45 minuter av glädje

Vi har varit på Grabbens utvecklingssamtal. Mötet tog 45 minuter och vi upplevde ren glädje under hela den tid vi var där.

Mentorns ord värmde både Grabben, mig och Mannen. Hon sa: "Jag tycker du är så himla bra, duktig och smart! Du är allt man kan önska av en elev..." Grabben rodnade och hans blick, som i vanliga fall flackar och inte vill söka ögonkontakt, kikade upp lite försiktigt under luggen. När han insåg att mentorn menade varje ord hon sagt log han blygt.

Grabben trivs i skolan och det märks tydligt i lärarnas omdömen. Bra resultat på proven och trots att han ibland upplevs som ofokuserad så utför han de arbetsuppgifter som han har på arbetsschemat. Mentorn berättade att många av de andra eleverna i klassen sagt till henne att Grabben är en kille som de tycker om. De tycker han är snäll och smart och att han är duktig på att hjälpa dem när de kört fast i någon uppgift. Det värmer att höra sånt om sin son. Man blir ju så glad så man måste lägga band på sig för att inte omfamna ungen i en kram. Grabben skulle inte uppskatta att man kramar honom. Istället får vi visa på annat sätt att vi är så stolta över honom. Köpa hem en dajmtårta till kvällsfikat kan vara ett alternativ... ;)

Trots att det är många år sedan nu kommer jag så väl ihåg det samtal vi hade med skolan när Grabben gick i förskoleklassen. Då satt vi hos skolpsykologen och läraren som skulle representera skolan hade skrivit ihop ett par A4-ark om Grabbens alla brister. Det fick vi uppläst för oss där på skolpsykologens rum. Det handlade om hur Grabben förstörde för andra och hur omöjlig han var när det gällde att samarbeta med andra barn i gruppen. Som slutkläm läste hon upp att de andra barnens föräldrar var jättearga på Grabben och att de ifrågasatt att han överhvudtaget skulle få gå kvar i gruppen.

När Grabben ett par år senare fick sina diagnoser förändrades väldigt mycket. Han fick en förståelse från skolan och även om det inte fungerat utan problem så har skolan hela tiden insett att när det blivit fel för Grabben så har det inte berott på att han jävlats. Han har velat göra rätt men han har ibland inte kunnat.

Det är snart slut på detta skolår och till hösten väntar årskurs 8 för Grabben. Betydligt större utmaningar än 7:an. Hur läget är då kan man inte förutspå. Det kan funka kanonbra men det kan också gå åt helvete. Tiden får utvisa men jag väljer att fortsätta glädja mig åt mentorns fina ord: "du är allt man kan önska av en elev..."