De första bokstäverna

När Grabben föddes en vinterdag för snart 14 år sedan var han ett hett efterlängtat barn. Vi hade väntat i nästan 7 år och genomgått mängder av olika behandlingar för få ett barn. Han är resultatet av en provrörsbefruktning. Exakt på utsatt födelsedatum kom han till världen med navelsträngen 3 varv runt halsen.

Det första halvåret var underbart. Jag ammade honom och han åt med god aptit. När Grabben var 6 månader började jag så smått byta ut bröstmjölken mot små smakportioner av potatis. Där och då började kampen. Den kamp som vi fortfarande lever mitt i så snart något förändras i Prins Bus liv.

Dessa små smakportioner av mosad potatis lyckades jag aldrig få honom att tycka om. Han gillar fortfarande inte potatis.

Grabben började på dagis när han var drygt 1 år gammal. Även där hade han bestämda åsikter om maten och lyckades charma köksbiträdet så hon förbarmade sig över honom och lagade speciell mat då han inte gillade det som övriga barn fick.

Sakta men säkert började Grabbens humörväxlingar visa sig. Från att vara strålande glad kunde han växla till att bli ett litet monster som skrek, sparkade och slogs med både fröknar och andra barn. Ändå var han mycket populär hos de andra barnen eftersom han var en rolig kompis som hittade på roliga lekar.

Han talade dåligt, så pass dåligt att vikarier inte förstod honom. Han hade energi till tusen och satt sällan stilla. Vid ett utvecklingssamtal ställde jag frågan: "Tror ni att han har adhd?". Hans fröken svarade att det trodde hon inte, hans hyperaktivitet och dåliga impulskontroll skulle säkerligen växa bort. Inom mig kände jag en gnagande oro och hennes ord lugnade mig inte det minsta.


När Grabben slutade på dagis och började 6-årsverksamheten blev hans problem tydligare och tydligare. Han hade börjat med tics. Det var först små hummande läten och sedan blinkningar, harklingar och höga pipljud. Han bet på naglarna, både på fingrar och tår och fick ofta infektioner där han bitit för mycket. På skolan hade han svårt att sitta stilla och hamnade i bråk varje dag.

Under denna period läste jag allt jag kunde hitta om adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder (Npf) och jag blev mer och mer övertygad. Jag pratade med skolpersonalen och det var som om de bara väntat på att jag skulle säga något själv. Det ordnades en tid hos skolläkaren och han skickade en remiss till skolpsykologen som skulle göra en utredning för att komma tillrätta med Grabbens problem.

Skolpsykologen (eller Dr Phil som Grabben föredrog att kalla henne) fattade genast tycke för Grabben och han charmade henne med sitt trevliga och artiga sätt. För det är just så Grabben kan vara när andan faller på. Han gillade utredningen som bestod i massor av tester, allt från att lägga pussel till mer komplicerade övningar. Skolpsykologen tog del av våran berättelse och skolans. Hon berättade att Grabben hade adhd men hon misstänkte även att någon annan diagnos också kunde vara aktuell så det skickades remiss till Barn- och Ungdomspsykiatrin (Bup). Väntetiden var 1 år.

Under detta år var det kaos både hemma och i skolan. Hans utbrott, hyperaktivitet och tics blev bara värre och värre. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Grabben anklagades för att ha försökt strypa en klasskompis. Detta var ren lögn men herregud vilket liv det blev! Tack och lov hade vi både läraren och rektorn på vår sida men några föräldrar till Grabbens klasskamrater anklagade oss för att vara urdåliga föräldrar som inte kunde uppfostra vår son och barnen i klassen gav honom skulden för ALLT tok som hände VARJE dag, även om han inte ens varit i närheten.

P g a detta fick Grabben förtur i kön till utredningen på Bup. Där jobbade de effektivt och efter ett par månader var allt klart. Hans adhd-diagnos fick sällskap med Tourettes syndrom. Då var de första bokstäverna på plats. De skulle bli fler men det dröjde ytterligare några år. Mer om det i ett kommande inlägg.