Det berömda badhusutbrottet

Så är vi då mitt i sommaren. Midsommarhelgen tillbringades i skärgården med släkt och vänner. Både roligt och jobbigt. Vi är så många så lika lätt som det är att ha trevligt tillsammans på Midsommaraftonen, lika lätt är det tydligen för vissa att hitta fel hos andra på Midsommardagen när alla är trötta.

Jag försöker att inte ta åt mig av spydiga kommentarer från vissa personer i sällskapet men det blir svårare och svårare för varje gång. Jag gillar inte folk som är lynniga. Som är trevliga och snälla ena stunden för att sedan snabbt slå över till att bli rent av otrevliga. Jag kan bara inte förstå varför vissa verkar ha ett behov av att vara översittare och trycka ner andra människor.

Jag brukar ha väldigt lätt för att läsa av sådana personer. Kan ofta känna redan då jag kliver innan för dörren om personen är på bra humör eller om det kommer att bli ett litet helvete. Det känns i kroppen.

Även om jag tycker väldigt illa om vissa personer jag träffar ska det mycket till innan jag blir otrevlig tillbaka. Jag försöker visa alla människor respekt men om de går för långt över gränsen av vad som är acceptabelt har jag inga problem med att säga ifrån och då gör jag det med besked.

Mitt badhusutbrott är ett exempel.

Jag, Mannen och Trassel var på badhuset. Vi badade i en mindre bassäng, som finns i ett eget rum avskiljd från övriga bassänger. Det är menat att den bassängen ska vara en lugn plats. Det står t o m på en skylt att: "I lilla bassängen tar vi det lugnt".

In i bassängen kom så ett gäng killar, ca 16 år. De tog upp hela bassängen och deras "lekar" blev vildare och vildare och samtliga övriga personer i bassänger stannade av totalt och höll sig mot poolens kanter för att inte bli omkullknuffade. Efter en stund kom badvakten in, höjde upp pekfingret åt killarna som en varning. De kunde såklart inte hålla sig från att slänga några glåpord åt henne när hon vände sig om och gick ut.

Killarna fortsatte med att totalt ta över hela bassängen. Badvakten kom in igen och utfärdade ännu en varning. Killarna lugnade sig medans badvakten stod kvar men så snart hon lämnat rummet var stöket igång igen.

Under hela denna tid hade jag och min familj precis som övriga badgäster hållit oss vid kanten på poolen. Trassel och de andra barnen fick inte en chans att bada så som de ville. Jag kände hur ilskan kokade i mig för dessa killar visade ingen som helst respekt för någon annan.

Så hände det som utlöste stora badhusutbrottet. En av de flytdynor som fanns i bassängen kastades med full kraft tvärsöver bassängen och landade en halvmeter framför mig. Splash! Jag fick en mindre tsunami över mig och det var det som fick bägaren att rinna över totalt.

Jag tog ett par snabba kliv fram emot den kille som varit mest "aktiv", vrålade åt honom att nu fick det fan i mig vara nog! Han tappade hakan för en stund (jag måste ju ha varit en syn för gudarna, så genomdränkt som jag var och tokförbannad) men började sedan att käfta emot och det skulle han verkligen inte ha gjort. Om han bara hade visat ånger och bett om ursäkt och tagit sitt gäng med sig och lämnat bassängen. Men nej då, han måste tvunget käfta emot. Jag blev så vansinnigt arg. Skällde ut honom totalt och avslutade med att vråla åt honom att de skulle ut ur bassängen NU!!!

Hans kompisar fattade mycket snabbare. De drog sig upp ur bassängen och gick skamset mot dörren. Killen fick snart slut på fula ord och han blev mer och mer osäker på vad jag tänkte ta mig till med så även han klev tillslut upp. "Kärringjävel" var det sista han sa innan han försvann ut genom dörren.

Jag vände mig om och där stod Trassel som med stora ögon bevittnat mitt utbrott. "Så, nu kan du simma!" sa jag med ljus och snäll röst. Just de orden har vi haft väldigt roligt åt i efterhand. Från att ha vrålat som en drake växlade jag till att bli vanliga mamma igen. Alla andra barn som varit i bassängen var som bortblåsta. De vågade inte stanna kvar trots att det inte var dem jag skällde på. Synd... men jag ångrar inte mitt utbrott. Killarna behövde få en markering som gav mer än ett höjt pekfinger. De var oförskämda och respektlösa mot alla andra badgäster och de behövde få veta det. Och vi fick ju väldigt gott om plats i poolen efteråt! ;-)

Hur gör man?

Sedan nästan en månad tillbaka jobbar jag. Det var ju meningen att jag inte skulle jobba mer än halvtid men tjänsten är på 75% och jag ville verkligen ha detta jobb och bestämde att bara känslan av att slippa ha FK flåsandes i nacken troligtvis skulle ha positiv inverkan på mig.

Jag trivs jättebra på jobbet även om allt nytt jag ska lära mig ibland får mig att känna mig som ett dumhuvud. Men nu vet jag ju att jag inte är något dumhuvud (har ju t o m papper på att jag är smart, det är en av fördelarna med Adhd-utredningen) så jag försöker andas och ta itu med arbetsuppgifterna utan att stressa. Och faktum är att den tid jag tillbringar på jobbet är den tid på dygnet då jag är minst stressad.

Min stress börjar samma sekund som arbetsdagen slutar. Då ska jag på snabbaste sätt hämta Trassel och vi ska ta oss hem. När vi är hemma möts jag av det kaos som blivit sedan jag började min anställning. Ta reda på disken, tvätta kläder, städa, laga mat, när gör man sånt som heltidsarbetande? Jag jobbar ju "bara" 75% och hinner ändå inte med och ju mer kaos det blir hemma ju svårare är det för mig att ta itu med att försöka få ordning. Jag börjar med en sak, blir strax uppmärksam på något annat och efter en liten stund flaxar jag vidare till nästa... Och plötsligt står jag där och har inte slutfört ett enda dugg av det jag planerat att göra.

Pratade om detta med min kontakt på vuxenpsyk häromdagen och hon tipsade mig om att göra ett arbetsschema där man planerar nära på minut för minut och framför allt planerar så att det inte blir för många olika uppgifter att göra samma dag. Ska försöka sätta mig ner och göra ett sånt schema (bara jag få tid till det... :S).

Har iallafall lyckats göra fint på altanen med nya möbler och planteringar och vattenspel. Det har blivit mitt andningshål där ingen kaos råder. Där har jag tillbringat många timmar med att bara sitta och njuta av vattnet som porlar och humlorna som surrar bland blommorna. Där tar jag min paus från Bokstavsvärlden.

Trassel hela veckan lång

Idag är det en vecka sedan vi packade oss in i bilen och drog iväg till Solna och Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Trassel skulle ju operera sitt hoppande knä. Vi hade sedan tidigare bestämt att Mannen och Grabben skulle skjutsa ner Trassel och mig men redan tidigt på fm förstod jag att Grabben inte alls hade tänkt vara resesällskap åt oss. Han började krångla och tjata om att det skulle bli så jobbigt att resa så långt (25 mil enkel resa) och det var liksom inte läge för oss att bråka så han fick vara hemma med mormor som sällskap medans Mannen skjutsade Trassel och mig.

Innan vi åkte skulle Trassel duscha med specialtvål och när vi kom fram var det dags för ännu en dusch och morgonen därpå skulle det duschas igen. Man ska vara kliniskt ren när man ska opereras. Hon hade turen att få första tiden till operationen så redan vid 8-tiden på morgonen rullades hon ner till operationsalen. Trassel var utåt sett hur lugn som helst men så snart hon blev kopplad till övervakningsapparaten kunde man se hur pulsen skenade iväg. Sövningen gick bra och snart sov hon och jag vandrade tillbaka till avdelningen för att äta frukost och vänta på att operationen skulle bli klar.

Efter någon timme ringde en sköterska och sa att jag kunde komma ner till uppvakningsavdelningen eftersom Trassel snart skulle komma dit. Jag hann sitta en kort stund i väntrummet innan läkaren som opererat kom ut och berättade att allt gå bra men att det blivit en större operation än väntat eftersom hon varit tvungen att flytta på både övre och nedre muskelfästet. Hon sa även att knät varit i så pass dåligt skick att det var solklart att det varit absolut nödvändigt med en operation. Kändes skönt att höra eftersom vi grubblat länge på om det var rätt att utsätta lilla Trassel för det.

Jag fick komma in på uppvakningsavdelningen och där låg hon, vår lilla Trassel, och sov så sött. Knät var inbäddat i en kyldyna för att hålla svullnaden nere. När hon vaknade dröjde det inte länge innan hon började må illa och kräktes. Pulsen var hög igen och narkosläkaren tillkallades. De frågade om hon brukar få hög puls och jag svarade att jag faktiskt inte vet men att hon ibland när hon blir riktigt skärrad kan skaka som om hon har frossa. Läkaren sa att det med största sannolikhet inte är något att oroa sig för men att vi för säkerhetsskull ska kontakta vårdcentralen här hemma för en närmare undersökning av hjärtat.

Någon timme senare var vi tillbaka på avdelningen och stackars Trassel mådde jättedåligt. Hon kräktes av minsta lilla vattendroppe och hon hade fruktansvärt ont i sitt knä. Dagarna och nätterna som följde blev jobbiga både för henne och mig. På onsdagen var det dags att ta bort kyldynan och få benet gipsat. Hon fick ett plastgips från högt upp på låret ner till fotknölen. Det var skönt för henne att få mer stabilitet i benet men samtidigt var det jättesvårt att anpassa sig till ett helgipsat ben som dessutom måste ha högläge mest hela tiden.

Hon blev utskriven från sjukhuset sent på onsdag och vi blev hämtade av Mannen som helt otroligt nog hade fått med sig Grabben. Jag tror Grabben hade saknat både Trassel och mig för han var glad och pigg när han kom till sjukhuset trots den långa resan.

Dagarna som följde blev jobbiga. Trassel hade svåra smärtor trots värktabletter och när det började klia under gipset började hennes tålamod ta slut. På lördag fm tyckte hon att gipset ändrat läge, att det sjunkit ner en bit och tryckte på knät och det gjorde jätteont. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och de sa att då måste gipset tas bort och nytt sättas dit. Åkte till en grannkommuns akutmottagning eftersom vår egen jourmottagning inte sätter gips. Denna gång fanns inte möjligheten att sätta plastgips så det blev kalkgips och Trassel fick ett ben som väger massor. Det funkar inget bra med ett så tungt gips eftersom hon måste kunna göra sjukgymnastik och hon orkar helt enkelt inte lyfta benet när det väger så mycket. Vi blev lovade att kalkgipset ska bytas ut mot plast om vi ringer ortopedmott och bokar tid nu till veckan.

Jag är dödstrött efter denna vecka och gruvar mig för att börja jobba på tisdag. Tack o lov är det helgdag redan på onsdag.