Aj

Livet på Rocky Road rullar på och vissa dagar kan man tro att vår familj är nära på normal. ;-) Det brukar dock inte hålla i sig speciellt länge och det är inget jag sörjer. Vi är som vi är eftersom vi inte blev som vi skulle. Men det betyder inte att vi är sämre än de som blev som de skulle. Jag skulle vilja påstå motsatsen faktiskt.

Vi skrattar mycket här hemma. Eller rättare sagt, vi skrattar mycket överhuvudtaget, inte bara här hemma. En fd arbetskamrat skrev i ett mejl till mig att hon saknade att höra mitt skratt på jobbet. Det är en av de finaste komplimanger jag fått för ni ska veta att det är inte något vackert litet fnitter jag har utan snarare ett rejält gapflabb.

Igår inträffade en händelse som jag inte skrattade åt precis då när det hände men efteråt har sett humorn i det.

Jag är ganska klantig och klumpig enligt vissa. Jag själv anser att det mer handlar om otur. Vem som har rätt vet jag inte men det kan vara så att det inte är jag...

Hur som helst så skulle jag sopsortera på jobbet. I huset där min arbetsplats är finns det flera olika företag och vi har ett gemensamt soprum i byggnaden. För första gången skulle jag ta med våra kartonger, plastförpackningar mm dit. Ingången till soprummet finns ut mot gatan alldeles brevid stora entrén till huset vårt kontor ligger i.

Kändes olustigt att gå in där för det såg som om både en och två (eller varför inte 20 råttor) kunde ha sitt favvo-tillhåll just där inne. Har ju haft en tamråtta själv men vilda råttor vill jag inte träffa på. Det fanns flera olika soptunnor där inne, vissa var smala som den som vi har här hemma och vissa var jääätte stora. Jag skulle slänga bl a kartonger (wellpapp) och började riva dem i mindre bitar för att de skulle få plats. Soptunnan de skulle ner i var av den stora sorten.

När jag slängt ner sista kartongbiten glömmer jag av någon väldigt konstig anledning att jag håller min gigantiska nyckelknippa i handen. Jag öppnar handen för att hålla i locket till soptunnan och tjoff så åker nyckelknippan ner och försvinner bland alla kartongbitar. Jag kan säga som så att det ryms många kartongbitar i en sådan soptunna. Och en gigantiskt nyckelknippa glider förvånansvärt lätt längst ner i botten...

Jag skrattade inte så jäkla mycket just då kan jag erkänna. Svor mycket gjorde jag däremot. Favoritramsan är "helvetes jävla skit" och den användes ganska många gånger i rad just då.

Helt omöjligt att jag skulle nå ner till botten av tunnan. Är visserligen en lång kvinna och har rätt lång räckvidd men jag är inte någon jäkla orangutang för det så jag fick snabbt lägga idén om att försöka nå nyckelknippan med handen.

Såg mig omkring i det läskiga soprummet, fick syn på en sopborste som stod i ett hörn. Kom på den übersmarta idén att jag kunde använda sopborsten för att försöka nå nyckelknippan. Nu var det inte så himla enkelt som jag trodde. Försökte dra upp nyckelknippan längst soptunneväggen. Skitsvårt!

Kom på att jag skulle kanske tippa tunnan lite framåt för att lättare kunna dra upp nycklarna. Impulsiv som jag är ryckte jag till i tunnan för att försöka luta den och PANG sa det i skallen. Hade alldeles glömt bort att locket var uppställt mot väggen och när jag ryckte i tunnan slog ju locket igen med en jädra fart. Aj.... Det gjorde svinont i huvudet och jag trodde nästan jag skulle svimma av där över soptunnan.

Varmt som tusan blev det där inne och ont som tusan hade jag i huvudet men nu jäklar skulle nyckelknippan upp ur tunnan! Med ena handen i ett stadigt grepp om locket och den andra handen i ett ännu stadigare grepp om sopborsten lyckades jag efter en hel evighet få upp nyckelknippan.

Yr i huvudet gick jag tillbaka till kontoret och berättade för kollegorna att sopsortering inte är min grej. Det gör för ont... Det blev rätt muntra miner kan jag säga...

Tur att jag blev träffad i huvudet och inte på näsbenet för då hade jag fått en helt ny profil. ;-)