Aj

Livet på Rocky Road rullar på och vissa dagar kan man tro att vår familj är nära på normal. ;-) Det brukar dock inte hålla i sig speciellt länge och det är inget jag sörjer. Vi är som vi är eftersom vi inte blev som vi skulle. Men det betyder inte att vi är sämre än de som blev som de skulle. Jag skulle vilja påstå motsatsen faktiskt.

Vi skrattar mycket här hemma. Eller rättare sagt, vi skrattar mycket överhuvudtaget, inte bara här hemma. En fd arbetskamrat skrev i ett mejl till mig att hon saknade att höra mitt skratt på jobbet. Det är en av de finaste komplimanger jag fått för ni ska veta att det är inte något vackert litet fnitter jag har utan snarare ett rejält gapflabb.

Igår inträffade en händelse som jag inte skrattade åt precis då när det hände men efteråt har sett humorn i det.

Jag är ganska klantig och klumpig enligt vissa. Jag själv anser att det mer handlar om otur. Vem som har rätt vet jag inte men det kan vara så att det inte är jag...

Hur som helst så skulle jag sopsortera på jobbet. I huset där min arbetsplats är finns det flera olika företag och vi har ett gemensamt soprum i byggnaden. För första gången skulle jag ta med våra kartonger, plastförpackningar mm dit. Ingången till soprummet finns ut mot gatan alldeles brevid stora entrén till huset vårt kontor ligger i.

Kändes olustigt att gå in där för det såg som om både en och två (eller varför inte 20 råttor) kunde ha sitt favvo-tillhåll just där inne. Har ju haft en tamråtta själv men vilda råttor vill jag inte träffa på. Det fanns flera olika soptunnor där inne, vissa var smala som den som vi har här hemma och vissa var jääätte stora. Jag skulle slänga bl a kartonger (wellpapp) och började riva dem i mindre bitar för att de skulle få plats. Soptunnan de skulle ner i var av den stora sorten.

När jag slängt ner sista kartongbiten glömmer jag av någon väldigt konstig anledning att jag håller min gigantiska nyckelknippa i handen. Jag öppnar handen för att hålla i locket till soptunnan och tjoff så åker nyckelknippan ner och försvinner bland alla kartongbitar. Jag kan säga som så att det ryms många kartongbitar i en sådan soptunna. Och en gigantiskt nyckelknippa glider förvånansvärt lätt längst ner i botten...

Jag skrattade inte så jäkla mycket just då kan jag erkänna. Svor mycket gjorde jag däremot. Favoritramsan är "helvetes jävla skit" och den användes ganska många gånger i rad just då.

Helt omöjligt att jag skulle nå ner till botten av tunnan. Är visserligen en lång kvinna och har rätt lång räckvidd men jag är inte någon jäkla orangutang för det så jag fick snabbt lägga idén om att försöka nå nyckelknippan med handen.

Såg mig omkring i det läskiga soprummet, fick syn på en sopborste som stod i ett hörn. Kom på den übersmarta idén att jag kunde använda sopborsten för att försöka nå nyckelknippan. Nu var det inte så himla enkelt som jag trodde. Försökte dra upp nyckelknippan längst soptunneväggen. Skitsvårt!

Kom på att jag skulle kanske tippa tunnan lite framåt för att lättare kunna dra upp nycklarna. Impulsiv som jag är ryckte jag till i tunnan för att försöka luta den och PANG sa det i skallen. Hade alldeles glömt bort att locket var uppställt mot väggen och när jag ryckte i tunnan slog ju locket igen med en jädra fart. Aj.... Det gjorde svinont i huvudet och jag trodde nästan jag skulle svimma av där över soptunnan.

Varmt som tusan blev det där inne och ont som tusan hade jag i huvudet men nu jäklar skulle nyckelknippan upp ur tunnan! Med ena handen i ett stadigt grepp om locket och den andra handen i ett ännu stadigare grepp om sopborsten lyckades jag efter en hel evighet få upp nyckelknippan.

Yr i huvudet gick jag tillbaka till kontoret och berättade för kollegorna att sopsortering inte är min grej. Det gör för ont... Det blev rätt muntra miner kan jag säga...

Tur att jag blev träffad i huvudet och inte på näsbenet för då hade jag fått en helt ny profil. ;-)

Startsignalen

Jag vet exakt vad som var startsignalen. Vad som denna gång triggade igång sonen att bli förbannad på allt och alla. Efter massor av år i Bokstavslandet har jag lärt mig att se sånt. Tyvärr går det ju inte alltid att förhindra utbrottet trots att man vet vad startsignalen var. Hur gärna man än vill...

Grabben skulle ha varit på semesterresa med bästa kompisen och hans familj denna helg. Tråkigt nog blev resan inställd. För att muntra upp Grabben bestämde vi då att vi ju kunde hitta på någon rolig dagsresa själv. Hans förslag var att vi skulle åka till Skansen och hela vår familj gillar djurparker så det lät som en lysande idé. Det var heller inte det som var startsignalen.

På vår resa mot Stockholm och Skansen sa Grabben att han även ville gå till SiFi-Bokhandeln i Gamla Stan. Det är nördarnas paradis och Grabbens favoritaffär. Eftersom vi redan satt i bilen då han sa detta ansåg jag att det inte var läge att neka honom det. Det skulle ha förstört resan ner. Vi bestämde att vi skulle börja med att parkera på Djurgården och sedan ta färjan över till Gamla Stan, kolla i affären och sedan ta färjan tillbaka och ägna resten av dagen åt Skansen.

När vi kommit fram och parkerat och gått till färjan insåg vi att det skulle kosta oss 300:- för att åka tur o retur Gamla Stan. Det kändes inte riktigt ok utan då blev planerna ändrade. Vi skulle börja med Skansen och sedan ta bilen in till Gamla Stan. Inte heller denna planändring var startsignalen.

Skansenbesöket var lyckat och alla var nöjda även om Grabben hade nedräkning tills vi skulle till hans favoritaffär. Slutligen lämnade vi Djurgården och åkte in till Gamla Stan, letade parkering och hittade en perfekt plats vid Slottet. Därifrån är det inte långt att promenera till SiFi-bokhandeln. Grabben gick där inne, vände och vred på flera saker men hittade inte det han sökte och till slut insåg han att det inte skulle bli något köp där denna gång. Det var det som var startsignalen.

Han mulnade ihop totalt. Allt var skit och allt vi sa var dumt. Jag ville verkligen att han skulle vara nöjd och glad över dagen så jag frågade vad han skulle vilja göra istället, om det fanns någon annan affär han ville kolla på. Efter ett tag sa han att han ville till en spelaffär. Jag föreslog att vi skulle stanna till i en galleria i en förort på vägen hem. Orkade inte ens tänka på att försöka lyckas hitta en parkering tillräckligt nära en spelaffär inne i city.

Han gick med på det men det var inte den optimala lösningen, det visade han tydligt.
Han var otrevlig mot oss alla och mest mot Trassel. Vi bet ihop och valde våra strider, allt för att försöka hålla utbrottet borta.

Så fortsatte dagen. Grabben var arg som ett bi men lyckades hålla ihop skapligt på gallerian där vi helt oplanerat träffade på goda vänner. Vi åt tillsammans med dem och även då höll han ihop trots att spelbutiken inte heller hade det han sökte. Han har lättare att hålla ihop då vi har andra personer med oss.

När vi tagit adjö av våra vänner och skulle åka hem blev han allt mer som en tickande bomb. I bilen blev det långa diskussioner om struntsaker. Om att jag och Trassel inte skulle få sjunga med i låtarna som spelades i radion eftersom det störde honom. Om att mittensätet som gick att fälla ner som ett armstöd mellan barnen inte skulle få fällas ner eftersom sånt störde honom. Om att Trassel inte skulle få ta en kisspaus eftersom det störde honom. Så höll det på hela vägen hem.

Om han hittat det han sökte på SiFi-bokhandeln hade allt varit frid och fröjd. Nördarnas paradis gjorde honom besviken denna gång. Mig också...

Till minne av en pojke

För drygt ett år sedan var jag, Trassel och hennes kompis på en badstrand här i närheten. Flickorna badade och hade kul och jag satt på stranden och solade. Jag hade en tidning i mitt knä och slöbläddrade lite i den men kunde inte fokusera på att läsa eftersom jag inte ville släppa blicken från flickorna i vattnet.

Det var mycket folk på stranden den dagen. Många bekanta ansikten, bl a min systerson och hans flickvän och många av barnens skolkamrater.

Efter ett tag ropade jag på flickorna och frågade om vi skulle gå upp till den lilla butiken för att köpa glass. Vi handlade och satte oss på en bänk utanför butiken för att äta glassarna. När vi hörde sirenerna kände jag att det knöt sig i magen på mig. Snart såg vi både ambulanser och brandbilar som stannat utanför vägbommen som stängde av vägen in på campingen och ner mot stranden. En ambulanssköterska rusade ut och vrålade åt campingpersonalen att de skulle öppna bommen.

Jag sa till flickorna att det nog var någon av campinggästerna som fått en hjärtinfarkt men fick en känsla av att det handlade om något annat. Utryckningsfordonen fortsatte ner mot stranden och jag började inse att något hänt där nere. Min systerson var ju på stranden den dagen tillsammans med sina kompisar och vid badbryggan brukar det gå ganska vilt till ibland så för att stilla min oro över honom bestämde jag att vi skulle gå tillbaka ner till stranden för att se så att han var ok.

När vi kom ner möttes vi av systersonens flickvän. Hon berättade att en pojke saknades. Han hade varit på stranden tillsammans med ett större sällskap av släktingar. De hade sina platser alldeles bakom stället där min systerson och hans flickvän låg.

Det obehag jag känt växte sig starkare eftersom det sällskapet var för oss kända personer. Deras barn har gått på samma dagisavdelning som våra och nu går de på samma skola.

Borta vid bryggan hade sökandet påbörjats. Dykare från räddningstjänsten och massor av badgäster som bildade en kedja som sökte av vattnet runt bryggan. Det var där pojken hade setts tidigare. Tiden som gick kändes som en evighet. Jag försökte hålla mig lugn inför Trassel och hennes kompis men det gick inte. Det var som en mardröm.

Pojken hittades och drogs upp på bryggan där ambulanspersonalen genast påbörjade återupplivning. Flera av badgästerna var sjukvårdspersonal och de hjälpte till.

Tyvärr var det för sent. Pojken överlevde inte. Han blev bara 7 år.

Den härliga dagen på stranden blev en mardröm. För pojkens familj blev det en mardröm som aldrig tar slut. Men mitt i sin svartaste sorg bestämde sig hans familj för att hedra pojkens minne genom att köpa en ambulans och skänka den till en by i Kurdistan, där det finns stor brist på räddningsfordon. Nu har det gått ett år sedan pojken drunknade och då arrangerades en välgörenhetsgala där alla intäkter skulle gå till att köpa ännu en ambulans. De fick in så mycket pengar att både ambulans och brandbil kommer att kunna skänkas till Kurdistan.

Pojken var en levnadsglad unge. Kvick i benen och alltid på språng. Han är mycket saknad här på jorden men någonstans finns han nu och där är det full fart.

Knack knack

Grabben sov länge idag. Han vaknade vid 12-tiden och så lång sovmorgon tror jag aldrig han haft tidigare i sitt liv.

Han skippade frukost och tog lunch direkt istället. Rätt snart började vi höra ett knackande ljud i huset. Jag fattade först inte vad det var men hörde sedan att det kom från hans rum. Knackandet fortsatte rätt länge men vi lät honom hållas med vad han nu höll på med.

När jag senare gick upp till hans rum i ett annat ärende fick jag se att en pall saknade två ben och därför stod intryckt mot soffdynan för att inte tippa omkull.

"Vad har hänt med pallen?" frågade jag.

Grabben skrattade till och plockade fram de två saknade benen.

"Har du plockat loss benen från pallen? Varför då?" frågade en förvånad mamma.

Grabben fortsatte flina och sa: "Det var dem jag knackade med!" och så visade han hur han spelat med dem som trumpinnar mot varandra.

"Tog du loss benen för att spela med dem?" frågade en fortfarande lika förvånad mamma.

"Japp!" svarade Grabben som om det var den självklaraste saken i världen att plocka isär möbler för att använda delarna som instrument.

Några timmar senare skulle vi äta och efter en del tjatande kom han ner och satte sig till bords. För ett ögonblick satt han stilla. Strax började han leta efter hunden och satte sig på golvet för att klappa honom. Jag bad honom sätta sig till bord igen och det gjorde han men det var stört omöjligt för honom att sitta stilla och fokusera på det vi pratade om och på att äta. Han gled runt på stolen, knackade på bordskivan, svarade på varje tilltal med ett "Va´???" och verkade inte fatta något alls av vad vi sa.

För en stund sedan gick det upp för mig varför han varit så hyper idag. Han fick ju inte någon medicin i morse! Han får inte ta medicinen senare är kl 10 och idag sov han ju mycket längre än så.

Nu sitter han framför datorn igen och spelar med sina kompisar som han har i lurarna via Skype. Han tjoar och skrattar och verkar ha väldigt kul. Hoppas det goda humöret håller i sig resten av kvällen. I morgon ska vi på läkarbesök och då kan jag vara säker på att hans goda humör är som bortblåst.