Till minne av en pojke

För drygt ett år sedan var jag, Trassel och hennes kompis på en badstrand här i närheten. Flickorna badade och hade kul och jag satt på stranden och solade. Jag hade en tidning i mitt knä och slöbläddrade lite i den men kunde inte fokusera på att läsa eftersom jag inte ville släppa blicken från flickorna i vattnet.

Det var mycket folk på stranden den dagen. Många bekanta ansikten, bl a min systerson och hans flickvän och många av barnens skolkamrater.

Efter ett tag ropade jag på flickorna och frågade om vi skulle gå upp till den lilla butiken för att köpa glass. Vi handlade och satte oss på en bänk utanför butiken för att äta glassarna. När vi hörde sirenerna kände jag att det knöt sig i magen på mig. Snart såg vi både ambulanser och brandbilar som stannat utanför vägbommen som stängde av vägen in på campingen och ner mot stranden. En ambulanssköterska rusade ut och vrålade åt campingpersonalen att de skulle öppna bommen.

Jag sa till flickorna att det nog var någon av campinggästerna som fått en hjärtinfarkt men fick en känsla av att det handlade om något annat. Utryckningsfordonen fortsatte ner mot stranden och jag började inse att något hänt där nere. Min systerson var ju på stranden den dagen tillsammans med sina kompisar och vid badbryggan brukar det gå ganska vilt till ibland så för att stilla min oro över honom bestämde jag att vi skulle gå tillbaka ner till stranden för att se så att han var ok.

När vi kom ner möttes vi av systersonens flickvän. Hon berättade att en pojke saknades. Han hade varit på stranden tillsammans med ett större sällskap av släktingar. De hade sina platser alldeles bakom stället där min systerson och hans flickvän låg.

Det obehag jag känt växte sig starkare eftersom det sällskapet var för oss kända personer. Deras barn har gått på samma dagisavdelning som våra och nu går de på samma skola.

Borta vid bryggan hade sökandet påbörjats. Dykare från räddningstjänsten och massor av badgäster som bildade en kedja som sökte av vattnet runt bryggan. Det var där pojken hade setts tidigare. Tiden som gick kändes som en evighet. Jag försökte hålla mig lugn inför Trassel och hennes kompis men det gick inte. Det var som en mardröm.

Pojken hittades och drogs upp på bryggan där ambulanspersonalen genast påbörjade återupplivning. Flera av badgästerna var sjukvårdspersonal och de hjälpte till.

Tyvärr var det för sent. Pojken överlevde inte. Han blev bara 7 år.

Den härliga dagen på stranden blev en mardröm. För pojkens familj blev det en mardröm som aldrig tar slut. Men mitt i sin svartaste sorg bestämde sig hans familj för att hedra pojkens minne genom att köpa en ambulans och skänka den till en by i Kurdistan, där det finns stor brist på räddningsfordon. Nu har det gått ett år sedan pojken drunknade och då arrangerades en välgörenhetsgala där alla intäkter skulle gå till att köpa ännu en ambulans. De fick in så mycket pengar att både ambulans och brandbil kommer att kunna skänkas till Kurdistan.

Pojken var en levnadsglad unge. Kvick i benen och alltid på språng. Han är mycket saknad här på jorden men någonstans finns han nu och där är det full fart.