Grabben är krasslig. Han vaknade i förrgår med 39,4 i feber och skakade av frossa. Det är inte ofta han är sjuk men när han blir det brukar det bli ordentligt. Dessutom ökar hans tics när han är förkyld. Kraftiga harklingar och pipljud hörs över hela huset.
Överhuvudtaget är det mycket ljud från Grabbens rum. Det hörs att det är en hyperaktiv person som bor där om man säger så. Men vi låter honom hållas eftersom hans rum måste få vara hans fristad. Ibland när han är med oss måste vi försöka dämpa honom eftersom det är oerhört stressande att t ex försöka äta middag samtidigt som han kör ett trumsolo genom att med slå med händerna på bordet så att tallrikarna vibrerar. Eller när man sitter i soffan med honom och han gungar med benet så man nästan blir sjösjuk av att sitta intill.
Han är 15 år nu. Känns helt ofattbart att tiden gått så fort. Jag tänker på hur dessa år varit. Hur han som 7-åring sprang varv efter varv runt sin soffa på kvällarna, oförmögen att sitta stilla en endaste minut. Hur han kastade upp skorna på garagetaket hemma hos kompisen eftersom han bara fick för sig att testa om det gick. Hur han varje rast råkade i bråk och hur han aldrig satt ner på stolen vid skolbänken. Hur han som tandlös 6-åring gick sin första kurs i ilskekontroll på Bup. Hur vi kämpade varje dag med att få honom klar att åka till skolan och hur vi varje dag hämtade honom och fick rapportering om vad tok som hänt under dagen. Hur han kräktes av ångest inför valet till högstadiet och hur ledsen han var när det fanns så många som inte förstod honom. Jag tänker på gummistöveln som han sparkade iväg genom altandörrens glasruta då han blev arg över att det skulle bli fiskpinnar till middag.
Jag tänker också på hur han samlade sina Pokémonfigurer och kunde namnen på dem allihop. Hur han älskar drakar och de hundratals teckningar han ritat med exakt samma motiv, en eldsprutande drake. Hur hans fotografiska minne fått honom att minnas varje liten detalj av såväl viktiga som oviktiga saker. Hur hans simultanförmåga gjort att han kan sitta och spela tv-spel samtidigt som han via Skype guidar en kompis genom en svår bana i ett helt annat spel.
Jag tänker hur lätt han har för att lära sig främmande språk och på hur duktig han är på NO. Hur bra det blev med nya klassen när han började högstadiet och vilka otroligt fina vänner han fått.
Jag tänker på hur mycket jag älskar honom. <3
ÅÅ vad fint skrivet! Bra att du är tillbaka! Jag hittade din blogg för ett tag sedan och har läst en del i arkivet. Tycker att du skildrar familjens liv tillsammans på ett mycket bra sätt och jag har fått bättre förståelse för hur det kan vara att ha ett neuropsykiatriskt handikapp. Jag har en lillebror (ja han är ju inte så liten längre utan vuxen numera) som jag alltid misstänkt har någon form av diagnos. Det finns många saker som pekade på det under vår uppväxt, som att han inte klarade av förändringar. Bara en sån enkel grej som att byta platser runt middagsbordet var en katastrof, allt skulle vara på ett visst sätt. Ja det finns många exempel till såklart, men tyvärr gjordes ingen utredning trots att min mamma påtalat detta under lång tid.
SvaraRaderaJag hoppas att ni får må bra allihop, vad bra att läkaren såg vad du behövde. Jag tänkte ställa en fråga som jag funderat på när jag läst bloggen, men kanske är den för privat och då behöver du absolut inte svara! Men som jag uppfattar det får lillasyster ofta stå tillbaka för storebrors behov, du har skildrat några sådana situationer där han inte mått så bra och tagit ut det på henne.
Jag tänker att jag själv ofta fick anpassa mig efter min brors behov och beteende och att det inte fanns så mycket energi kvar hos mina föräldrar sen. Det kan jag fortfarande vara lite besviken för, även om jag nu själv är förälder och förstår deras agerande bättre.
Upplever ni det så ibland? Kan lillasyster förstå varför vissa situationer uppstår, och hur reagerar hon på allt som pågår? Du behöver som sagt inte alls svara om det är för privat! Jag kunde bara inte låta bli att fundera på det när jag läst en del inlägg...
Tack för en jättefin kommentar! :-)
RaderaNär det gäller din fråga om lillasyster Trassel så har du helt rätt. Hon har fått stå tillbaka en hel del pga Grabbens problematik. Vi har ofta styrt vårt liv efter honom och Trassel har fått hänga på vare sig hon velat eller ej. Det är den krassa sanningen och jag har ständigt dåligt samvete för detta.
Trots det är Trassel märkligt nog Grabbens största beundrare. Hennes kärlek till sin bror är enorm och det finns ingen som försvarar honom så mycket som hon de gånger han gjort allvarligt fel.
Som den gången då han sparkade gummistöveln genom fönstret till altandörren. Trassel satt vid matbordet strax intill altandörren och glasskärvorna yrde runt henne och hennes första ord var "Lugn mamma! Lugn! Han gjorde det inte med mening!!!".
Hon blir ju ofta arg på brorsan också det kan inte förnekas. Men när det verkligen gäller, när han mår uselt eller när han inte svarar på mobilen och är försenad hem, då oroar hon sig enormt.
Vi brukar skämta om att Trassel är Grabbens "lill-mamma" men vi är samtidigt alltför medvetna om att hon nog skulle behöva få vara bara hans lillasyster istället.
Kram!
Oj oj, nu kommer tårarna! Så fint skrivet! Kram!
SvaraRaderaTack! Kan ju erkänna att tårarna kom här också när jag skrev inlägget, är lite blödig när det gäller ungarna... Kram!
Radera