2012-02-28

Virrpannor

I flera veckors tid har vi frågat Grabben om det inte är skridskoåkning på gång snart. De brukar ju alltid åka skridskor ett par gånger på gympatimmen den här tiden på året. Han har ju en förmåga att komma med sådan info i sista stund och eftersom han detta år var i behov av nya skridskor så ville vi ju veta i tid.

Jag har frågat i princip varje dag och för ett par veckor sedan fick jag napp. Då sa han att han hört något om att de skulle åka skridskor veckan innan sportlovet. Förra veckan kom vi iväg och köpte nya skridskor och vi kom t o m ihåg att anlita svågern till att slipa dem. Hela tiden har jag haft dagens datum i huvudet när jag planerat för detta. Tisdag den 28/2.

I morse hade Grabben sovmorgon och när han skulle iväg till bussen och i vanlig ordning var försenad, ropade han på mig att han ville jag skulle packa hans skridskor och hjälm. Han stressade och letade runt efter långkallingar och varma strumpor eftersom det kan vara kallt på isen. Jag packade hans väska och när han fått på sig skor och jacka och skulle till att gå iväg till bussen kom jag på att det var något som inte stämde.

Han har ju alltid gympa sista lektionen men idag är det ju tisdag och då har han ju hemkunskap sista lektionen. Jag fick det inte riktigt att gå ihop och frågade Grabben vilken lektion han egentligen hade gympan. Han funderade och sa att han inte kom ihåg utan att kolla på schemat. Vi gick in i köket, kollade på schemat som sitter på kylskåpet. Läste det flera gånger och vi såg antagligen rätt frågande ut båda två då vi inte kunde se att han hade någon gympalektion överhuvudtaget idag.

"Men, vänta nu..." sa jag.
"Du har ju ingen gympa idag!"
"Näe..." sa Grabben

"Jamen, det är ju på onsdagar du har gympa!" sa jag.
"Jaa, jag vet"

"Men varför sa du att du skulle åka skridskor idag då?" sa jag.
"Det var ju inte jag som sa det, det var ju du" sa Grabben.

Vi tittade på varandra och båda började gapskratta. Hur vi lyckades få det till att det var idag han skulle åka skridskor vet jag inte. Om det var han eller jag som virrade till det. Tur att vi kan skratta åt våra brister. Han halvsprang iväg för att hinna med bussen men vände sig om flera gånger och log stort åt mig där jag stod i dörröppningen och fnissade. Sedan ringde jag Mannen på jobbet och skrattade ännu mer när jag skulle berätta om vår miss.

Nu står sportbagen färdigpackad och klar vid ytterdörren och väntar på att det ska bli onsdag och gympa med skridskoåkning. Strategiskt utplacerad för att man ska snubbla på den och inte få en chans att glömma bort att den ska med.

2012-02-25

Då och Nu

Jag läser igenom gamla texter och hittar sånt som på pricken beskriver hur Grabben var när han var yngre. Kommer att använda dessa texter i vissa inlägg och jämföra med hur det är nu. Följande utspelar sig för ganska exakt 4 år sedan.



Nu är sportlovet slut. Tack för det! Grabben vill inte hitta på något som innebär att han måste lämna huset. Jag blir snart galen av att vi aldrig lämnar huset så igår bestämde jag att det var dags att åka till köpcentret utanför stan.

Mormor skulle också följa med men inte blev Grabben något gladare för det. Han gillar inte att åka buss. Tycker det är jobbigt när bussen inte åker snabbaste vägen. Grabben grälade hela vägen till busshållplatsen. Bussen skulle komma kvart i och den var sen (såklart...). "Står det kvart i så skall den ju gå kvart i!!" grälar Prins Bus. Visst, det kan ju vem som helst hålla med om.

Bussen kommer en kvart försenad. Grabben är upprörd men går snällt in i bussen och tar en plats långt bak i bussen. Vill inte ha någon bakom ryggen. Han sätter sig inte utan står och hänger över sätet framför honom. Kommenterar alla hållplatser och undrar gång på gång varför bussen inte åker snabbaste vägen.

När en minut av resvägen återstår kan vi se köpcentret på håll. Då sätter sig äntligen Grabben, lutar sig behagligt mot ryggstödet och utbrister:"Det går att sitta också!!" :-)

Efter 2 timmar på köpcentret åker vi hem. Då går det att sitta redan från start. ;-) Vi är alla utmattade. Grabben har pratat oavbrutet och pillat på allt i affärerna. Han har hittat lösnaglar på Lindex som han tycker jag skall köpa så att det syns att jag är kvinna. "jaha, så det syns inte annars?" undrar jag. "Nä" blir hans svar. :-)



4 år senare blir Grabben fortfarande riktigt irriterad om bussen är försenad och han gillar inte när den inte tar snabbaste vägen till hållplatsen han ska av vid. Däremot har han inte längre några problem med att sitta på sätet redan från start och jag tror bestämt att han tycker jag ser ut som en kvinna trots att jag fortfarande inte använder lösnaglar. :-)

2012-02-21

Mina barns arbetsplats

Tänk dig att du är på jobbet och ska gå ner för trappen och måste då passera några kollegor. Eftersom det är en stor arbetsplats är dessa kollegor endast några du känner igen till utseendet.

Redan från din plats högst upp i trappen hör du hur några av dessa kollegor skriker ord som: "Din feta jävel", "Din jävla hora", "Håll käften din jävel" till varandra. De är dessutom storvuxna och du känner dig som en liten myra.

De börjar knuffa varandra och du tar några snabba steg ner i trappen för att skynda förbi. Du hör någon be dem lugna ner sig men den personen blir snabbt nertystad av en hotfull knytnäve. När du befinner dig mitt i den breda trappan står plötsligt dessa kollegor utspridda så att du får gå sicksack mellan dem för att ta dig förbi. Hela tiden är du rädd för en knuff eller ett krokben och när du äntligen tagit dig förbi andas du ut och men vågar inte se dig över axeln för tänk om de uppfattar det som provocerande?

Det är mina barns arbetsplats jag pratar om och den lilla myran som försöker ta sig ner genom skolans trapp är Trassel eller hennes kompisar. Exakt denna scen utspelade sig igår när vi skulle hem från skolan och för Trassel och många andra barn är det så deras arbetsdagar ser ut.

Igår var jag med henne och det fick henne att känna sig tryggare men majoriteten av de gånger hon ska gå ner för den trappen eller någon annanstans på skolan är jag ju inte med.

I hennes korridor är det lugnt. Där har det ansvariga lärarlaget stenkoll på vad som händer. På våningen nedanför ansvarar ett annnat lärarlag och där är det otroligt stökigt och bråkigt. Det har det varit i flera år. Jag vet eftersom det var där Grabben hade sitt klassrum när han gick i 4-6:an. Det var ett jävla liv där då också.

De som bråkar är killar med så mycket ilska i sig så det riktigt ryker ur öronen på dem. Killar som inte borde lämnas ensamma med varandra eftersom de retar upp sig på varandra till max. De blir provocerade av att bara se på varandra och när de blivit uppretade exploderar de. Efter många år i Bokstavslandet känner man väl igen sina landsmän.

Det som gör mig mest arg är att skolan inte tycks se varningssignalerna innan det smäller. Jag har ju sett det för länge sedan hos dessa killar. Rimligtvis borde ju skolan ha mer erfarenhet än vad jag har. Jag har ju trots allt bara en Grabb med diagnoser medans det i skolan finns hur många som helst.

Jag vill inte att Trassel och andra barn ska behöva vara rädda på skolan. Jag vill heller inte att dessa killar ska behöva känna sådan explosiv ilska varje dag. Även om de gör mig jäkligt arg de gånger jag passerar dem i trappen så fattar jag ju att det finns en orsak till att de uppför sig så. Det är jag fast övertygad om. Skolan måste agera. När Grabben visar tecken på att explodera här hemma sitter jag inte bara på mitt arsle och väntar på smällen. Jag försöker styra av och förhindra med all min kraft. Ibland lyckas jag och ibland misslyckas jag men jag gör iallafall ett försök. Skolan gör inte ett skit i förebyggande syfte med dessa killar.

Jag skrev ett mejl till rektorn idag. Berättade om hur det faktiskt går till på mina barns arbetsplats där hon råkar vara chef. Ser fram emot svaret.

2012-02-17

Hönsmamma?

Grabben fyller 14 år i morgon. Det är knappt jag fattar det. Min lilla spinkiga unge har nu blivit en lång yngling med fjun på läppen. Små fötter har han fortfarande men det ligger i släkten så det är genetiskt omöjligt för honom att få jättefötter som de flesta av hans kompisar har.

Han kom ner till mig nu på morgonen och berättade att det är bandyderby på bortaplan i kväll mellan vårt bandylag och grannkommunens. Rätt stor uppslutning brukar det bli eftersom det ligger stor prestige i att ge det andra laget på nöten. Våra små städer har alltid konkurrerat med varandra.

Bandyderby + fredagkväll = Fylla

Grabbens förslag var att han och ett gäng kompisar skulle åka med bussen till grannkommunen och kolla på bandyn och sedan ta den sena kvällsbussen hem igen. En buss som med säkerhet är fullsatt av bandysupportrar varav de flesta troligtvis överförfriskade.

Jag sa: "Nja det tycker jag inte låter som någon bra idé"
Jag sa även: "Men tänk om ni missar bussen hem eller helt enkelt inte får plats på den?"
Jag fortsatte: "Jag ska kolla med din pappa men min åsikt är att du nog inte ska åka"
Efter ett telefonsamtal med Mannen: "Pappa tycker lika som jag, du får inte åka"

Tänk att det skulle vara så svårt att helt enkelt säga rakt ut vad jag tyckte redan från början. Så fort han ställt frågan började ju genast varningssignalerna ljuda i min skalle och jag visste exakt vad jag tyckte att svaret skulle bli. Kanske är jag en hönsmamma i mångas ögon men jag tycker att hellre är jag det än att jag ska låta honom göra något som känns så fel. Han har fortfarande inte lärt sig hur han ska agera om något går på tok och då är det fel att riskera att utsätta honom för en sådan situation. Att vara på en för honom främmande plats och kanske råka ut för uppretade och fulla motspelarsupportrar är mer skrämmande för en person från Bokstavslandet än andra.

Grabben accepterade mitt slutliga beslut lättare än vad jag trodde. Visserligen hängde han med huvudet lite när han sa att han skulle meddela sina kompisar att han inte skulle följa med men han protesterade inte. Ibland blir jag förvånad över hur mycket hans kompisar tillåts göra för sina föräldrar. Verkar inte finnas många gränser för vissa.

Hönsmamma eller ej så försöker jag lotsa ut Grabben i vuxenlivet i den takt jag anser att han klarar av det. Tror att vi vinner på det i slutändan.

2012-02-13

Lite mycket nu...

Så var det ny vecka igen då. Fasen vad helgerna går fort. Hade hur många planer som helst för denna helg men inget av det som var planerat blev gjort. Huvudplanen var att städa och röja inför kommande födelsedag då Grabben fyller 14 nu på lördag. Resultatet efter helgen som försvann i raketfart är att det är stökigare än någonsin.

En annan plan, dock inte lika viktig men ändå, var att jag skulle få tummen ur och färga håret. Istället har mitt hår på bara ett par dagar blivit katastrofalt grått.

Tredje planen var att gå igenom skåpet i köket med alla viktiga och mindre viktiga papper. Arbetsförmedlingen vill att jag ska visa upp arbetsgivarintyg och det ska vara orginal såklart. Vi har en dålig ovana att lägga alla viktiga papper i ett av köksskåpen. Alltså det är inga tallrikar o glas i det skåpet längre, bara papper och annat "viktigt" (vill bara förtydliga så ni inte tror att jag är helt koko).

Istället för att ta itu med alla dessa planerade aktiviteter har helgen bestått av i nämnd ordning: Besöka ett antal loppisar, skjutsa Trassel till kompis för lek och övernattning, surfat på nätet, kollat på Melodifestivalen, sms:at med Trassel som inte kunde somna hos kompisen pga knä som hoppat fel, hämtat Trassel och sedan försökt få henne att somna trots värken. Söndag: fortsatt trösta Trassel och sedan åkt till jouren för att få smärtlindring till det förbannade knät, köpt nya akvariefiskar till ledsen flicka, fått överraskningsbesök av goda vänner, försökt laga mat + städa + diska samtidigt som jag försökt vara trevlig mot goda vänner (lyckades inte så bra tror jag), snabbätit och sedan fixat fika som snabbt inhandlades på macken av Mannen efter att jag försökt trolla med knäna och letat fikabröd här hemma.

När goda vännerna åkt (jag hoppas de inte blev avskräckta och aldrig vågar komma tillbaka) kom jag på att Trassel måste duscha och det behövdes en lång övertalning och en smula hot för att slutligen komma till en kompromiss där hon fick hjälp med att tvätta håret. Efter det satte jag mig i soffan och försökte koncentrera mig på nya tv-serien "Kontoret". Gick väl sådär kan jag säga...

Idag lyckades jag hitta de viktiga papperna som Arbetsförmedlingen vill se. Jag fick lite halvpanik ett tag när jag letade men så tänkte jag: "kanske skulle kolla i pärmen där de egentligen ska sitta, vet ju att de garanterat inte är där men skadar ju inte att kolla..." och ta mig tusan där satt de ju! Under rätt flik och allt! Måste ha haft en tillfällig ordningssam dag när jag sorterade in dem. :-)

Gick till AF och där var det väldigt många fler än jag som kommit på samma idé idag. Lång kö och endast en handläggare som jobbade i kundtjänst. Efter lång väntan och ingen action bestämde jag mig för att gå tillbaka i morgon istället.

Kanske kan det där håret bli färgat ikväll. Det beror på hur mycket annat som ska komma ivägen. Jag har ju fortfarande inte börjat röja inför kalaset. Kanske städa medans jag har färgmedlet i håret? Vi får se.

Först laga middag.

2012-02-10

Om sorg och vänner

Började morgonen med att kolla igenom några bloggar jag följer. Vissa handlar om mode, vissa om bokstavslandet, rätt många om inredning och så finns det några som handlar om lite allt möjligt. Gott och blandat kan man säga.

Jag kom till Vimmelmamman´s blogg som jag läst i några år. Det senaste inlägget där berättar att en tjej som heter Jenny nu har somnat in efter att cancermonstret tagit hennes unga liv. Jag känner inte till Jenny sedan tidigare men blir genast påmind om en annan person som däremot var min bästa vän. Carina dog för snart 1 år och 9 månader sedan och det var cancermonstret som tog henne också.

Jag saknar Carina vansinnigt mycket. Jag saknar hennes ironiska humor och hennes skratt. Jag saknar hennes ärlighet, förståelse och envishet.

Hon sa alltid som det var. Inga förskönande ord som kunde förvilla. Om jag frågade henne om råd kunde jag vara säker på att hon menade det hon sa.

Trassel frågar ofta vem som är min bästa vän nu. För barn är det ju viktigt att ha en bästis. Jag brukar svara att jag nog inte har någon bästa vän längre men däremot många goda vänner. Kompisar som funnits med i många år och en hel del nya som jag lärt känna genom jobb och blogg. Underbara människor som betyder väldigt mycket för mig.

De allra flesta av mina vänner känner till min ADHD-diagnos och de accepterar den. De som inte känner till den har jag medvetet valt att inte berätta för ännu eftersom jag är osäker på deras reaktion. Carina visste om att jag skulle utredas men hon hann aldrig få veta resultatet av den utredningen. Att hon hade accepterat min diagnos finns det ingen tvekan om. Hon och jag skämtade ofta om våra personligheter. Jag som var den pladdriga, impulsiva med hetsigt humör och hon den coola, strukturerade men med en släng av hypokondri.

Jag saknar henne och skulle kunna gråta en hel dag trots att det gått snart 2 år sedan hon dog. "Men sluta!" skulle hon ha sagt. Därför ska jag försöka plocka fram alla roliga minnen av henne och istället fnissa för mig själv. En sak är ju säker och det är att det blev bra mycket roligare i himlen när Carina kom dit.

2012-02-08

Tics

En av Grabbens diagnoser är Tourettes Syndrom. Tror nästan att det är den diagnos folk i allmänhet har störst missuppfattningar om. De tror att ALLA som har Tourette är personer som skriker svordomar och fula ord. Det som med ett annat ord kallas för Koprolali. Grabben och de allra flesta andra som har Tourette har inte den varianten.

Grabbens Tourette började visa sig sista året han gick på dagis. Då var det mest hummande ljud och harklingar. De märktes extra mycket då de hade samlingar och alla andra satt tysta. I samband med denna period blev han allvarligt sjuk i Scharlakansfeber. Penicillinet hjälpte inte och det blev några oroliga dygn på sjukhuset. I efterhand har vi fått veta att Tourette ibland kan bryta ut efter en allvarlig streptokockinfektion.

Grabbens tics gick i perioder. Han bytte hummandet och harklingarna mot höga pipljud och blinkningar. Andra tics blev handklapp, ryckningar med huvudet och fnysningar. Han fick vissa tvång, det kunde handla om att inte kunna låta bli att ta på sina klasskompisar eller att saker måste ställas i en viss ordning.

I samband med ADHD-utredningen ställdes även frågor om tics och tvång och det stod snart klart att en Tourette-diagnos var självklar. Grabbens tics kan vara svåra att märka för en person som inte är insatt. Han försöker dölja dem som går att dölja. Det tog lång tid innan en av hans lärare hade lagt märke till hans ögontics. Jag frågade henne men hon sa att det enda hon lagt märke till var att han verkade trött eftersom han ofta satt och höll händerna för ansiktet. Förklaringen av ju att han gjorde så för att dölja sina tics.

Efter alla år med Grabben och hans följeslagare Mr Tourette har vi vant oss vid hans tics. Nya dyker upp ibland men oftast så är det gamla kända som återkommer. Att hålla inne ett tics är som att hålla inne en nysning. I stort sett omöjligt alltså. Många med Tourette lär sig att byta ut ett synligt tics mot ett mer osynligt de gånger det är allt för svårt att ticsa fritt t ex i skolan eller på jobbet. Risken är ju rätt stor att man blir utstirrad om man börjar låta högt eller göra märkliga rörelser. Här hemma släpper Grabben fram sina tics helt och hållet. Det är hans fristad och han måste kunna göra det för att må bra.

2012-02-06

Helgen

Det var fredag eftermiddag och jag och Trassel var på väg hem från skolan. Iskallt, blåsigt och en jädrans massa snö. Grabben ringde mig på mobilen och pratade i vanlig ordning så snabbt så jag var tvungen att be honom upprepa det han sagt.

"Mamma, M ska ha LAN hemma hos sig ikväll,visst får jag vara med? Vi ska sova över också."

M är en kille i Grabbens klass som han blivit god vän med. Grabben och en tredje kille i klassen hade blivit inbjudna. Dataspel är ju ett jätteintresse hos Grabben och chansen att få sitta tillsammans med kompisarna och spela en hel kväll och möjligtvis stor del av natten lockade ju enormt.

Jag sa att det var ok men att han inte fick åka iväg förrän efter kvällsmaten. Han behövde ju skjuts eftersom han skulle ha dator och allt med sig. Lyckligare kille fick man leta efter. Förväntansfull och nervös på samma gång.

Strax efter kl 17 ringde Mannen och berättade att bilen inte startade. Han hade jobbat och efter att ha stått en hel dag i -18 gav bilbatteriet upp. Jag ordnade så starthjälp kom på plats men det tog rätt lång tid innan Mannen var hemma igen och Grabbens tålamod var på väg att ta slut. I hans huvud existerade bara tankarna om att han skulle LAN:a och då har man inte överseende med krånglande bilar.

När Mannen så äntligen kom hem och vi hade ätit var det dags att packa ihop Grabbens dator, skärm, tangentbord, mus och skjutsa honom till kompisen. De två största väskorna satte vi in i bagageutrymmet på bilen och jag sa åt honom att den tredje väskan skulle vara inne i bilen. Han tittade frågande på mig och pekade på det som stod i bagageutrymmet och sa "Men vaddå inne i bilen? Tycker du att dom där väskorna är utanför bilen på nått sätt?". Han himlade med ögonen och smålog åt mig som uppenbarligen var så korkad. Vis av erfarenhet tog jag inte den diskussionen med honom.

Jag sms:ade honom några gånger under kvällen och frågade om allt gick bra och fick hans standardsvar tillbaka: "Aa". Mer än så svarar han oftast inte. Vid lunchtid på lördagen skickade jag ett sms om att han skulle ringa när han vaknat. Strax efteråt ringde han upp. Vi bestämde att vi skulle hämta honom ett par timmar senare.

Det var en trött Grabb som kom ut ur hissen med datorn och alla prylar nerpackade i de tre väskorna. Efter lite lirkande kom det fram att de spelat till kl 04 och därefter hade han suttit i en fåtölj och sovit. Jag undrade varför han inte letat sig en bekvämare plats men det hade han inte tänkt på fick jag till svar.

Resten av lördagen gjorde han sitt bästa för att hålla sig vaken. Varje gång han reste sig från datastolen lät det som om vi hade en elefant på övervåningen. Han var medicinfri och då hörs han väldigt mycket mer än annars. Fötterna trummade i golvet och det tjoades och levdes om när han satt vid datorn. Middagen intogs samtidigt som han klappade ljudligt med handflatan mot låret. Om Grabben inte hade sin medicin skulle varje sekund av hans vakna timmar vara så. Extremt hyperaktiva.

Resten av helgen blev lugnare. Söndagen tillbringades hemma med skidåkning från TV-soffan för Mannen och dataspel för Grabben medans jag och Trassel försökte oss på symaskinen. Den packades snabbt ner igen eftersom den inte ville som vi. Istället plockade Trassel och jag ihop leksaker som hon vuxit ifrån och lade ut dem på Tradera. Hon planerar att köpa ett akvarium förstår ni.

Nu laddar vi för ny vecka.

2012-02-02

Djävulens påfund eller läxor som de också kallas

Läxor. Bara ordet får mig att sucka och bli sur. Det har under hela Grabbens skoltid varit ett helvete att få honom att göra läxor. Han resonerar som så att varför ska man göra skolarbete hemma? Jag håller med honom eftersom jag vet hur många konflikter detta fenomen leder till i så många familjer.

Det spelar ingen roll hur mycket Grabben jobbat på lektionerna så får han ändå läxor. Det går inte riktigt ihop för mig. Om man på lektionstid med god marginal hinner med det arbetspass som är planerat borde det väl inte behövas läxor?

När Grabben var yngre fick vi varje vecka ett veckobrev med hem från skolan och där stod vilka läxor han skulle göra. Ofta följde det med lösa papper med matteuppgifter eftersom mattebokens uppgifter redan var gjorda i skolan. Men hade det då inte kunnat räcka med det? Att han hunnit med det han skulle i skolan? Nähe, det gjorde det inte för barnen skulle ha läxor hur mycket de än jobbat i skolan punkt slut!

Jag vet inte hur många timmar vi ödslat på att tjata på Grabben om att han skulle göra dessa läxor. Direkt när han kommit hem från skolan har det varit uteslutet eftersom han då är så trött efter en skoldag med mängder med intryck som måste bearbetas. Grabben bearbetar inte sina jobbiga dagar med att lägga sig på sängen och vila. Han gör det med att spela dator eller tv-spel. Det är hans sätt att koppla av och det är hans specialintresse. Vem som helst som lever i Bokstavslandet vet att det är nästan en omöjlig uppgift att avbryta när barnet gör något som de mår bra av.

När Grabben började 7:an och fick ny mentor gjorde jag ett nytt försök att han skulle få slippa läxor. Mentorn sa att det bara var att acceptera, läxor kommer att finnas med hela skolgången och det kommer bara att bli värre och värre ju äldre han blir. Det lät ju väldigt uppmuntrande. Vissa lärare har dock fattat galoppen och låter honom göra läxorna i skolan när han gjort färdigt det som var planerat på lektionen. All heder åt dem.

Läxuppgifterna har också ändrat karaktär nu när Grabben börjat högstadiet och det blir så tydligt att han inte skulle ha en chans att klara dem om han inte fick hjälp från oss. Nu senast skulle han göra en hemtenta som gick ut på att han fick välja mellan tre olika ungdomar som alla hade problem på olika sätt och han skulle skriva ner olika synpunkter på hur man skulle kunna lösa deras problem. Texten skulle vara en hel A4-sida. Omöjlig uppgift för Grabben att klara på egen hand. Han som skriver så kort och sammanfattat som det bara går skulle helt plötsligt brodera ut meningarna till att täcka en hel A4-sida.

Lösningen blev att han fick tänka ut budskapet själv och jag fick hjälpa honom brodera ut det till så utförliga meningar som möjligt. Han skrev själv såklart men det är så svårt för honom att förstå själv hur en mening med tre ord (som enligt honom säger allt som kan behövas sägas) kan byggas ut till att kanske bli tio ord lång istället.

Jag önskar ju att en sådan uppgift gjordes i skolan istället för hemma. Jag är ingen utbildad pedagog utan lär honom på mitt sätt men jag vet ju inte om det är rätt.