honom till att sitta vid datorn eftersom det är hans allra största intresse. Det är ju också hans sociala liv just nu. Vi har uppmuntrat och jämfört med att en unge som har frimärkssamling som intresse eller fotboll aldrig blir ifrågasatt. Nu börjar vi själva ifrågasätta hans intresse eftersom det börjar likna ett beroende.

Han har alltid tidigare hållit de stopptider vi satt. Nu är det undanflykter som "jag måste bara spela klart matchen" och helt plötsligt har stopptiden överskridits med 1 timme eller 2. Han har inte tid att komma ner och äta tillsammans med oss och de gånger han gör det är han oftast så stressad eftersom kompisarna pratar på där uppe i lurarna och han missar det.

Tidigare har vi lyckats locka honom med att kolla på film tillsammans med oss. Det funkar inte längre. Får han inte spela så blir allt fel för honom och när allt är fel för honom blir det väldigt jobbigt här hemma.

Än så länge har han inte vägrat att gå till skolan pga datorn. Tvärtom, han gillar att vara i skolan, antagligen för att hans spelkompisar går i samma klass så han träffar dem varje dag. Jag hade ju önskat att han och hans spelkompisar träffades IRL på fritiden också men saken är den att flera av dem har samma problematik som Grabben och antagligen passar det dem precis som Grabben bättre att umgås via Skype.

Något idrottsintresse har inte Grabben. Han har friidrottat en gång i tiden men slutade eftersom det var så svårt för honom att avbryta det han gjorde här hemma när det var dags för träning. Han är överhuvudtaget inte intresserad av idrott förutom att kolla på bandy och nu är den säsongen över. Han är inte heller intresserad av att gå ut i naturen.

Han har rätt mycket tics nu och det är ju jobbigt när man ska umgås med folk IRL. Då passar det bättre att prata via lurar för då är det ingen som ser när han blinkar och rycker. Han kan t o m göra sina höga tics-ljud eftersom kompisarna tror att det ingår i allt tjoande och skrikande i spelet. På så vis är det ju bra för honom, att han känner att han kan vara sig själv.

Så vad gör man? Han ligger mycket bra till i skolan och har kompisar även om de umgås via Skype. Spelar väldigt många timmar varje dag. Ska vi kalla det intresse eller är det ett beroende?