Det är en ganska jobbig period nu. Jag har så jävla ont i kroppen och skallen sprängs snart av alla tankar som trängs och kräver uppmärksamhet. Ovissheten om framtiden är så vansinnigt energikrävande. Har alltid sagt att för mig spelar det ingen roll vad jag jobbar med, att jag kan anpassa mig och trivas med allt. Jag inser nu att det kan jag inte. Problemet är att det tycks i stort sett omöjligt att hitta ett jobb jag klarar av både fysiskt och psykiskt.
Grabben provar också på arbetslivet. Han har praktik en dag/vecka under 7 veckors tid. Kravet från honom för att överhuvudtaget sätta sin fot på en praktikplats var att få vara på samma ställe som kompisen. Skolan skulle ordna platsen och jag skämtade med Grabben och sa: "tänk om du ska vara på ett dagis?" eftersom jag förstod att det vore det sista alternativet om han själv fick välja.
En vecka senare kom han hem från skolan och berättade att han och kompisen fått praktikplats på just ett dagis. Till på köpet ligger dagiset en bra bit utanför stan så det skulle innebära bussåkning och som lite extra bonus är det ett ur-och-skur-dagis som innebär att i stort sett hela dagarna tillbringas utomhus oavsett väderlek.
Oj oj, vad många tankar som hann passera genom våra skallar innan det blev dags för den första praktikdagen. Jag ringde till handledaren som visade sig vara en helt underbar person med egen erfarenhet av lite speciella ungar. Jag berättade om Grabben och hur det ibland kan gå fel för honom och att man måste vara tydlig mot honom för annars kan han missförstå totalt. Jag berättade även att han ofta kan känna sig osäker bland små barn. Jag fick superbra kontakt med handledaren och jag kände att det nog skulle kunna gå bra.
För att göra allt så enkelt som möjligt bestämde jag och Mannen att killarna skulle få skjuts ut med bil istället för att behöva trängas på en överfull buss. Det blev en nervös dag innan de var hemma igen. Grabben var supertrött och grinig och när jag frågade vad han gjort under dagen fick jag ett vresigt: "Passat barn" till svar. Mycket mer än så fick jag inte veta.
Veckan efter ringde handledaren till mig och jag hann bli ordentligt nervös innan hon berättade att hon ringde för att tala om att hon och övrig personal tycker att Grabben och hans kompis är så himla mysiga och duktiga killar. De leker med barnen hela dagarna och ungarna älskar dem. Grabben har visat att han tar jobbet på stort allvar då han redan första dagen lade märke till att en av flickorna saknades då de var ute och lekte. Flickan hade blivit hämtad tidigare men det hade inte Grabben vetat om så han hade blivit orolig då han inte såg henne ute på gården. Det är våran Grabb det! Han har en superförmåga för detaljer och ser genast vad som saknas. :-) Handledaren sa att hon visste så väl hur det är att ha en speciell unge som ofta råkat i trubbel och hur sällan man får höra om de bra saker de faktiskt gör.
Tänk vilken tur han haft Grabben! Som får göra sin praktik på en arbetsplats där personalen bryr sig om honom och tänker på hur han mår. Han hade ju lika gärna kunnat blivit placerad på en verkstad där ingen jäkel brytt sig om honom.
Nu fattar jag ju ändå att Grabben aldrig kommer att bli förskolelärare för det tar alldeles för mycket på hans krafter att tillbringa dagarna med mängder av små barn som klänger på honom och för oväsen. Men jag är så himla stolt över att han inte bara står ut och hoppas att dagen snart ska ta slut utan att han faktiskt anstränger sig till max för att göra ett så bra jobb som möjligt. Även om det tröttar ut honom enormt. För det är så livet är. Ibland måste man göra saker som går helt emot vad man egentligen vill och man kan klara av det eftersom det just är bara ibland man måste göra det. Bra träning!
