En helt vanlig onsdag i Bokstavslandet

Det är en helt vanlig onsdag. Jag var så vansinnigt trött i morse och tröttheten beror på sånt som hänt de senaste dagarna. Det blir så märkbart hur lite jag egentligen orkar med för när jag tänker efter har det ju inte var några jättekrävande dagar. För de allra flesta har det nog varit rätt normala dagar men nu är ju inte jag som de allra flesta inser jag.

Trassel har fått tid för att operera sitt knä. Häromkvällen var hon ledsen och orolig. Hon har ju opererat sig en gång förut men då var hon bara bebis så hon har inget minne av det. Oron satt kvar morgonen efter så hon fick vara hemma från skolan.

Igår var vi till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för inskrivning och träff med narkosläkaren. Det är 1 mån kvar tills operation men allt ska ju förberedas och planeras. Vi hann med ett besök på lekterapin också och Trassel fick kolla in vilka prylar hon vill låna med sig därifrån upp till avd. Hon fick en massa sjukvårdsmaterial med sig hem också, att leka med och det gjorde succé för hon har sedan dess gått omkring med en käck operationsmössa på huvudet.

Jag har varit lite oense med Grabben. Han agerar utan att tänka och det hör ofta till med hans diagnoser och vi försöker ha förståelse över det men ibland när jag är så här extra supertrött är det svårt att inte bli lite ilsken över hans agerande. I förrgår berättade han att skolmaten varit så totalt oätlig (majs iblandat i grytan) att han varit tvungen att gå till Sibylla och handla hamburgare. Han har ett eget bankkort och det hade han betalat med och så långt är det väl ok men saken är den att han hade ingen aning om hur mycket (eller lite) pengar som fanns på kortet. Han bara beställde hamburgaren ändå och chansade på att pengarna skulle räcka.

Det är inte bra att han gör så. Tänk om han inte haft tillräckligt med pengar och stått där med en hamburgare som han inte kunnat betala. Det hade ju blivit väldigt jobbigt för honom. En sådan situation är jag inte alls säker på att han skulle hantera på rätt sätt. Tidigare har han alltid ringt till mig och bett mig kolla på banken hur mycket pengar han har på kortet. Nu trodde han antagligen att han inte skulle få skippa skolmaten för mig så därför frågade han inte.

Nu ska vi ordna med egen inloggning för honom så han kan hålla koll på saldot själv. Men jag gissar på att han inte kommer att komma ihåg att göra det.

Han har även en hemuppgift som ska göras och den struntar han i. Det är en bokrecension som ska vara inlämnad om ca 2 v. Grabben är ingen bokläsare. Han har vetat om uppgiften i flera månader men ändå har han inte fått tummen ur. Efter någon månad fick jag honom att låna en bok, den var på endast 86 sidor. Läraren hade sagt att minimum var på 100 sidor. Jag mejlade och förklarade hans ovilja till hemuppgiften och läraren (som är av den vettiga sorten) tyckte att eftersom vissa människor helt enkelt inte är bokläsare skulle han få dispens och det räckte med denna bok på 86 sidor. Trots detta verkade det helt omöjligt för Grabben att ens öppna den jäkla boken.

På dagen före påsklovet berättade Grabben att han fått en lapp från skolbibblan med meddelandet att han måste lämna tillbaka boken. Jag sa att det säkert skulle gå bra för honom att få låna boken ytterligare några veckor om han bara frågade biblotekarien. Efter skolan frågade jag honom hur det gått och han sa att biblotekarien inte varit där så han hade lämnat in boken (eftersom det stod så på lappen och man ska alltid göra som det står...)och han stod alltså utan bok.

Jag insåg att någon ny bok skulle han aldrig komma hem med på egen hand så jag tog med honom till stadbiblioteket för att försöka hitta någon passande bok där. Det var inte så lätt eftersom han inte har någon idé om vilken typ av bok han kan tänka sig läsa. Dessutom såg han ut som om han var straffkommenderad dit (och det var han ju nästan i och för sig) och det gick knappt att tilltala honom.

Efter mycket om och men hittade han (jag) en bok som accepterades. Den var på 110 sidor så någon dispens behövdes inte för denna bok. Jag sa att han måste läsa minst 10 sidor per dag för att hinna. Första kvällen gjorde han det fast under protest och samtidigt som han snackade med polarna via Skype. Igår påminde jag honom om att han skulle komma ihåg att läsa och då sa han att han redan gjort det och dessutom hade han kommit på att han skulle läsa 5 sidor innan han somnade också för då skulle ju han hinna färdigt med boken mycket snabbare. Han sa även att han redan gjort spanskaläxan. Jag hann bli riktigt glad och imponerad av hans initiativförmåga.

Glädjen höll i sig tills i morse då jag gick in till honom för att väcka honom. Boken låg där i hans rum och en penna var instucken som markering för hur långt han läst. Jag kunde inte låta bli att kolla och suckade djupt när jag såg att han var på sidan 10. Han hade ljugit för mig kvällen innan. Spanskaläxan var inte heller gjord visade det sig.

Jag kunde ju inte låta bli att fråga honom om detta när jag väckt honom. Lögnen om boken erkände han direkt. Spanskaläxan hade han gjort i skolan påstod han. "Kan du den då?" frågade jag. "Nä" fick jag till svar. "Men hur kan du då säga åt mig att du gjort spanskan?" undrade jag, allt mer arg. "Du frågade om jag gjort läxan men du frågade inte om jag kunde den" fick jag till svar och för hans del var vår diskussion färdig.

Ikväll har han 20 sidor att läsa om han ska hålla planeringen. Det kommer han inte att göra. Han kommer att panikläsa sista dagen och därefter försöka få ihop en recension med mig som hjälp. Hur jag vet det? Jo, jag skulle antagligen gjort på samma sätt själv. Väntat till sista minut och sedan stressa mig galen. Sådan mor, sådan son i Bokstavslandet.